När jag vaknade imorse så ville jag inte gå upp ur sängen – än mindre gå ut. Av någon anledning öppnade jag ändå ytterdörren. Jag brukar öppna och kolla läget lite ibland, så det var väl det jag gjorde. Kolla läget som i att titta på solen, lyssna på fågelkvittret och bara vara helt blank i nuet för någon sekund. Och jag fick en chock när luften gled längs mitt ansikte och jag insåg att det var lika behaglig temperatur som inomhus.
Jag tror jag har en energireserv någonstans inom mig, som bara lösgörs när det är rätt tillfälle. För plötsligt exploderade det och jag ville göra precis allt samtidigt: Springa ut och fota, cykla, äta lunch på verandan, fixa iordning på verandan (det kanske man måste göra först då, för att kunna äta där), vlogga och filma en instastory.
Jag tog mig samman, fixade i ordning på möblerna (som stod ihopfösta i ena hörnet, eftersom vi precis hämtat hem dem och bara hunnit lasta av) och värmde på min matlåda.
Matlådan var tyvärr döäcklig, eftersom jag hade kombinerat underkokt pasta med brutalt överkokt creme fraiche (en sån där smaksatt). Det såg ut som spya och smakade.. typ likadant. Men utsikten och dukningen var fin i alla fall 😉
Blåsipporna på framsidan av huset står i full blom nu. Jag tyckte de var många för någon vecka sen, när de precis börjat veckla ut sig från sina knoppar. Men nu är det… en man av blåsippor längs med husväggen. Wow. De är så vackra!
Nu längtar jag efter min cykel. Den har stått i Stockholm fram tills nyligen och nu är den inne på service. Har undersökt i stort sett alla vägar här omkring till fots nu och känner att jag vill iväg på längre äventyr utan att det tar hela dagen. En timmes promenad känns liksom lagom, men man kommer inte så långt på det. En halvtimme bort och en halvtimme tillbaka.
Nä, längtar verkligen. Cykla är definitivt något av det bästa jag vet.
Två inlägg, två dagar i rad… vad händer? Nu hinner ni väl inte ens läsa 😉
