Det här var det jag längtade efter

24

När jag var 19 år, så flyttade jag in i en lägenhet mitt i stan i Jönköping. Det var vad alla ungdomar ville ha, så varför skulle det inte vara vad jag ville ha?

Med tiden så märkte jag dock att det inte var så spännande att bo mitt i ett betongkvarter. Visst, man hade nära till mycket, men nära till vad egentligen? Till shopping, restauranger och uteliv. Är det livsnjut? Att köpa sig lycka? Nära till jobb och skola, absolut. Det var ju praktiskt. Men vad opraktiskt det var att hela tiden behöva ta sig till andra ställen för att kunna njuta på riktigt av det som jag värdesatte i livet?

25 år gammal flyttade jag till Bankeryd. En liten ort utanför Jönköping. Nära till jobbet, nära till mataffären och nära till Vättern och skogspartier. Det var som att jag hittade hem och jag mådde bättre än jag någonsin gjort förut.

26 år gammal flyttade jag till Stockholm. Eller rättare sagt 1,5 mil söder om city – till Tyresö. En förort med magiska naturområden och kilometer efter kilometer av skog och sjöar. Jag mådde ännu, ännu bättre än jag gjort förut.

Jag insåg dock att även om man kan bor naturnära i stan, så bor man inte i naturen. Stor skillnad på det. Något av det bästa jag vet i livet är (som ni vet) årstider, väder och skiftande ljus. Sådana saker som är extremt flyktiga och även om jag bara haft 3min ned till sjön eller 10min in i skogen, så är det 3 och 10 minuter för mycket. Sånt här kan vara över på några sekunder.

Jag vet inte hur många gånger jag missat det. Hur många gånger ett sjukt väder wow’at mig, men där lycka förändrats till FOMO. Stress. Ångest. För att jag inte “är där”. Jag är inte i det. Jag beskådar det genom ett fönster eller från mitt bostadsområde och det känns som att jag är på bio.

Precis som jag inte kan ha solglasögon på mig när jag är ute i naturen (för glaset distanserar mig så mycket från omvärlden att jag lika gärna kunnat glo på bilder på naturen på min telefon), så vill jag heller inte stå bredvid naturen och se på. Jag vill vara mitt i centrum. Mitt där det händer. Mitt i allt det där vackra.

Och jag inser att jag är där nu.

Det känns som att det här huset är ett med naturen. Jag får inte samma “jag är här inne och magin händer där ute”, som jag fått förr. Och om jag vill ut och uppleva, så händer allting precis utanför min dörr. 0sek till magi.

Jag antar att det är enkelt att tänka att “vad gjorde jag i stan från första början”. Men jag tror att jag behövde leva i stan för att förstå varför jag vill leva på landet. För att förstå att allt det där som ändå lockar mig med stan (för det finns såklart fördelar med stadsliv också), inte var tillräckligt lockande. Att det finns saker som lockar mig mer och betyder mer.

<3

24 responses to “Det här var det jag längtade efter

  1. När jag var mellan 5-12 år gammal bodde familjen och jag i en hyreslägenhet, några kilometer från centrala Knivsta men ändå väldigt centralt där. Jag vantrivdes och kände att betongväggarna stängde mig inne och fick mig att bli den där soffsittande ungen som jag egentligen inte trivdes med att vara pga att jag behövde få utlopp för min energi att röra mig.

    Nästan 13 år gamla jag och familjen flyttade till radhus istället 100 meter från naturvårdsområdet i Knivsta. Med ens var jag mycket friare och kunde gå i hagen närän jag ville. Men ändå fick samhället mig att bli den där dator/soffsittande ungen jag egentligen inte ville vara, för jag var redan förstörd och visste inte vad jag ville och behövde. Eller snarare, jag förstod inte även om jag förstod det när man var där ute när saker hände.
    Hann att hamna i dåliga kretsar pga sociala medier med åren som passerade och vart än mer deprimerad för “jag kände mig inte bra nog för hur samhället anser att jag ska och måste vara”. Kvävde mig själv lite i dessa dåliga kretsar trots att jag visste hur dåliga de var för mig, bara för att för stunden ha något som gjorde mindre ont.
    Med åren började jag bryta mig loss från alla och allt som gjorde ont, började inse vad jag behövde för att må bra och försökte sträva efter att nå fram till det även om det var svårt. Påbörjade att skogsvandra och då ta mig flera mil ut från stan för att komma bort efter att jag fick körkort.

    24 och ett halvt år gammal flyttade jag till min fd lägenhet i södra Uppsala. Det var i utkanten av storstaden, tyckte det var nära till naturen och gillade planlösningen på lägenheten. Dock visste jag att jag inte skulle trivas ändå i det långa loppet hur mycket än alla sade “det är en bostadsrätt, inte en hyresrätt som vi bodde i förut”. Det var liksom inte vad som ropade på mig. Den lilla naturen som fanns bara ett par meter bort var aldrig tom och tyst som jag vill att naturen ska vara och energierna var inte så behagliga där. Fortsatte att skogsvandra flera mil bort för att slippa undan. Föll in i dåliga vanor pga vad samhället förväntar sig att man ska vara och det blev att jag satt mest och stirrade ut genom fönstret på himlen utan att vara där ute istället för jag började må sämre och sämre. Satt mest och grät det sista året i lägenheten för jag kände hur jag kvävdes. Hade på något vis en hat-kärlek relation till den. Om lägenheten varit ett hus ute på landet hade den varit idylliskt vacker. Men den var i Sveriges fjärde största stad som inte ens på nattetimmarna är tyst. Sedan ska vi väl inte tala så mycket om de ekonomiska dilemmana jag hade med lägenheten, låt oss säga att jag helt enkelt inte gillade någon annan lägenhet än den som var dyrast att ha tydligen.

    Nu är jag 27 år. Sålde min lägenhet förra sommaren efter en ren tortyr i form av nästintill magsår, stress, panik attacker och ångest att få den såld. Gick back ett par tusenlappar mot vad jag köpte den för – men i slutet ville jag bara bli av med den så jag kunde få bli fri och kunde få andas igen. Eftersom jag hade köpt mitt älskade hus ute på landet. Den är inte direkt redo för mig än att vara där året om, den är väl inte helt beboelig på vinterhalvåret än. Den har varit vanskött och övergiven det senaste decenniet. Jag har massa saker att ta rätt på efter fd ägaren – mest skit och skräp för han samlade på mycket som var trasigt och förstört. Det har gett mig en ganska stor inblick i att “spara för att det kan vara bra att ha” kanske inte är så bra i alla lägen även om man har plats för det. För i längden blir det för mycket som bara står och samlar oändligt mycket damm.
    Jag har naturen inpå knuten eftersom tomten är så vanskött och skogen omkring har börjat försöka ta tillbaka markerna som en gång tillhörde den. Jag har varken rinnande vatten eller fiber internet, har torrdass och ingen spis eller micro som går på el. Elen brukar jag mest bara till belysning (när man inte tänder ljus) och att ha några elelement på så växterna inte skulle frysa i vårt “vinterväder” (men huset höll ändå ganska exakt 8 grader varmt invändigt hela “vintern”). Nu längtar jag till sommaren så jag kan fortsätta att ställa i ordning allt. För jag vill verkligen en dag snart kunna bo där i mitt hus där jag kan andas och slipper kvävas. Även om det för stunden funkar att bo i gamla sovrummet i föräldrarnas radhus i veckorna och på helgen sova hemma hos min käraste.

    1. Men vad fint Caroline! Så himla glad att du delar med dig! Det är så mycket i den här texten som jag känner igen mig i. Typ “. Den lilla naturen som fanns bara ett par meter bort var aldrig tom och tyst som jag vill att naturen ska vara och energierna var inte så behagliga där” och “satt mest och stirrade ut genom fönstret på himlen utan att vara där ute istället”. Och också det där med att ha en fantastisk lägenhet men som ändå inte är helt rätt. Heja livet nära naturen! Så spännande att du får bygga ditt liv där ute helt själv! 😀 <3

  2. Kan verkligen relatera till allt du skriver. För mig har det också tagit ett tag att komma fram till att det är på landet jag mår som bäst. Jag har dock alltid vetat att jag vill bo på landet (bor nu mitt i Göteborg) men inte förstått hur mycket jag faktiskt behöver det förrän nu det senaste halvåret då längtan efter naturen riktigt börjat göra ont i magen. Jag och sambon ska påbörja vår husjakt nu och jag hoppas verkligen att det inte blir en lång utdragen process. Undertiden är det underbart att se och läsa om er och ert hus. Tack för så fina inlägg och videos!

    1. Men vad glad jag blir att läsa detta Linda! Håller alla tummar för att ni hittar ert hus inte allt för lång bort i tiden! <3 <3

  3. Kan relatera till det här inlägget så himla mycket! <3 Så himla fint inlägg 🙂

    Växte upp på landet tillsammans med min familj, ville också flytta in till stan och gjorde även så under mina studentår i Jönköping. Ironiskt nog drog jag hem till Bankeryd/Prinseryd (tur det är nära haha) VARENDA helg jag inte hade något planerat eller till och med mitt i veckorna för att jag verkligen behövde naturen och lugnet.

    2013 flyttade jag till Stockholm, bott i andra hand sedan dess (typ överallt i STHLM) fram tills oktober 2016 då vi fick en första hand på väg ut mot Tyresö. Hade min sambo fått bestämma hade vi försökt få en lägenhet mitt inne i stan, tur han inte fick bestämma xD. Kompromissen är Norra Sköndal där vi bor nu, jag kan öppna dörren och gå 5min och sen är jag i ett naturreservat men det är inte som hemma i Prinseryd. Där kan jag bara öppna dörren så hör jag fåglar och kor som råmar, det är tyst och det är framför allt ingen stress. Jag trodde jag ville ha storstad och vara där det händer, nu så här i efterhand så längtar jag hem till Prinseryd varenda dag och bara längtar efter att få köpa mitt egna lilla hus där eller.

    Kram

    1. Hahaha jag gjorde samma sak med att dra hem! Det var så skönt att komma hem och ha en egen trädgård (även om mina föräldrars hus ligger mitt i skara) och det var också lättare att komma ut i naturen eftersom det var en mindre stad 😉 Min sambo ville också först hitta en lägenhet innanför tullarna. Men så blev det Nacka hehe. Nu är jag jätteglad att han kan tänka sig att bo i hus utanför Örebro! Det är ändå lika långt till jobbet som det var i Nacka-ish 😉

  4. Har bara kommenterat din blogg ca 5 gånger under dessa 10+ åren jag följt dig, haha. Men detta är så mitt i prick, ”alla andra” vill ju bo i stan osv. Och här sitter jag, förvisso i en lägenhet, men sparar ihop handpenning till ett hus på landet.
    Men någonstans har jag redan tjuvstartat, jag har numera klackar på vardagarna och helgerna spenderas i gummistövlar. Att ta jägarexamen har aldrig fått mig att känna mig närmare naturen, att sitta där ute i skogen i timmar i sträck och upptäcka allt det som händer i skogen som man inte ser när man passerar. Man kan sitta och njuta av sällskapet av en liten mus som hoppar omkring eller en hackspett högt upp i en gran. Att bara sitta och ANDAS.

  5. Så fint inlägg! Härligt att du hittat hem! 😀
    Jag bor i Haninge på gränsen till Tyresö och jag älskar alla fina naturområden häromkring och såklart skärgården 🙂 Jobbar centralt i stan, vilket ibland är lite segt, men skönt att kunna träffa kompisar direkt efter jobbet 🙂
    Någon gång flyttar jag nog ut i naturen också 🙂

  6. Så fint skrivet. Känner precis samma. Fast vårt hus är lite för gömt bland träd för min smak. Men för första gången känner jag mig inte instängd hemma. <3 Det är en underbar känsla!! Skulle aldrig klara att bo i stan. Åker förresten till örebro på måndag, så då ska jag vinka till dig 🙂

    1. Det är verkligen en så underbar känsla!! Nu vill jag aldrig tillbaka in till stan 🙈 Och jaaa! Vinka! 😀 😀 Jag vinkar tillbaka 😀

  7. Kanske en dum fråga, men du har ju så himla bra info och tips i ditt arkiv men jag lyckas inte söka alls på din sida…

    Har en Olympus Pen EPL-9 och letar efter alla tips jag kan få om fototips, objektiv (jag har tre till min) osv till just min kamera och tänkte om du satt på något i arkivet… 🙂

    Aja… ha en fin söndag oavsett! <3

    //M

  8. Så fint att du äntligen hittat hem 💖
    Jag bor i en småstad, i en etta i centrum. Störs av grannar jag ogillar, ett företag som ligger våningen under mig och ljudet av bilar. Lider av utmattning, ångest och fibromyalgi. Längtar efter natur, stillhet o enkelhet. Men rädd känna mig ensam om jag flyttar till landet. Är sjukpensionär så har inget jobb. Vad ska jag göra i en stuga ensam på landet? Kanske trivs jag? Kanske får jag panik. Vill testa men är dyrt o mycket jobb med flytt osv.
    Följer din blogg och dras med i dina foton till lugnet o naturen ❤
    Hur vågar man ta steget? Måste ha bil isf o det kostar mycket. Har ni bil?
    Stor kram Ida

    1. Men fina fina du! Jag förstår att det är extra jobbigt att ta steget när man är sjuk. Då är ju ett steg ut genom dörren en belastning <3 För mig handlade det om att jag inte stod ut mer. Och att det kom upp ett läge: Min sambo skulle söka jobb i ny stad. Och då kändes det bara rätt att försöka hitta ett boende utanför stan (när vi ändå skulle hitta ett boende liksom). Jag skulle inte säga att jag känner någon skillnad på att vara ensam hemma hela dagarna i Sthlm eller här. Eller jo, skillnaden är att det inte är några störande grannar här - det är skönt 😉 Det behöver inte kosta mer än en lägenhet i centrum, om man hittar ett hus som är lika stort/litet som ens lägenhet.Svårigheten är väl att hitta rätt, då det finns mer lägenheter ute på hyresmarknaden - vad jag upplever det som i alla fall. Och om man behöver bil eller inte beror ju på om man har busshållplats nära eller ej. Jag känner lite att jag hade blivit låst om vi inte haft bilen. Det hade blivit jobbigare att handla tex. Busstiderna är sämre än i stan. Men bor du i en storstad kanske du inte behöver flytta så långt ut? Då kanske det går att ha ett mindre elfordon? Tänker bara högt <3

  9. Livet är en resa, vi lär oss vad som är av värde för livet. Men vi är alla olika en del föredrar centrumhetsen istället för lugnet och tur är väl det.

  10. Åh vad mycket jag håller med!! Jag är uppvuxen i en håla utanför Göteborg där jag hade en stor trädgård, kossor på andra sidan vägen och tre minuter till skog, helt underbart! ❣️

    Sen flyttade jag till Luleå för att plugga (älskar snö 😍) och bor i lägenhet mitt i ett bostadsområde. Inte lika underbart. Jag hör grannarna hela tiden, har en bilväg utanför fönstret och det är aldrig tyst… Så jag längtar tills jag tar examen, troligtvis flyttar söderut igen och vill helst bo i en villa i ett lugnt naturnära område. Inte mitt i en stad.

    Min sambo känner däremot inget behov alls av villa, utan tycker istället att “lägenhet är skitbra, centralt läge och mycket billigare ju!”

    Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vi älskar varandra och vill leva ihop resten av livet, men på just den punkten är vi oense. Så jag ignorerar situationen tills vidare typ…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Cart Item Removed. Undo
  • No products in the cart.