fbpx

Tomheten efter att ha nått ett mål

 

Min största dröm i livet har alltid varit att ”jobba med någonting kreativt på heltid” och sommaren 2016 slog den drömmen in. Första ett till 1,5 året var allting bara helt overkligt och jag flög på moln. Allt flöt på och jag var superpirrig. Men sen sjönk det in och blev mer verkligt och plötsligt blev jag bara…

Helt tom.

Det har varit en struggle sedan dess, att lista ut vad jag vill. Liksom.. vad nästa steg är? Jag menar, vi är ju så vana att jobba mot någonting hela tiden, så ”vad ska jag göra nu?” var en tanke som ofta hemsökte mig. Även om jag mår väldigt bra av att bara vara här och nu och leva, så är det ändå någonting med drömmar och mål som stimulerar. Som gör livet utvecklande och roligt. Jag behöver en mix av nya äventyr och ”det sköna gamla vanliga”.

Jag har varit superstressad över att det inte varit så himla tydligt ”vad jag vill”. Medan veckorna passerat, så har jag fått mer och mer panik. Det är skitsvårt att driva ett företag, när man inte vet vad man vill göra med det. När det bra är. När ingenting man gör är helhjärtat och det bara ”flyter på”.

 

 

Har varit skitorolig att jag aldrig ska lyckas lista ut vad jag vill. Att stressen ska göra att jag inte kan fokusera och tänka. Att allt ska rinna ut i sanden och förvandlas till ingenting. Vem är jag ens utan mina drömmar?

Ytterligare 1,5 år har gått och… nu tror jag plötsligt jag vet. Jag vet inte riktigt vad som hände, men det är väl såhär det är. När man har en hjärna. Plötsligt händer det? Haha. Jag blev så taggad att jag skrev ut en lapp med min nya dröm och satte upp den i en ram ovanför datorn. ”Manifest”, som de säger, alla bohemi-yogisar.

”Jag har slutat resa. Jag sitter här i min lilla vrå och har hela min business online.”

Jag har tänkt väldigt många gånger det senaste att det är JÄKLIGT dåligt för klimatet att jag flyger och flänger (well, de få gånger jag gör det), när jag inte ens gillar att resa. När jag inte gillar att vara hemifrån. Så både för min egen och klimatets skull, så vill jag att min business ska bli platslös. När jag tänker på det så får jag nästan rysningar, för att det låter så härligt. Min själ jublar.

 

 

Vad jag vill säga är väl egentligen att saker kan ta tid. Oavsett om det är inspiration, motivation eller kreativitet. Ett och ett halvt år är lång tid, men såhär i efterhand känner jag ändå att det är värt det. Känslan när det kommer tillbaka är bara helt obeskrivlig.

Jag vet att ni är många som tänker att ”när jag tagit mig till ***** i livet, DÅ kommer allt bli bra”. Men man slutar aldrig tvivla. Man slutar inte vela. Självförtroendet vacklar ibland och man hamnar i jävligt obekväma situationer. Och det säger jag inte för att låta deppig, utan för att förtydliga att ni inte är sämre människor för att ni känner dessa känslor. JAG kände mig svinkass när jag inte vågade, inte kunde, inte visste… men det hade ingenting med min personlighet eller kapacitet att göra. Det handlar bara om det faktum att jag är människa.

// Elin

13 kommentarer

Kommenterarens avatar

Förr i tiden var det en skitviktig förutsättning för vår överlevnad, att vi aldrig fick känna oss ”färdiga” eller ”nöjda” .Vi vann på att alltid tänka framåt, vidare, större, bättre. I dagens samhälle kan det ju verkligen vara en nackdel, eftersom det leder till så mycket stress och mindervärdeskomplex. Och den där tomheten som du beskriver.

Fint att du hittat något nytt att sträva mot, det ger lite sinnesro i alla fall. Sen är ju ditt mål ett sådant som (förhoppningsvis) kommer resultera i mer lugn och mindre stress, vilket ALLTID är bra 🙂

Kommenterarens avatar

Men verkligen så! Och jag känner verkligen att de enda mål jag behöver är de som gör något bra för själen. Vad ska jag med ”dubbla min omsättning” till – eller ”göra en kampanj för HM”? När det inte ger mitt mående någonting också (utöver att det är stimulerande hehe) 🙂

Kommenterarens avatar

Känner igen mig jättemycket! Jag har i princip suttit hemma sedan hösten 2017 med en utmattning och paniken över att jag inte vetat vad jag ska göra med mitt liv. Har påbörjat flera projekt, till och med en masterutbildning som jag hoppade av, och inget känns rätt. De frilansjobb jag gjort har genererat så sjukt mycket ångest. Hela slutet av 2018 kantades av panik över min situation. Men så bestämde jag mig för att bara ta en dag i taget. Att tillåta mig själv att andas, att göra sådant som får mig att må bra. Visst känner jag paniken i hälarna så fort någon frågar hur det går på jobbfronten, men jag försöker att inte ta åt mig. Mitt enda riktiga mål i år är att tillåta mig själv att må bra. Sen får resten lösa sig.

Kommenterarens avatar

Men du! Så himla bra beslut! Det absolut viktigaste är ju att må bra. <3

Kommenterarens avatar

Känner definitivt igen mig! Pluggar just nu ett hantverksprogram på kandidatnivå och har under tre år alltid tänkt att ” jag behöver ju inte veta vad som händer när jag slutat än, är ju flera ååår kvar!” Och nu står jag liksom här med händerna i fickorna, fem månader innan jag ska ta examen och känner mest ”nu då? Vad ville jag?”. Känns som att kasta sig rätt ut i havet 🤯

Kommenterarens avatar

Kände precis samma sak när jag skulle ta examen från Fotoskolan! Fy farao vad läskigt! Haha

Kommenterarens avatar

Alltså JA känner så igen mig här! har just avslutat mina studier och nu den senaste veckan bara kännt mig helt blank. vet inte var jag ska göra med all tid jag nu fått ”över” har därför ignorerat livets alla måsten och sett alldeles för många timmar serier. Funderar på att ta nya tag först i februari. Men en sak är jäkligt härlig och det är att jag nu äntligen (!) kan stryka ett av årets mål redan nu, bli klar med min utbildning. känns så konstigt bara att vara klar nu 🙂

Kommenterarens avatar

Att arbeta med något kreativt låter som en dröm, verkligen. Som nyhithittad läsare vet jag inte riktigt vad du jobbar med, (hittade hit pga sökte på fotoblogg) så hoppas du inte tycker jag är helknäpp som frågar. Drömmer själv om att en dag kunna leva på min kreativitet, på något vis. Och har i alla fall tagit De första stegen på vägen dit. Jag tycker din blogg är jättefin och du tar kanonfina bilder. Jag känner också igen mig i ditt intresse för lettering, jag intresserade mig en hel del för kalligrafi när jag gick i skolan (I know, lite okonventionellt för en tonåring, men har alltid älskat att använda papper och penna för att skapa) och har haft mycket glädje av det när det gäller att skriva snygga gratulationskort, skyltar till butiker mm.

Kommenterarens avatar

Känner VERKLIGEN igen mig. Jag tycker jag landar mer och mer. Men samtidigt har jag också landat i att jag kanske aldrig kommer landa helt haha. Jag har insett att jag gillar att allt inte är helt klart utan att jag kan byta riktning, hoppa på något, hoppa av osv. Så fint att du hittat din riktning! Antagligen behövde du den här tiden för att utforska olika vägar, tankar och känslor innan du var redo att komma till ro just där. Så tänker jag iallafall! 🙂

Kommenterarens avatar

Men igenkänning tillbaka på dig! Haha. Jag gillar också att byta riktning, hoppa på, hoppa av. Men oftast brukar jag få en stark känsla av att hoppa av något, för att sedan ganska omgående (eller samtidigt) få en stark känsla av att hoppa på något annat. Den här gången ville jag bara hoppa av och sen har jag som svävat omkring i rymden i 1,5 år och inte vetat vart jag ska landa någonstans haha.. Men! Nu känns det JÄVLIGT bra! ;D ;D ;D Och som du säger.. förmodligen behövde jag det <3 Tack för pepp!

Kommenterarens avatar

Jag tror jag har kommit till freds med tanken att jag förmodligen aldrig kommer veta vad jag vill för jag vill för mycket. Jag försöker istället vara lycklig i stunden och vara tacksam över det fina och bra i livet men hela tiden ströva efter att göra mitt västa och hela tiden utvecklas. Visst, existensiella ångesten kickar in i bland och påminner mig om hur osignifikant jag är för världen men jag försöker finna trygghet i det i stället för ångest.

Min älskade sambo lider av samma sak som dig. Han insåg efter 5 år på universitet och två år i arbetslivet att han hamnat helt fel. Ett CSN lån på 300tusen kr och 7år bortkastade på något han inte alls känner passion över. Han tvekar fortfarande med vad han vill lägga sig liv på. Om han ska byta bana helt, plugga, kämpa vidare, vad ska han i så fall plugga? Hur vill han leva? Det är
Inte lätt att veta.

Jag tror vi alla har våra svåra vägar att traska på, en del har det lättare än andra och hamnar helt rätt men många också helt fel. Det är inte rättvist men universum är inte rättvis. Men det är viktigt att stanna upp, andas, se sig omkring och vara lycklig över det fina man har och inte olycklig över det som man inte har.

Kommenterarens avatar

Jag tror (och framförallt försöker intala mig själv) att var sak har sin tid och att allt händer av en anledning. Oavsett så lär man sig någonting av det och får med sig en hel hög med nya erfarenheter. Ibland känner man sig vilsen och ibland har man jättetydliga mål. Och det kan ändra sig flera gånger på vägen också. Det är nog en viktig del av resans gång tror jag. 🙂

Kommentera