Sånt jag går och tänker på

81
Ibland gör det bara så ont. Och ibland är ikväll.
Det har snart gått ett år sedan Diesel somnade in i mitt knä – en av de jobbigaste händelserna jag varit med om i hela mitt liv. Så här i efterhand har jag försökt att tänka att han lämnade oss för att det var meningen att Alvin skulle komma till oss. Lille Alvin, som var så orolig och skygg, men som med tiden visade sig vara så otroligt kärleksfull. Det var inte svårt att börja älska igen.
 
Det var jag som var hemma mest med Alvin i början, vilket hade en väldigt stor betydelse för vår kontakt.
Jag kände verkligen hur mycket han tydde sig till mig och litade på mig. Därför kändes det så jävla hårt när jag flyttade – när jag gick ut genom dörren och inte visste hur länge det skulle dröja innan vi sågs igen.
Det verkligen vred sig inombords.
 
Då intalade jag mig att det bara var för en period och att vi snart skulle vara tillsammans igen. Jag insåg dock någon gång under sommaren, att jag är tvungen att släppa taget. Och jag fattar inte hur det ska gå till.
Utan att gå in på detaljer så kom jag till insikt att Alvin mår bättre av att inte hoppa omkring mellan olika miljöer – han mår så bra där han är och det är hans hem. Oavsett om jag är där eller inte. Sen reser jag så väldigt mycket mer än Erik, jag har ingen aning om vad jag gör om ett år och ja… jag har helt enkelt väldigt mycket emot mig. Så nej, Alvin bor inte hos mig. Jag bestämde mig tillslut att det enda rätta är att låta honom vara och att hälsa på så mycket jag kan och får.. Erik kommer ju i alla fall alltid att ha en väldigt villig kattvakt…
 
Det jag skulle komma till är att jag är så jäkla ledsen över detta. Även om det gör mig så glad att öppna dörren till den gamla lägenheten och se Alvin komma emot mig som om jag aldrig stack för nio långa månader sedan.. så gör det ändå så jävla ont varje gång jag går ut genom samma dörr igen. Det går inte att beskriva hur mycket det här tynger mig och hur förtvivlad jag är. Jag är hans mamma ju! Och han är min bebis.
 
Jag vet inte ens varför jag skriver det här inlägget. Jag har varit så himla noga med att inte skriva så mycket om vad jag egentligen känner, så varför gör jag det nu? Kanske för att jag hängde upp bilder på Alvin och Diesel på väggen och började stortjuta. Har inte slutat än. Det blev väl bara för mycket..
 
Jag saknar stunderna när man låg och slappade i sängen eller soffan och han alltid skulle fläka ut sig, i de mest besynnerliga positioner, mitt på en. Jag är så himla glad att han kom in i mitt liv <3
 
 
 
 

81 responses to “Sånt jag går och tänker på

  1. Kram till dig Elin! Hoppas det känns bättre snart och att du finner mer tid att hälsa på Alvin. Försök fokusera på att det här, precis som du säger själv, är bäst för honom!

  2. Så fint inlägg. Tycker det är bra att du öppnar upp dig någon gång ibland, du är inte mer än människa och att skriva av sig kan vara en stor tröst. Jag hade inget emot att läsa det i alla fall. Kan relatera en del. Kram på dig Elin

  3. Det är hemskt när nånting gör så mycket ont i hjärtat att man kan inte ens gråta, även när man verkligen vill låta tårar skölja bort det onda.
    Stackars Elin som har haft det så svårt. Jag önskar att jag kunde skriva nånting som skulle bli en tröst för dig. Men det finns gott om folk här som vill gärna sträcka ut handen till dig, underbar människa som du är. Hoppas att det är en tröst för dig och att du hitta en liten kattunge som bor nära dig som du kan dela din kärlek med.

  4. Blir ju alldeles gråtfärdig! Jag var utan katt i tre månader, min förra katt blev överkörd. Det var det värsta jag har varit med om, jag kände att jag inte hade något att komma hem till, allt var bara så tomt. Efter mycket tjat och sökande på blocket fick jag äntligen åka och köpa min lilla Pelle och sen dess har jag aldrig varit ensam <3
    Jag vet ju inte hela situationen, men det känns ju verkligen som om du och Alvin ska vara tillsammans! Du passar så himla bra som kattmamma 🙂 Jag hoppas ändå att det löser sig på nått sätt så att du får vara lycklig.

  5. Finaste katterna. Sedan jag flyttade till Skövde för drygt tre år sedan (herregud vad tiden går) så har jag försökt vänja mig vid att inte längre ha katterna jämte mig. De mår såklart mycket bättre hemma hos mamma där de kan springa ute eller ligga vid brasan och ha det gott, men det är fortfarande lika jobbigt. Min lille Felix, han brukade ligga i docksäng bredvid min säng när jag var liten. Det är svårt, men på något sätt får det gå. Ser fram emot att en dag kunna välkomna en liten ragdollkille hem till oss här istället, efter att ha fått ta del av Diesel och Alvin så har jag blivit helt kär i den rasen 🙂 Vi får helt enkelt vara kattmammor på avstånd tills det finns plats för en till liten kattbebis hos oss 🙂 Kram!

  6. Så himla vackert skrivet elin! Nu ligger jag här och gråter för att jag blev så rörd av din text! Det är verkligen magist hur starka band man kan bilda till sina djur<3

  7. Åh. Broke my heart.
    Tänker på den dagen, när den kanske kommer, då min sambo och jag separerar, hur gör vi då med våra två hårbollar som vi haft sedan de var 12 veckor. De är 5 år nu.
    Jag förstår att det måste vara JÄTTEjobbigt! För det skulle jag också tycka. Våra katter är ju som våra barn – vi kallar oss för mamma och pappa när vi pratar med/om katterna :’)

  8. Jag vet precis hur det känns! Jag och mitt ex hade två katter ihop. De tydde sig till mig. Den ena, en otroligt vacker långhårig bondkatt, var alltid hos mig. När jag var ledsen kom hon alltid och tröstade mig. Flyttade hem till päronen efter vi gjort slut, och de vägrade ha katterna hos sig, och min nuvarande kille är allergiker, därför tvingades jag lämna katterna hos exet. Det sved i mitt hjärta. Jag kommer aldrig glömma när jag en gång skulle åka förbi och mata katterna när exet var iväg, och båda katterna jamade högt och var som klistrade mot mina ben, som om de inte fick någon kärlek. Det krossade mitt hjärta att jag lämnat dom där. Slutligen skulle exet flytta dit han inte fick ta med katterna. Övertalade honom att lämna dom till ett katthem, men fick sen veta att han valde att avliva dom. Underbara kärleksfulla katter, endast 3 år gamla. Jag var helt förkrossad. Kunde inte sluta gråta! Jag fick varken säga farväl eller hjälpa till att hitta ett nytt hem åt dom.. Tänker på det fortfarande ibland, 7 år senare. Kommer aldrig kunna förlåta honom helt för det han gjorde mot mina älskade bebisar… =,(

  9. Jag gav min ex-sambo vårdnaden om vår katt också eftersom att hon skulle må bättre av att inte flänga runt så mycket och för att han bodde kvar i vår gamla lägenhet med altan och trädgård medan jag flyttade till en liten, liten etta. Jag längtar jättemycket efter henne (två år sedan nu och har bara träffat henne en gång eftersom avståndet mellan oss är så långt). Jag skulle vilja säga att det blir lättare men än så länge är det ganska jobbigt.

  10. Usch, lider med dig, men du tog rätt beslut för honom <3 Vad som gör ännu ondare i mitt hjärta är Paivys historia ovan 🙁 Fy fan… så lite respekt en del människor har för djurliv 🙁

  11. Fina, godhjärtade Elin. Vi är ju lite i samma sits, eller ganska mycket. Och jag kan förstå din sorg! Det är hemskt att inte få se Selma och Nisse varje dag, inte få sova med dom, inte få irritera sig på dom 🙂 Just för att dom var Mina och tydde sig till mig. Känns lite som att man överger dom – MEN så brukar jag tänka, att så kan katter inte tänka. Det gör det hela lite lättare och som du säger – så behöver han en fast, trygg punkt, ett hem och inte flänga hit och dit för att göra oss människor nöjda 🙂 Du kan tänka Alvin lite som ett barn som växt upp och blivit myndig, han klarar sig utan mamma nu men blir självklart glad när han får tillfälle att träffa henne igen 🙂 Finns här om du behöver prata, både på jobbet och privat 🙂 Kram

  12. Det är så jobbigt att förlora familjemedlemmar… Men det blir bättre när man kommer på att de är på en bättre plats…<3

    Ps: Bilderna är såå fina, jag önskar att jag lyckades få till såna på mina katter!

  13. Men Elin :'(
    Det är ett tufft beslut du har fattat, även om det kanske inte tröstar, så är det starkt av dig att släppa honom. Att låta honom bo på ett ställe och ha sin trygghet. Jag vet flera som inte vill vara den som släpper, som låter sina katter och hundar bo en eller två veckor på olika håll. Även om det kanske funkar så är det så onödigt att stressa djuren pga egoism.
    Men fint att du får träffa honom ganska ofta ändå 🙂 Och du slipper ha dåligt samvete för att du inte är hemma och tar hand om honom när du är borta <3
    Det kommer en tid när det passar dig att ha en katt, utan ångest. Kramar till dig fina!!

  14. Usch. Jag blev helt tårögd av att läsa det här. Jag kan inte riktigt sätta mig i din situation då jag aldrig varit borta från mina katter mer än tre veckor (det var en gång då jag hälsade på mamma i Boden över sommarn). Men jag kan ju som förstå att det är sjukt jobbigt. För mig är det som att lämna mina barn i någon annans händer och det känns jättejobbigt. Och ja, det är helt rätt att göra så som du gör för katter ska inte behöva flänga runt omkring överallt då dom inte trivs med miljöbyten men man blir ju så ledsen när man inte får träffa dom 🙁 Jag vet inte vad jag kan säga för att göra saken bättre för det finns ärligt talat ingenting som kan göra det bättre än att träffa sin kisse igen…

  15. Man behöver skriva av sig om sådant, och det visar en väldigt väldigt fin sida hos dig. Jag förstår hur jobbigt det är, jag vill ha en katt så himla mycket och om jag hade en och sen fick lämna den, även om det var för kattens egna bästa – så hade det gjort så ont, så himla ont.

    Hoppas du kan vända de jobbiga tankarna till tacksamhet över att du fått bo med Alvin, och att du kan fortsätta träffa honom – och blicka framåt mot en tid då du kommer kunna ha en katt igen. *krama* <3

  16. Åh, jag vet precis hur du känner! Förlorade min älskling busan i somras efter att hennes diabetes blev värre. Att man kan älska en katt så vilkorslöst, de ger så mycket bara av att finnas där. kram!

  17. Vet ungefär hur det känns. En av mina katter var tvungen att avlivas för snart 7 månader sedan, bara 1½ år gammal. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom!
    Om det någon gång skulle ta slut mellan min sambo och mig så skulle jag göra allt för att ha kvar dem. Men om det inte skulle bli någon bra lösning så skulle jag göra precis som dig, hur jobbigt och hårt det än är att gå ut genom dörren sen. Nästan som att gå med en tom bur från veterinären..

    Tänker på dig!

  18. Vilken jobbig situation att inte kunna ha sitt käraste hemma hos en även om man vill det så mycket. Starkt av dig att se det bästa för lilla Alvin. Kram

  19. Försår verkligen hur mycket dina katter har betytt för dig, jobbagt att det skulle bli såhär för dig 🙁 Du verkar ju vara en så himla härlig person, du förtjänar inte att känna såhär. Hoppas du känner dig bättre snart och att du får träffa Alvin ofta!

  20. Ens djur är familj. Det är jättejobbigt att lämna dem till både andra och himlen. Har sagt hejdå till 4 katter i mitt korta liv, det gjorde lika ont varje gång.

    Tänker då jag måste flytta och inte kan ta med mina 2 älsklingar nu. Katter ska helst inte vara i lägenhet, det är så sämst:(

  21. Men åh vad sorgligt <3 Skulle inte klarat mig utan min katt, har haft henne i elva år nu. Blev allergisk mot henne för ca två år sen så hon får vara hos mina föräldrar ibland när allergin blir för jobbig och på somrarna är hon på landet. Men jag tror på att det är trevligt med miljöbyte för henne, känns så himla tråkigt att vara instängd i en och samma lägenhet hela livet.

  22. Hejsan! Vi är två tjejer ifrån Falun som heter Frida Gullarbergs och Matilda Lindqvist. Vi går sista året på samhällsprogrammet och jobbar just nu med gymnasiearbetet. Vi har valt att starta en insamling till Barncancerfonden. Om du skulle vilja länka till vår insamling i ett inlägg så skulle det betyda jättemycket för, oss så vi kan nå ut till fler personer.

    Här är länken till vår facebookgrupp: https://www.facebook.com/fridamatildainsamling
    Och här är direktlänken till insamlingen: http://www.barncancerfonden.se/1309051222/

    Kram!

  23. Jag förstår dig helt och hållet!
    Jag är själv i liknande situation, dock var katten som jag hade med min f.d hans från början så att jag ens skulle få ha henne var inte ens att fråga om. Dock har jag varit kattvakt åt henne. MEN saken är att under de två år vi bodde ihop hade vi katten och med tanke på hur mycket tid jag spenderade själv med henne (mer än vad min f.d gjorde) så har hela uppbrottet känns ännu värre. Även fast det inte var min katt från början så kallade jag henne min, det blev våran katt. Hon var min lilla vän, min solstråle som alltid livade upp min vardag när jag bara var hemma själv, eller när jag ville mysa och det inte fanns nån så var hon alltid där. Hon blev alltid så glad när man kom hem och kunde aldrig vara ensam i långa stunder för hon är en social varelse och det gjorde ont i mig när hon såg på mig med sina fina bedjande ögon. Att det var standard att vakna med henne bredvid mig/på min mage känns så långt borta nu.

    Min f.d sa dock förr att han vet hur mkt katten betyder för mig och sa att när jag skaffar egen bostad så kan jag få ha henne (typ som delad vårdnad).. men jag känner att även fast det skulle fungera för hon anpassar sig väldigt bra till var hon är, så känns det väldigt underligt med tanke på hur katten också kommer påminnas om relationen med min f.d som jag inte ens har (vet inte ens vad vi har för relation idag?!) Så för mig har det varit svårt att släppa taget men känner att jag nu måste det, för min egen skull..gå vidare med mitt liv.. men f-n vad jag saknar den där katten <3

    Sorry för lång text men blev bara så berörd och känslig när jag läste din… ;'(

    1. Det känns så skönt att höra om andra som hamnat i liknande situationer, så det gör absolut ingenting att det blev en lång text. Det är sjukt vad man kommer nära de små.. Och du har nog rätt – man behöver gå vidare. Jag kommer inte göra det förrän jag inte kan träffa honom mer 🙁

  24. Kram Elin <3 Började själv också gråta av din text då jag började tänka på att jag själv en dag kommer att måsta lämna bort min hund för evigt… Otroligt hur ett så litet djur kan vara värt så himla mycket!

  25. Hujuju, blir så tårögd av det här. ♥ Men jag tycker på något sätt att du gjort det rätta beslut, som du säger så är de ju bättre att Alvin bor hos Erika om du reser mer och så. Jag förstår att du saknar honom såå mycket, för han är ju din lilla baby. ♥♥♥ 🙂

  26. Det här är så stort gjort, att sätta honom i första rum, trots att ni ej kan ses och umgås så mycket som ni vill. Alvin verkar ha det bra där han bor. Glädjen och värmen som ni båda känner varje gång ni ses, är något att se fram emot. Något att leva på när ni är på avstånd. Du hanterar det så himla bra. Jag själv kan inte föreställa mig hur jag hade hanterat det. Inget jag önskar någon.

  27. Vet precis hur du känner och mår, vilket är lite märkligt på vissa sätt. Min katt dog i FIP för ca två år sen, för 11 månader sen flyttade jag ifrån mitt ex och var tvungen att lämna kvar min hund där. Hon kom på besök 1 gång i veckan i några månader när jag orkade ha henne då jag är sjuk, men nu har mitt ex beslutat att jag inte ska få träffa henne mer, pga att han har träffat någon annan. Det gör fruktansvärt ont för jag är ju hennes mamma! Men jag kände ändå att det inte var bra för henne att pendla fram och tillbaka, att hon behövde ett hem och inte två. Men det känns som jag har svikit henne, för dagen jag hämtade henne gjorde jag ett löfte att aldrig lämna henne och alltid vara hennes mamma men livet blev inte så. Skrev nog ganska mycket nu, men ville bara säga att du inte är ensam. Jag förstår hur du känner och det får göra ont nu och vi får gråta nu. Det kommer väl förhoppningsvis bli lättare.

    1. FIP alltså… den värsta sjukdomen. Hade ingen aning om vad det var innan Diesel fick det :(Oh det är det jag går och våndas inför… Att E ska träffa en ny så att jag inte får träffa Alvin mer. Jag vet att det hänger på en skör tråd. Har jag "tur" så kanske jag hinner flytta längre ifrån, så att det ändå blir svårt för mig att komma och hälsa på… Hur som.. får njuta av den tiden då jag faktiskt har möjlighet att gosa med honom. Får krama honom som det är den sista dagen varje gång <3

  28. Jag tycker att det är bra att du skriver vad du känner. För man har flera sidor som person och det är svårt att bara blunda för vissa av dom sidorna, och det kan kännas bättra av att skriva om det, både för dig själv och oss läsare.

    stora kramar till dig elin <3

  29. Ibland så blir det så här. Man för tänka på vart djuren har det bäst och har mest sällskap. Det är ju bra att du inser det och inte tänker på dig själv. Det bevisar att du är en bra människa. 😉
    Har själv vart i samma situation. Det är extremt jobbigt, och det tar tid att vänja sig. Så låt det ta tid och gråt om det känns lättare. 😉

  30. Jag blir ju tårögd! Du är sjukt bra på att skriva och det låter så smärtsamt. Hoppas allt kommer "bli bra" vet inte hur jag ska skriva riktigt :/ (han är så fin<3)

  31. VA?! Är det ett år sen!? 🙁 Usch va jobbigt att inte du kan ha Alvin hos dig när du betyder så mkt för han. Jag har valt att inte ha min katt Lurvan hos mig i lägenhet för hon är så lycklig hos mina föräldrar. Jag sovde över där igår och hon var så lycklig att få sova hos mig. Jag vet att hon har det bra så jag förstår helt ditt beslut. Men ack va det värker i hjärtat att förlora ett djur, kan inte dom få leva lika länge som vi!??!

    1. Det är sjukt vad tiden har gått fort! Åh.. det är ändå skönt att veta att de inte glömmer bort en.. att man fortfarande betyder lika mycket för dem när man kommer tillbaka <3

  32. Lider med dig. Jag sålde min hund när jag och min sambo skulle flytta ihop. Även om det var en problemhund på olika sätt var han ändå mitt lilla djurbarn. Jag saknar verkligen att ha ett socialt djur att komma hem till. Nu har jag en dvärghamster som lever på sista versen och en kanin som jag köpte i början av sommaren men det kan aldrig bli samma sak som att ha en hund som till och med satt på min fötter när jag stod och diskade. Katt hade jag velat ha, inte lika stort ansvar som en hund men min sambo vägrar med orden "min kompis har katter och katter river sönder tapeter och klöser på möbler". Jag vet ju dock att alla katter inte gör det. Det är något jag saknar hos min sambo, han kommer aldrig att bli samma djurvän som jag.

  33. svar till Olivia: Stackars dig. Vad hemskt det måste ha varit. Jag hoppas att du har haft tillräckligt med kraft och stöd att bygga ett nytt liv.

  34. Det är så fint att du vågar öppnar upp dig angående detta! Att ha husdjur innebär att dem även blir ens familjemedlemmar. Därför är det lika jobbigt att vara ifrån dem som resten av ens familj. Det är inget konstigt alls med att du känner så, och vet du vad? Du är inte ensam om det heller 🙂 Jag är precis likadan!

  35. Kollade igenom lite gamla inlägg på din blogg för ett tag sen och såg inlägget om Diesel som jag grät över för ett år sen och såg att det snart var ett år sen och det berör mig än idag! <3

  36. Det är starkt, och viktigt som djurägare, att kunna göra det som är rätt för sina djur även om det gör ont. Jag höll i vintras i båda mina hästar när de fick smällen och föll till marken, jag hade inget val, och jag vet att det var rätt för dem även om jag fortfarande gråter och tycker att det var orättvist och att det är synd om mig. Jag är glad att jag är stark i min övertygelse, att man måste sätta sina egna känslor åt sidan för att göra det som faktiskt är rätt ibland, även om det är svårt. För din skull, fundera på om det verkligen ger dig mer än det tar, att hälsa på honom. Jag är ingen expert, men det finns säkert bättre sätt än jag vet om för att hantera sånthär.. jag kan bara inte sätta fingret på vad det är jämförbart med.. tror inte det finns psykologi inriktad på att flytta ifrån sin katt, men det är ju samma känslor som i en annan situation, jag kan bara inte komma på vad. Som du säger, kanske sina barn? För det är ju samma känslor man känner..?

  37. Jag tycker att det är fint av dig att kunna dela med dig av dina känslor, som någon annan skrev här, du är ju faktiskt bara människa! Man behöver inte alltid lägga på den där fasaden, något mer personligt inlägg hit och dit ger en mer förståelse över vem du är och också för andra som kanske känner sig ensamma om något relaterat. Detta visar även andra hur mycket kärlek och lycka man faktiskt upplever med dessa underbara små fluffiga liv <3 Oavsett så tror jag Alvin vet hur mycket du älskar och bryr dig om honom. Ta hand om dig! <3

  38. Så fint inlägg! Tycker det är grymt att du vågar skriva vad du känner! Men det är en sak som jag tänkt på, för du och Erik var väl tillsammans om jag inte minns helt fel.. Varför gjorde ni slut? Du kanske inte har någon lust att berätta om det men då är det bara att låta bli 😉 Kramar

    1. Vi växte ifrån varandra, det var inte mer dramatiskt än så 🙂 Träffade varandra när vi var väldigt unga och inte riktigt hade hittat oss själva än, sen utvecklades vi tyvärr åt olika håll 🙂

  39. Jag tänkte att jag skulle berätta min historia om min katt.

    Mitt ex hade en bondgård och det kom en oönskad kull där en av kattungarna inte hade någon plats någon stans.
    Vi hade redan katter hemma och föräldrarna ville inte ha mer katter. Jag hade varit så ansvarsfull med dessa heller (glömde alltid byta lådan), så det fanns ingen anledning till varför dom skulle lita på att jag kunde ta hand om en katt.

    Men av någon anledning så sa min Far att Ja, du få ta hem katten.
    En jätteliten, 6 veckors lite honkattunge fick följa med mig på tågresan från Göteborg till Stockholm och hon sov i mitt knä hela resan.

    Från den stunden var hon min.
    Nej, jag var kanske inte den mest ansvarsfulla kattägaren. Jag glömde byta kattlådan, hon fick hoppa mycket mellan olika platser att bo, jag tvingade henne till att gosa när hon inte ville, men herregud, jag älskade henne mer än jag älskat någonting annat.
    Hon var mitt allt. Hon var min familj, min syster, min bebis, min älskling. Och jag var hennes mamma och det var mig hon var trygg med.
    Vi var ett team, och det skulle alltid vara vi två. Hon skulle dö i mina armar.

    Hon var en utekatt, hade alltid varit det. Världens bästa jägare och när jag flyttade till en lägenhet så fick hon fortsätta vara ute även om det var mer bilar där.
    Jag hade inte hjärta att låta henne vara inne, när jag visste hur mycket hon ville vara ute. Och vi var ute tillsammans, vi jagade alltid varandra och jag kunde reta henne med att gå långt bort.
    Hon sprang alltid efter.

    Förra året bestämde jag mig en dag att det är nu sista gången för i år som Palmi får gå ut. Det börjar bli höst nu, men en dag till kan hon få.

    Sen hände det, hon kom inte hem. Jag ropade, skrek ut lungorna efter henne i tre dagar tills jag fick ett samtal från djursjukhuset i Bromma där dom frågade om jag var ägare till en Palmi.

    Hon hade blivit överkörd och dött. Jag föll ihop i affären jag var i och började gråta.
    Jag kom dit till sjukhuset och fick se henne en sista gång. Hon var kall, stel och hade blod i ansiktet.
    Min älskling. Senaste gången jag såg henne sprang hon ut för att jaga och nu låg hon här. Hon blev bara tre.

    Jsg har en ny katt som har dämpat sorgen, men den försvinner aldrig. Saknaden försvinner aldrig, och bandet kommer aldrig tillbaka.

    Vad jag nu vill säga med det här är att du måste försöka tänka positivt. Jag tänker att jag gjorde min katt lycklig genom att springa ute. Hon hade kunnat bli överkörd när som helst och det var bara sån otur.

    Var glad att Diesel fick ett slut med dig i alla fall. Var glad att Alvin lever, har ett hem och mår bra. 🙂

    1. Åh gud vad det kom tårar när jag läste, fy fan vad hemskt :(Jag är verkligen glad att jag fick det absolut sista stunden med Diesel och att han låg i mitt knä när han dog. Och jag är jätteglad att Alvin lever och jag vet att Erik tar väl hand om honom och att de två behöver varandra. Men jag är ledsen ändå och kommer säkert att vara det en bra lång tid framöver. Man älskar dem så mycket. <3

  40. åh, jag förstår precis <3 jag fick en katt när jag var 18 efter att ha tjatat sedan jag var liten. Sedan ett år senare flyttade jag hemifrån, till lägenhet, och en helt annan stad. Så lilla katten fick ju bo kvar hos mina föräldrar där han kan vara ute. Man får gosa så mycket som möjligt när man väl har chansen helt enkelt.

  41. Fy sjuttsingen vad den här inlägget (och den om Diesel) gjorde ont i mig.
    Min katt Max gick bort i våras, knappt fyra år gammal. Han var min bebis och bodde hos mig och mina föräldrar tills jag flyttade hemifrån och kunde inte ha honom hos mig då jag bodde som inneboende. Han var så glad varje gång jag kom hem till mina föräldrar, och jag blev ledsen varje gång jag skulle åka hemåt en timme bort.
    När han blev hastigt sjuk så satt jag på ett tåg på väg till Gbg och knappt en dag efter så var han borta. Jag hann aldrig pussa honom hejdå.
    Sån sjuk ångest man gick igenom och jag sörjer honom fortfarande. Världens bästa katt var han.

    Dröjde bara veckor och sen hade mina föräldrar adopterat en liten Siri. En mainecoon- blandis som älskar att apportera leksaker. Jag kan säga att mitt hjärta har mjuknat upp även om det tog lite emot att älska en katt igen. Finns plats för en Siri i mitt hjärta också 🙂

    Underbara djur.

    1. Underbara djur… verkligen <3Fy farao för att inte få säga hejdå.. Det är jag tacksam för, att jag fick det ögonblicket med Diesel, även om det gjorde så ont i mig att se honom så dålig. Han hade ingen livsgnista kvar 🙁

  42. Åh jag vet precis hur du känner och hur din kärlek är så stark för din älskade Alvin! Otroligt starkt av dig att tänka på hans bästa och inte hålla kvar honom för din egen skull! Jag förstår att ditt hjärta krossas varje gång du lämnar honom igen!
    Jag kan inte tänka mig mitt liv utan mina katter och jag har en kisse som är 11 år nu och hon är min bästa vän, mitt hjärta och min själ och jag kan inte leva utan henne! Oron för att något ska hända henne är stor för utan henne finns jag inte mer!

    Jag beundar också dig för att du ger ord för din kärlek till din katt! Katter har så otroligt låg status i vårt samhälle och för varje människa som talar gott om katter och ger dem ett gott rykte (ännu bättre när det är en kändis och populär person som du) kommer vi kanske ett litet steg närmare till att höja våra katters livskvalitet och värde i samhället!

    Kram till dig och din stora kärlek Alvin!

    1. Jag hoppas verkligen det! För jag märker bara i verkliga livet när jag pratar om Alvin, att folk bara.. kollar konstigt.. "Det är ju bara ett djur". Vadå – det är bara ett djur?! Nej det ska det bli ändring på. Kram!

  43. Åh 🙁 <3 Jag förstår precis hur det känns. Min första hund Sam bor också med mitt ex. Det var bäst så då jag inte är hemma så mycket som han hade behövt ha mig hemma.. Så han bor nere i Skåne, det är typ 80 mil härifrån. Träffar honom en gång om året kanske, det känns jobbigt. Jag har kvar bilder och tavlor uppe på väggarna.. Det gör ont i hjärtat att inte ha sin lilla bebis hos sig mer som det "brukade" vara. Många varma styrkekramar till dig <3

Lämna ett svar till Malin Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.