Hur kan det vara så svårt?

23

Jag tänkte inte ens ge mig ut med kameran den här kvällen. Jag hade varit ute och promenerat och kände när jag var ute att “wow, det är ju helt magiskt ljus!”. Men när jag kom in så blev jag lat och tänkte att “äh, så speciellt är det inte”.

För att på något sätt släta över att jag bangat ur, så tog jag några bilder inomhus i det sista solljuset. De blev fina, men inget speciellt. Medan jag stod och fotograferade så kände jag att jag bara ville fortsätta. “Åh, jag springer ut när ljuset försvinner bakom kullen och det blir mörkt här inne”. Men nej. När jag la ifrån mig kameran och skaparmagin försvann, så bangade jag ur igen. Började ta av mig kläderna och sätta på mig mjukisbyxorna…

Men jag bara… NEJ. Så här kan jag inte hålla på. Det är ALLTID kul att vara ute med kameran i solnedgången. Jag måste inte ha några förväntningar. Jag måste inte ens kliva ur bilen. Det är okej att bara åka ut och… titta.

Så jag gav mig ut. Och wow, vilken magi det blev. Min första spontana fototur på vårt nya ställe. Jag älskar den här typen av spontant skapande. När det inte finns några förväntningar. När man bara ger sig ut och letar… letar efter något som kanske kan bli något. När man testar vad som händer på en plats som först känns lite tveksam, men resultatet blir hur mäktigt som helst. Då skenar euforin genom kroppen. Och man undrar… VARFÖR i hela friden var det så svårt att ge sig ut från första början?

Jag kan ofta ha väldigt svårt att planera och göra större fotograferingar, för att jag skapar mig en massa förväntningar. Och då blir det bara jobbigt. Inte själva fotograferingen, men allt det där innan. Det är så konstigt, för jag kan inte minnas senast jag blev missnöjd med en fotografering. Oavsett om den varit spontan eller planerad, så har jag alltid fått ut någonting av det. Men ändå kommer pressen och tveksamheten krypande nästa gång det är dags. Märkligt det där.

Bara gör, Elin. Bara gör. Skapa utan att blanda in hjärnan så mycket…

23 responses to “Hur kan det vara så svårt?

    1. Ellerhur?! Man borde få in det i hjärnan… efter alla gånger man gett sig ut och det ALLTID blivit bra.. att det ALLTID kommer bli bra. Men nej. Så fungerar det tydligen inte 😉 Och tack!! <3

  1. Åh, vad jag känner igen mig i det där!!!
    Jag skrev precis ett inlägg om mina hobbys och det här är något som landar i min hjärna också för det mesta.. ljuset är ändå på väg bort, jag hinner inte packa utrustningen, kläderna är ostrukna, vart ska jag åka… osv osv.. många många konstiga ursäkter kommer innan man tar sig iväg och så landar man i soffan i alla fall.
    Vi får väl peppa varandra i fotovärlden :-).
    KRAM

    1. Men veeeeerkligen så! Känner verkligen igen mig i alla de ursäkterna… haha… Även fast man vet att när man väl kommer ut så spelar det ingen roll. Man kanske inte får exakt det ljuset som man såg genom fönstret, men man får ett annat ljus som är minst lika fint <3

  2. Känner igen mig i så mycket av det du har skrivit och pratat om det senaste åren. Är själv mitt uppe i en depression, och det känns väldigt bra och lugnande att läsa om någon som är så många steg före en själv, men som har och har haft samma tankar som jag, men kan jobba sig igenom det, och som har ett liv som innehåller delar av min egen framtidsdröm. Det är mer än vad jag kan se, drömma om och tänka på just nu, det går åt rätt håll men det går väääldigt långsamt….

    1. Fina, fina du <3 <3 Det finns en värld där ute på andra sidan och den känns så långt bort när man är mitt inne i det. Men varje litet steg du tar för dig själv idag kommer tids nog leda dig ut. Jag lovar <3

  3. Känner så igen mig. Känner så för majoriteten av mina hobbies, vilket är värdelöst. Har börjat steg för steg med bakningen. Så fort jag blir minsta sugen på att baka så gör jag sirapssnittar, för det har vi alltid grejer till hemma och det är gott. Har märkt att det dämpar den värsta prestationsångesten att sänka ribban så att man gör någonting simpelt hellre än inget.

    1. Håller verkligen med om det. Då känns det som att man inte gör det för att överträffa sig själv, utan för att det är en härlig sysselsättning – precis som jag önskar att det alltid fick vara <3

  4. Åh vilken fin stämning i bilderna! Så fin natur också <3 Känner verkligen igen mig i detta scenario, men också att jag är likadan i många andra situationer – typ alla haha. Säger också till mig själv "Bara GÖR!" Haha. Det blir ju så mycket lättare om man bara sätter igång. Även om det inte ger så mycket, eller kanske inget alls, där och då, så ger det något i det långa loppet. Det är det som är resan. <3

    1. Tack Elin! <3 <3 Precis som du säger så är det ju resan som är grejen! Men ändå hakar man upp sig på reslutatet. Fattar inte att man aldrig lär sig? haha!

  5. Jag vet inte men kan det inte vara så att man sätter sina gränser lättare när man gör något ofta? Jag upplever att första gången man gör något förväntar man sig att det ska bli fel. När man sedan gjort något oftare och oftare blir man bra på det, snart så börjar man då kritiskt granska sig själv för att man sett saken så många gånger. Är det här verkligen så bra som jag tror? Eller inbillar jag mig bara? Hjärnan liksom, den vill bara att man ska bli osäker :).

    1. Men jag håller med! Jag känner typ att det finns två grenar till det där. Som du säger så börjar allt med att man har 0 förväntningar – blir det bra så är det ett plus. Sen är det vissa grejer som man blir bättre och bättre på, där man alltid vill göra det bättre än förra gången eller där man vet att man är grym, så det måste alltid bli grymt. Men jag har också några “bekväma” grejer jag håller på med (appropå kommentaren om bakning lite längre upp). Där jag vet att vad jag håller på med och bara gör det för tidsfördriv och för att det är härligt att pyssla liksom. Vet inte vad det är som gör att vissa grejer blir så HIMLA prestationsinriktade och andra blir mer pyssel… hm..

  6. Ja men alltså igenkänningen i detta är verkligen hög. Jag kommer ofta ut precis innan det blir alldeles för mörkt och eftersom jag inte har jättebra kamerautrustning så blir det mest pannkaka då även om själva naturupplevelsen lätt kompenserar det. Borde ju verkligen lära mig att ta mig ut tidigare. Som du säger: släpp hjärnan, bara gör. Ibland ska man nog inte känna efter så mycket 😉

    1. Jag kan ibland sitta stilla på en stol och dras fram och tillbaka mellan “ja men jag åker” och “nej det är ingen ide” i typ… 45min i sträck. Det är så knäppt! Liksom… “nu har du suttit där och haft ångest och velat fram och tillbaka i 45 min som du kunnat lägga på att gå ut” haha. Hopplöst 😛

  7. Wow, vilka fina bilder! Jag förstår att du är glad att du tog dig ut, trots visst motstånd. Resultatet blev magiskt.
    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Jag godkänner integritetspolicyn * for Click to select the duration you give consent until.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Cart Item Removed. Undo
  • No products in the cart.