full screen header

Från vålnad till superhjälte

Ni som har följt mig sedan minst ett år tillbaka minns säkert att jag mådde väldigt dåligt psykiskt där ett tag.
När jag var mitt inne i skiten, så kändes allting verkligen så himla hopplöst. Jag kunde liksom inte förstå hur jag någonsin skulle kunna bli glad igen.
 
Men det blev jag. Ett och ett halvt år tog det... Ett och ett halvt år av tårar, ångest, kaos i familjen, oro från både mig själv och närstående, uppbrott från dåvarande sambo sedan sju år, flytt, sjukskrivning och framför allt: En rejäl dos av ensamtid och självinsikt.
 
När ett hjulspår är djupt och lerigt, så kan det vara ordentligt svårt att komma ur det - det var lite så det kändes. Att jag försökte väja ur det, men att jag bara gled tillbaka i en grav av krav och prestationsångest. Ända tills leran började torka, i takt med att jag insåg att det faktiskt gick att leva livet genom att göra saker som man mår bra av. Man måste inte stå kvar som någon slags martyr och bekämpa ett slag som man innerst inne vet att man inte kommer att vinna. Jag är glad att jag insåg det.
 
Det och att jag... behövde vara för mig själv. Det insåg jag rätt tidigt. Sen att jag behövde sätta mig själv före alla andra i min omgivning, vilket var otroligt svårt. Jag behövde få ett miljöombyte och byta sysselsättning. Egentligen förändra allt. Ut med skiten bara! In med en sval bris och beslutsamhet.

Och jag blev en helt ny människa efter det.
Ibland tror jag fortfarande att jag är samma person som förut - den försiktiga, osäkra, väntande, nervösa, tysta och oroade jag utan egna åsikter - och så blir jag så förvånad när jag märker att jag inte är det. Det märktes extra tydligt när jag började skolan för fyra veckor sedan och förväntade mig att jag skulle smyga in och knappt våga titta på de andra i klassen, med bankande hjärta och darrande fingrar presentera mig och sedan sitta längst bak i klassrummet utan att säga ett ljud under lektionen, utan vänta till jag kunde prata enskilt med läraren. Istället stormade jag in på uppropet utan minsta nervositet, satte mig längst fram, mötte ivrigt allas blickar.. Jag bävar inte för att ställa mig upp och kräva allas uppmärksamhet, tar tag i saker och säger vad jag tycker.
 
Sommaren har varit helt fantastisk. Jag slutade på mitt jobb, reste till Santorini och USA, var på Medeltidsveckan, träffade min pojkvän, flyttade till Stockholm och började på Fotoskolan. Depressionen lämnade mig med en känsla av att vara totalt oövervinnerlig och med kraften att våga. För varje rädsla som jag utmanar och övervinner, så vill jag bara utmana fler.. och fler. Det går liksom inte att beskriva känslan. Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv!
 
Jag är så fasligt lycklig, som man bara kan vara när man varit i helvetet och vänt.
Jag älskar känslan av att regera mitt liv och jag hoppas verkligen att den består!
56 kommentarer

Jag har bytt tjänst!

 
 
Nu känner jag mig mogen nog att berätta.
Två dagar innan midsommarhelgen och min planerade semester lämnade jag min kontorsstol på plan två och min tjänst som ansvarig för sociala medier och kundservice till internetkunder och jag var sjukskriven tre månader pga depression. Har fått en del kommentarer om att jag "borde göra lite mer proffsiga fotograferingar" - men det är just det som den här tiden absolut inte handlar om. Jag har lagt av med allting som fått mig att stressa och må dåligt. Min egna firma är nedlagd, vilket är anledningen till att jag inte gör några fotojobb. Jag har inte tagit på mig några "skojjobb", tjänster åt folk eller överhuvudtaget försökt pressa mig till något performance som varit knutet till någon annan än mig själv. För att försöka komma på rätt köl har jag istället lagt glädje och övning i att göra Youtubevideos, vilket har hjälpt mig något otroligt att få tillbaka mina rutiner och förmågan att ta i tu med saker. Jag menar.. jag har gått från att inte kunna öppna ett enda brev själv liksom.. pga ångest.. så det är ett stort steg.
 
Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om detta, för jag skäms inte längre. Jag har börjat komma tillbaka till livet och livet verkar pusha mig med den ena överjordiskt glada nyheten efter den andra.
I mitten av september kom jag tillbaka till jobbet, men sedan dess jobbar jag istället med att plocka och packa varor på lagret. Det går ju inte att undgå hur tydligt det är att folk tycker att lagerarbete är allra lägst i rang, men gud vad jag trivs. Känner mig så jäkla lättad och lugn. 
 
Och om det är någon av mina "nya" kompisar på avdelningen som läser deta, så är ni bäst!!
103 kommentarer

Depression och en dos allvarlighet

Jag måste medge att jag har haft väldigt svårt att acceptera det, även om jag trodde att jag hade gjort det för länge sedan (men det var bara ett steg i rätt riktining). Jag har sett depression som en "typ av individ" snarare än något som kan drabba en - av okunskap. Av den anledningen känns det bättre nu. Samtlidigt är jag hela tiden rädd att folk ska se på mig med andra ögon för att de fått reda på att jag lider av det.
Jag är samma glada tjej, dock med tyngder...

I en lista med femton symptom känner jag igen mig i tretton:
- Har svårt för att ta itu med och slutföra saker.
Det här var ett symptom som kom väldigt tidigt. Jag har alltid byggt upp min person efter min prestation, så att helt plötsligt sakna förmågan att få saker gjorda, är rent förjävligt. Det var här jag började piska mig själv, för att "skärpa mig", vilket såklart gick åt helvete, eftersom det inte hade någonting med lathet att göra.
 
- Ingenting är roligt längre och du tappar intresset för saker.
Detta var nästa steg. Jag som alltid sett fram emot att blogga, fotografera, måla, pyssla och skriva, vaknade upp och hade inte lust för någonting. Jag lever mitt liv för att vara kreativ och hopp tjopp så tappade hela livet sin mening. Snacka om sorg. Detta märktes nog ganska tydligt i min blogg under hela 2012.
På senare tid har jag hittat ett sätt att fotografera, som inte innebär någon typ av prestation: Jag planerar helt enkelt ingenting, utan fotograferar det jag ser. Tack och lov har det blivit lite som terapi.
 
- Svårt att sköta vardagssysslor.
Om det är något som känns skamligt, så är det väl det. Under en period slutade jag läsa mina mejl, meddelanden, sms och kommentarer. Jag slutade öppna min post och svara i telefon. Det är fortfarande svårt, men har blivit något mer avdramatiserat, mycket för att min familj hjälpt mig något otroligt och för att jag plockat bort mina kontaktuppgifter från min blogg, tagit bort "blogresponse"-sidan och skaffat ett nytt och privat facebookkonto.
 
- Försämrat minne och koncentration.
Jag hade rätt taskigt minne innan, men nu kommer jag typ inte ihåg någonting... Det är nästan läskigt ibland. Som när jag var hos läkaren senast och han skrev ned en lapp med tid för nästa möte - jag tog emot den och sedan var det bara helt borta. När han ringde mig några dagar senare så visste jag inte att vi hade bokat in något...
 
... Detta tillsammans med att jag dagligen har skuldkänslor, svårt att fatta beslut, försämrad aptit, ingen energi, är otroligt självkritisk, frånvarande, ofta känner mig nedstämd "utan anledning", känner mig långsam när jag försöker göra saker och är rastlös, utan förmåga att göra någonting åt det.
 
Allt detta för att jag körde för hårt med mig själv.
 
 
 
 
Och så kommer det här med att bli misstrodd.
 
Som om jag inte kände skuld tidigare? Som om jag inte kände mig skamlig, liten och obetydlig..
Men Elin ser ju alltid glad ut... Hon är ju hela tiden ute... Hon fotograferar ju... Hon ser inte sjuk ut...
ÄR HON VERKLIGEN SJUK?!
 
Depression är ingen sjukdom som man botar genom att ligga i sängen hela dagarna. Alla vet det. Eller?
Min läkare har uttryckligen sagt till mig att försöka komma ut och göra saker som gör mig glad - varför ska jag då låtsas göra någonting annat?
 
Men det krockar så förjäkligt med det här som kallas Sociala Medier, att jag i flera månader funderat på att lägga ner bloggen. Det är en svår balansgång... mellan att få min situation att "se bra ut", samtligt som jag försöker hålla mig själv flytande. För som det ser ut nu så finns det tre saker som gör mig glad:

1. Min familj.
2. Min kamera och allt vackert som finns omkring mig.
3. Sociala Medier.
 
Min famij? Förstår väl alla!
Min kamera? Okej, den kanske man kan köpa?
Sociala Medier? Fy skam! Fy och fräs! Men jag kan förklara: Har man nedsatt och nedåtgående social förmåga som jag har haft det senaste 1-1,5 åren (haft ångest inför möten med andra personer, haft svårt att överhuvudtaget känna vilja att möta andra personer och sprungit och gömt mig när det blivit tvingat på mig), så är det en lättnad att vara social utan att egentligen vara social.
För helt instängd och ensam vill jag inte vara heller.
 
På nätet kan jag delta i ett samtal utan att jag på något sätt behöver vara närvarande. Jag kan hoppa fram när jag känner att jag klarar av det - om det är så är direkt eller flera timmar eller dagar senare. Jag blir inte dömd för mitt uppträdande, jag behöver inte göra mig till och jag behöver definitivt inte vara presentabel.
 
Det är inte som när jag ska träffa någon och jag måste boka in en tid (och när tiden är bokad så får jag inte ångra mig - vilket händer mig med allt jag försöker planera), jag måste svara på sms och samtal inom en tidsram av helst en timme (jag kan behöva ett par dygn..), när vi träffas måste jag uppfylla krav såsom någolunda munterhet, trevlighet - och jag kan inte se ut som en sophög (Vissa dagar är det bara omöjligt, men då har jag svårt att ställa in, eftersom jag känner mig som en dålig kompis) och jag måste vara på prathumör... och ibland vill jag liksom bara... betrakta allting utan att säga så mycket.
 
 
 
 
Så.. när jag lägger ut vackra bilder på bloggen eller ler mot kameran... så är det inte för att jag är lycklig och utan några bekymmer i världen, utan för att jag försöker fokusera på det som är bra i livet och inte på det dåliga. När jag umgås med andra människor som inte är min familj, så betyder det inte att jag känner mig bättre och vill börja umgås med massa folk igen, utan att jag antingen försöker att inte vara en taskig kompis eller komma ur detta, om än försiktigt. När jag skriver att jag ska göra roliga saker, så betyder det inte att de blir genomförda överhuvudtaget, för i slutändan ångrar jag mig alltid ändå - ibland lyckas jag utföra det, ibland inte, men oftast lär jag mig iaf hur jag kan balansera livet och vad jag klarar av och inte.
 
Min depression påverkar inte hela min individ, men mycket av det jag gör. Mest prestationsrelaterat, så som att planera, strukturera, besluta, ha många bollar i luften, vara effektiv, kontaktbar, social och framåtdrivande.

Livet. Bloggen är inte mitt liv till punkt och pricka. Den hjälper mig att må bättre, om än för stunden.
154 kommentarer