Det finns ju både för och nackdelar förstås.
Med det där att ha blivit "stor". Just de här dagarna, som jag varit väldigt seg och helt omotiverad till bloggning, så saknar jag lill-Nevnarien. Hon som var för två-tre år sedan och få visste någonting om. Det var helt fantastiskt vad jag kunde skriva om sådant som egentligen inte hade någon mening överhuvudtaget. Jag skrattar idag åt inlägg jag skrev då. Var tog det sättet att skriva på vägen?

Jag kom på mig själv i morse med att sitta och asgarva åt en bild på en ko som bajsade, som jag tog i förrgår. Hade det varit lillnevnarien som bloggat då, så hade jag lagt upp bilden på en gång och förstorat upp bajset. Sen hade jag skrivit någon latjo text till, där jag gjort smått narr av mig själv.
Inget av det där barnsliga, skojiga, skämtsamma, galna som fanns i bloggen då, har försvunnit från mig som person. Det har bara försvunnit från bloggen, eftersom jag börjat tänka mer på konsekvenserna.
Jag vet idag att om jag skulle publicera uppförstorat bajs på bloggen så skulle minst en grinig person komma in och kommentera att "ååh gudars vad barnslig du är, du har förlorat en läsare!". Egentligen så spelar det väl inte mig någon större roll. Folk utan ironi och som är helt gravallvarliga när de läser bloggar, behöver inte läsa min blogg. Det är bara bra om de lämnar bloggen i så fall. Men det är så jäkla synd att sånna ska komma och förstöra stämningen. Man blir liksom inte sugen på att visa sitt sanna jag då. Man känner sig rätt utsagt tillplattad.

Sen vet jag att 99% av mina läsare uppskattar pipobloggar, när jag leker James Bond på Ica Maxi och när jag driver med mig själv på olika sätt. Men den där enda kan göra så mycket.
Jag blir arg på mig själv för att de påverkar mig, men å andra sidan... De påverkar mig mindre än vad de gjorde just för 2-3 år sedan när jag var lillNevnarien.
Jag är och har alltid varit en känslig och djup person. Jag har haft svårt att stå upp för mig själv, varit som en rädd liten kanin och ja... allt det där. Och visst finns det drag av det kvar hos mig, jag uppskattar den sidan hos mig också, men det har blivit så grymt mycket bättre. Jag kan ta att jag får kommentarer om att jag har feta lår eller fula tänder. För jag vet att ingenting av det är sant. Egentligen vet jag i alla lägen att ingen som kommenterar fult på den här bloggen har rätt. De kan tro att de har rätt, men det  spelar ingen roll eftersom den enda som sitter med facit är jag.

Så varför är jag rädd egentligen? Det är väl mest så att jag dragit åt mig allt som sticker ut för att undvika sånna här kommentarer så mycket som möjligt. Sticker man inte ut så finns det inget att kommentera. Men ju mer jag visar av min kropp, ju mer jag driver, ju mer jag... sträcker ut spetsarna runt omkring mig, ju mer sånna kommentarer får jag. Och det vet jag. Så det blir väl en slags.. sköld jag ställer upp framför mig, som alltid gör mig påmind om att tänka ett steg längre. Hur kan jag blogga och hur kan jag inte.
Så tråkigt, men... ja. Jag önskar att jag inte formade mig efter sånna dumhuvuden. Jag önskar verkligen det. 

Sen är det klart att jag inte är något annat än det jag är i bloggen, jag är bara inte Elin fullt ut. Min djupa sida vågar jag inte visa, för den är sårbar. Och min galna sida är så udda att folk stör sig. Men go och glad kan man vara och det har jag kvar i alla fall! ;)

Ja, jag skulle kunna mala på mer om det här, men jag slutar nu. Tänkte bara meddela att det finns mänskliga tankar även hos mig. Jag kan verka helt problemfri, men obviously... Jag är inte alltid på topp, jag kan tänka riktigt dåliga tankar om mig själv och det jag gör, jag har sneda tänder, blemmor i ansiktet, lite putmage mot min i övrigt smala siluett, jag är slarvig och glömsk, har ingen självdiciplin och är kanske lite väl mycket uppe i det blå... men tja... Ingen är perfekt. Och jag är tacksam över den jag blev. Det hoppas jag att ni också är, ni fantastiska människor som läser och kommenterar här! Jag diggar er.

(Tryck F5 om sidan inte vill visa sig)
..och en länk till http://fotoiblodet.blogg.se

Alla bilder är tagna med mitt fantastiska Canon EF 135/2,0L USM.
De är dessutom klickbara, som vanligt ;)


Det tog fyra dagar innan jag plockade fram kameran första gången...


En av mina favoritbilder från resan.


Erik och hans kusin Fiona.


Erik kastar macka.


Fiona och tilll höger jag, fotad av Erik.




Kan börja med att skriva att vi bodde på ett hotell som heter Doganay och som ligger ungefär en mil utanför Alanya. Kommer inte bo där igen om jag återvänder till Turkiet. Främst för att jag inte kunde sova på nätterna...
+ Lyxigt all inclusive.
+ Otroligt fräsht och häftig inredning.
+ Bra service när man satt till bords.

- Ingen ljudisolering! Herregud man hörde precis vad folket i rummen bredvid pratade om och vi hade en uteservering precis utanför fönstret - på kvällarna lät det som folk satt och fikade i samma rum som vi låg och sov trots att vi hade stängt fönstren! Och då ska vi inte prata om när svenskarna satte igång och ylade typiska svennelåtar runt halv tolv på natten, eller när de hade så kallade "showtimes" på scen.... Jag hade jättejobbigt att somna.... Lättstörd som jag är. Detta förstörde allt!
- De var skitkassa på engelska... Och då menar jag verkligen skitkassa.
- Deras pool-lekar gick till överdrift. Lekledarna gick och drog i en dag ut och dag in för att man skulle vara med och leka och ville man inte så var man tvungen att stå till svars för det och även stå ut med en massa tjat. De drog ned en norska från hennes solstol när hon låg och sov och slet i rädda stackars barns armar. Kan även tilläggas att poollekarna startade tidigt på morgonen och höll på ända tills solen gick ner. Enerverande människor!


Allt som vi gjorde utanför hotellet var det roligaste.
Det är också där jag har fotograferat, så alla inlägg kommer förmodligen att handla om det...
Första dagen jag rörde kameran var dag fyra. Det var en igenmulen förmiddag runt klockan tio och vi knallade ned till stranden och plockade stenar och åt mat. Runt lunchtid försvann alla moln mirakulöst och det blev knallblått. Mystiskt det där.. Man han ju knappt blinka ;)