full screen header

Om sponsrade inlägg, affiliate osv

 
 
 
 
Skinnjacka - gammal, men finns liknande här & här   .   Topp & halsband - H&M
Klocka - Daniel Wellington   .   Jeggings - Carlings   (adlinks)
 
 
Det är så känsligt det där med att tjäna pengar på sin blogg. Även om det inte borde vara det.
Jag blir ledsen när jag läser Jonnas blogg, för att hon måste stå ut med de där tunga orden och att det där ens ska behöva vara en diskussion. Sen blir jag glad, för att hon skriver precis allting som jag känner och tänker.
Jag har länge varit rädd för samarbeten och haft en ångestklump i magen när jag postar ett inlägg där det står "i samarbete med" lägnst upp. Även om jag älskar produkten och skulle ha skrivit inlägget även om jag köpt produkten själv. För att jag vet att det finns de som inte förstår och som inte vill förstå. Som tycker att jag är dum i huvudet av olika anledningar. Det går liksom inte att värja sig mot sådant - antingen är det det ena eller så är det det andra som är fel. Det kvittar hur mycket man försöker eller engagerar sig.
 
Men det känns ändå som att de flesta som läser min blogg förstår varför det finns affiliatelänkar i det här inlägget och varför jag gör sponsrade inlägg då och då. Och det känns skönt. Men det känns också skönt att bara få skriva detta och berätta. Lägga korten på borden och säga att jag vill tjäna pengar på bloggen. För det är väl inget konstigt med det? Jag vill tjäna så mycket som det bara går på bloggen (men på samarbeten som jag gillar), för det betyder att jag kan ägna mer tid åt den och till att skapa sinnessjukt bra material. Det påverkar liksom inte bara mig - det påverkar alla som läser. Därför förstår jag inte varför folk är så missunsamma mot t.ex. Jonna? Det är tydligt att hon sliter stenhårt med bloggen och att det inte alltid är så himla lätt. Det är helt orimligt att driva en blogg med proffsigt innehåll utan att tjäna någonting på den. Hur har folk ens mage att ställa ett sådant krav?
 
Som tur är så är jag ju lycklig som sällan får sånna kommentarer längre. Det känns som att ni förstår mig på alla plan - alla ni som läser. Ni förstår att jag behöver tjäna pengar på min blogg, ni förstår varför min uppdatering stundtals är hackig, ni förstår varför bilderna är svinbra ena stunden och skittråkiga andra stunden. Ni förstår varför jag är seg på att svara på kommentarer, att jag är en vanlig människa och ni dömer mig inte för att jag inte är helt perfekt. Det är jag så jäkla tacksam över.
 
Jag blev i alla fall egenföretagare på heltid den 1 september. Det innebär att jag inte är safe någonstans när det gäller pengar. Jag har ingen anställning att förlita mig på. Jag måste dra in pengar på alla sätt jag kan - och framför allt på alla sätt jag vill. Fotojobb blir det såklart, precis som jag sagt, men inte hela tiden. Kanske till och med mindre än jag trodde. Allt beror på magkänslan.
En del i min överlevnad är onlinekurser, en del är att sälja printar, en del är att erbjuda en "Redigeringsboost" (en slags privatkurs för fotografer som känner sig vilse i redigeringsdjungeln och som vill hitta sin identitet i efterarbetet) - och en del är bloggen.
 
En del i bloggens inkomst är sponsrade inlägg (som jag gjort under en längre tid nu) och en del är nykomlingen affiliatelänkar. Jag började använda mig av det på allvar någon gång i våras och tycker att det har gått helt över förväntningarna. Det drar ju inte in så att jag kan leva på det en månad direkt, men det är i alla fall nog för att hjälpa mig på vägen. Så nu har jag  signat ett premium-avtal med ett affiliate-företag, som ger mig ett gäng fördelar ekonomiskt, men som också kommer innebära att jag kommer att posta adlinks (t.ex. i inlägg med outfits och kollage) oftare på bloggen. En gång i veckan rättare sagt! Min förhoppning är att det ska bli mer outfits och mindre kollage (för att jag är så otroligt petig med vad jag postar, så går det att posta egna bilder, så gör jag hellre det än produktbilder. Ni vet hur jag är, hehe)
 
Nä, för viktigt är det att det som postas känns jag och att jag menar det jag skriver. Jag kan ärligt säga att jag inte kan skriva ett inlägg som jag inte menar till 100%. Det blir en block direkt. Jag är extremt picky och har senast igår tackat nej till ett fotorelaterat företag - trots rätt inriktning - för att produkten inte är det jag själv skulle köpa, utan jag skulle gå på en annan variant. Sånt är det.
 
Nä men jag hoppas att min magkänsla är rätt - att ni redan vet allt detta. Att jag egentligen kanske inte behövde skriva det här inlägget. Men det kändes i alla fall bra för mig, att få skriva av mig, så har jag gottgjort alla demoner i mitt huvud ;)
 
Shit, vad det var länge sedan som jag skrev ett sånt här långt inlägg?! Men jag gillar det. Kanske skulle göra det oftare? 😄
 
 
 
 
Spara
Spara
Spara
18 kommentarer

Hösten på landet

 
 
 
 
 
 
 
Canon EOS 5D Mark IV + Canon EF 35/2 IS USM
 
 
Jag har en sådan enorm höstfeeling! Innan jag åkte till NYC, så var jag förbannad över att sommaren redan var slut och att jag inte hann ta mitt "sista dopp", men nu när jag kommit hem, så är det bara pirr i magen. Jag tänker på alla dessa kvällar med tända ljus och rykande tekoppar, löven som faller från träden när man är ute och promenerar och att börja använda halsduk.
 
Sen kommer det ju finnas stunder när det inte är lika mysigt... som tex när jag vill fota och det blir mörkt alldeles för fort, men äsch ;) Just nu tänker jag bara på hur mysigt allt är!
Jag haSpara
21 kommentarer

NY KAMERA EFTER SJU ÅR!!!

 
 
 
Jag vet, jag vet, det har blivit ett par nya (mindre) kameror genom åren. Men de spelar i en annan liga - de är liksom mina fritidskompisar - som jag hänger med på mina vardagsbestyr och leker runt med. När det kommer till min jobbarkompis och vapendragare, så har det gått SJU ÅR. Sju långa år sedan jag uppdaterade min lilla Canon EOS 400D (den enklaste kameran ni kan tänka er, som var min absolut första kamera) till en Canon EOS 5D Mark II. Ett PRO-verktyg, som arbetat hand-i-hand med mig medan jag sakta utvecklades från hobby- till yrkesverksam fotograf.
 
5Dmk2 har hängt med mig i ur och skur (bokstavligt talat) och det var väl inte förrän för ett år sedan, när lite mer krävande jobb började trilla in, som jag kände att det var dags att ta ett kliv till och förnya sig. Jag hade en del fokusproblem som behövde lösas och jag behövde även kunna arbeta snabbare. Så istället för att köpa en allt äldre 5dmk3, så ställde jag mig i kö på en 5Dmk4 redan i vintras (även om ingen visste säkert att kameran skulle komma under 2016, men det florerade ju vissa rykten... som vanligt, haha).
 
Har nog aldrig varit så taggad på en teknisk pryl innan. Hade förväntat mig att jag skulle vara den första som hämtade kameran när den började levereras i september, men olyckligt nog hade jag precis landat i New York när det inträffade, så jag fick tålmodigt vänta tils jag kom hem därifrån. Kan säga att det var lite smärtsam att veta att kameran låg i en kartong med ens namn, redo på andra sidan Atlanten. Hur coolt NYC även var ;)
 
Men nu är vi tillsammans och vi har börjat jobba! Ska bli så roligt att testköra den på ett riktigt jobb nu framöver och inte bara leka runt med självporträtt eller ett eget stilleben i sovrummet ;) Kan i alla fall säga att det aldrig varit så enkelt att fota (eller filma!) sig själv som nu.
 
Och såhär såg det ut den där dagen när jag var och hämtade ut min efterlängtade kamera! 😍
 
 
 
17 kommentarer