Hur kan man leva om man inte andas?

25

Jag är mitt i dimman och tusentals blöta partiklar svävar i luften. De landar på min hud när jag promenerar genom skogen och mitt hår blir snabbt trassligt och fuktigt.

Det knäpper och stänker överallt omkring mig när vattnet droppar ned från trädkronorna. En fågel knarrar vagt från en gren. Jag är till synes ensam.

Jag äter ett äpple som en granne plockat från sin trädgård och lagt i en skål vid brevlådan. Jag önskar att jag kunde berätta för dem hur glad jag blev när jag såg det och hur makalöst gott ett höstäpple kan smaka på en morgonpromenad.

Jag märker inte hur hoptryckt och åtdragen min andning är förrän jag står här i skogen. Jag tar ett bett av mitt äpple och tappar nästan andan mellan tuggorna, fastän jag står helt still – visst är det hemskt?

Så jag sluter ögonen. Lyssnar på vattendropparna som slår mot marken. Andas. Drar fingertoppen längs det glatta skalet på mitt äpple. Andas. Känner syran från äppelsaften mot tungan. Andas. Tittar igen. På dimman mellan trädstammarna.

Jag andas lugnt nu.

Tänk vad naturen kan göra med en. Och ändå är det så svårt att ta steget att gå ut? Hur kan våra hjärnor bli så korrupta att vi försöker sålla bort det som verkligen betyder något?

Varje dag. Varje morgon intalar jag mig själv att jobbet är viktigare. Att jag bara ska bränna av några punkter först. Sen… Sen ger jag mig själv tillåtelse att andas ordentligt?

Hur ska en människa kunna leva om hen inte andas?

Fötterna sjunker ner i mossan när jag tar några steg bort från skogsvägen. Minisvampar sticker upp lite här och där och jag kan inte låta bli att sätta mig på huk och röra vid dem. De är så vackra.

Så kom ihåg idag, när det är måndag. Arbetsveckan är igång, men det betyder inte att du ska glömma bort dig själv helt och hållet.

Kom ihåg att andas <3

25 responses to “Hur kan man leva om man inte andas?

  1. Så otroligt fina bilder, och så vackert skrivet <3

    I veckor har jag gått runt och tänkt att jag ska gå ut och ta en promenad, men det är alltid något annat. "Det regnar", "det blåser", "jag gör det imorgon istället". Det är lätt att hitta på ursäkter, trots att man vet hur bra det kommer kännas när man väl är där. Eller känslan när man kommer in från en promenad och är rosig om kinderna och kan värma lite te och ta på sig mysstrumpor. Jag ska försöka vara bättre den här veckan, och inte skjuta upp det hela tiden 🙂

    1. Men precis! Det är så himla lätt att komma med ursäkter, även om man vet att när man väl kommer ut så bryr man sig inte om vädret. En riktigt regnig och blåsig morgon är mysig på sitt sätt – om man virar halsduken ett extra varv runt halsen och drar dragkedjan på regnjackan ända upp. Jag försöker tänka att det är oviktigt att planera hur långt, länge och hur många dagar jag ska gå ut. Att det enda viktiga är ATT jag öppnar dörren imorgon. De andra dagarna kommer sen. Orkar jag inte så går jag bara ett varv runt huset och får jag feeling så kanske jag är ute i 2h. Lägger ingen värdering i det. Kram! <3

  2. Oh, vet inte om jag tipsat redan eller om du tycker om att se på dokumentärer men går en som heter ”Din hjärna” nu på SVT. Rekommenderar den! ^^

  3. Åh, vilket vackert inlägg! Både bilder och text. Känner igen mig så väl. Det är så svårt att komma ut ibland trots att det är det som man behöver för att må bra. <3

  4. This! Känner så väl igen mig. Mår så himla bra i skogen och har ett naturreservat precis utanför köksfönstret (!), men ändå är det nån jäkla tröskel som måste klättras över varenda gång en ska ut. Ja, det och en 6-månaders som ska fixas i ordning förstås 😁
    Tack för en fin text och blogg 💕
    Kram!

    1. Men verkligen så! Har också naturreservat väldigt nära (inte så nära, men ändå) och fattar inte hur svårt det kan vara.. Men det är så skönt när man väl kommer ut <3 kram!

  5. Så träffsäkert. Så fint. Och så vackert ärligt. Behövde verkligen detta idag! Tack Elin <3

  6. Så sant och viktigt! Och fantastiskt stämninstämningsfulla bilder såklart!

    Jag känner också igen mig, jag behöver komma ut i naturen för att må riktigt bra. Dessvärre bor jag så till att jag inte har tillgång till riktig natur och jag känner hur det börjar tära på mig. För man kan inte få samma känsla i en stad, hur vacker den än må vara.

    Fint skrivet hur som, blir så glad av att se lite nya inlägg på din blogg 😀

    1. Jag känner igen den känslan från när jag bodde i centrala Jönköping. Kommer aldrig bo centralt igen, utan blir det i en stad, så blir det i utkanten som jag bor nu <3 Tack för dina fina ord! <3

  7. Men wow! Tack fina Elin för dina vackra bilder och text. Träffsäkert i hjärtat! Verkligen något som jag behövde läsa idag. Tack och tack <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.