Adjö, min vän

 

 

Det är sjukt hur fäst man kan bli vid en bil.
Ens första bil.

Jag köpte Fettan* ganska spontant den 29 januari 2012 och hon var min biljett ut till friheten och det första steget närmare min självständighet. Jag minns hur less min dåvarande pojkvän var på att måsta skjutsa mig överallt, så fort som jag ville ut till naturen och fotografera och jag minns hur instängd jag kände mig hemma. Jag satt i ett betongkvarter, med en bensinmack som utsikt och drömde om att springa över mosstäckta stenar och folktomma ängar.

*Fettan är en Honda Jazz – en bilmodell som heter Honda Fitta i Japan och som var tvungen att döpas om till Jazz för att kunna säljas i Europa. Det tyckte jag var kul, så jag bestämde ganska omgående att hon skulle heta ”Fettan”. Alltså ”fittan” men med västgötsk dialekt.

 

 

 

 

Fettan och jag har varit på tidernas äventyr. Upp och ned och kors och tvärs i Sverige har vi brummat. Hon och jag. Ofta ensamma och med hög musik. Hon har varit med mig på alla platser där jag bott och inbringat trygghet. Hon har burit ett ton fotoutrustning och säkert lika mycket sagoprylar därtill!

Hon har följt mig hela vägen från mitt gamla, instängda liv och in i det nya, fria (ja, jag brukar prata så om tiden innan och efter min depression). Hon har varit som en bästa kompis, som alltid lyssnat. På skriksjungningar och pladder med medpassagerare. På lyckotjut över magiskt väder och drömmiga solnedgångar – och så en och annan gråt.

 

 

 

 

Jag var på väg att sälja Fettan redan 2014, när jag skulle börja på Fotoskolan, men ångrade mig. Och det är jag väldigt glad för. Men nu är det alltså dags på riktigt. Jag och Filip ska behålla Filips bil (som för övrigt heter Bettan – och det hette den långt innan vi träffades. Vilket radarpar va? Bettan och Fettan). Den är bekvämare att köra långt med, vilket vi gör ett par gånger per år.

Och nu känns det ganska tomt. Att Fettan inte ska stå där ute på parkeringen och vänta på mig längre. Jag fattade aldrig att jag skulle bli så sentimental. Att jag skulle köra iväg med henne på det som förmodligen kommer bli den sista turen, till bilförmedlingen och att jag skulle känna sådan sorg. Hon är ”bara en bil”, men hon är också min allra, allra första. Hon är speciell!

 

 

 

 

Nä, men jag körde som sagt i väg med henne till Bilförmedlingen idag. Så hon är inte såld än, men förhoppningsvis är hon det snart. Jag orkade inte rodda med försäljningen själv och så har hon dessutom en defekt, som gör det bättre för både mig och eventuell köpare, att gå via en säker bilfirma. Så vi får se vad som händer de närmsta månaderna. Nycklarna är i alla fall inlämnade, så för mig är hon redan borta.

Är det någon av er som är intresserade av henne, så hojta! Så kan jag länka henne, när hon finns ute via bilfirman. Hade på något sätt varit så skönt att veta till vem hon kom. Och att det var till någon som kommer bry sig lika mycket som jag gjort.

Här kommer min första bild med Fettan och min sista, som jag tog idag:

2012-01-29

2019-01-07

 

Är så glad att jag tagit så himla många bilder på Fettan genom åren. Det har iof varit svårt att låta bli, så fager som hon är i alla landskap. Kikar redan tillbaka på dessa bilder med så mycket nostalgikänslor och när jag skriver det här, så känns det precis som när jag skrivit tribute-inlägg om mina katter. Diesel och Ada. Bara det att Fettan inte är död. Men en Fettan-tribute är hon värd ändå!

Hejdå, min vän. Hoppas vi ses ute på vägarna <3

 

Ps. Skulle köpt en FETTAN-registreringsskylt kände jag nu, efter att jag Photoshoppat den sista bilden?! VARFÖR gjorde jag inte det? Hahaha..

19 kommentarer

Kommenterarens avatar

Åh jag vet precis hur du känner dig. Att sälja sin första bil är… ledsamt på nåt sätt. Jag sålde min första bil för oj, ett och ett halvt år sedan och det kändes hemskt. Ville verkligen inte, även om jag visste att någon annan kunde ha mer nytta av henne än jag skulle då. För det hade helt säkert slutat med att hon fått stå i garaget och bara rosta ihop. Jag älskar vår nya bil, men det känns ändå tråkigt att veta att jag aldrig mer kommer få sitta bakom ratten på min Felicia igen. Och ibland kommer jag på mig själv att tänka på att jag undrar hur hon mår.

Haha, så sentimentalt det kändes att skriva det här.

Kommenterarens avatar

Haha alltså ååh, hur kan man skriva ett så underbart inlägg om en bil!! Du är så go Elin! Sjukaste är att jag kommer ihåg när du köpte Fettan. Men kanske det var dags nu då för Fettan att få ett nytt hem. :’)

Kommenterarens avatar

Haha! :-* :-* Och så himla kul att du kommer ihåååg! Det var verkligen back in the days <3

Kommenterarens avatar

2019-01-07! Och hon är den vackraste bilen, färgen gör henne speciell oxå! Även jag kommer att sakna henne, älskade att köra den! Puss!

Kommenterarens avatar

Jag hade min första bil i över 8 år, men när vi fick barn var vi helt enkelt tvungna att ha en större. Undrar vad nya ägarna tänkte när dom körde iväg och jag stod i min mans famn och grät så tårarna sprutade? 😅 Mina vänner vinkar fortfarande åt den, fast det är tre år sen jag sålde nu. Ens bil blir på nåt konstigt sätt en del av en själv.

Kommenterarens avatar

Men verkligen! Jag är på något sätt glad att jag inte kommer behöva uppleva att någon annan kör iväg med den. Det var nog jobbigt att bara ”överge” den i garaget hos bilhandlaren haha…

Kommenterarens avatar

Men GUUU jag kommer såå ihåg när du köpte fettan!! haha shit var det 2012??? känns så sjukt att ha följt dig så länge!

Kommenterarens avatar

Älskar inlägg som de här, sentimentala inlägg om ”skitsaker” som bilar. Gjorde ett liknande inlägg själv när jag sålde min andra SAAB. Fast det är min första SAAB jag minns mest. Som jag ändå prioriterade att äga trots en släng av mellan-två-jobb. Kan fortfarande referera till den som ”den skönaste förarmiljön jag ägt”. BlackPearl hette den (väldigt harmlöst namn i sammanhanget…), min fina gamla svarta 9-3:a som gick som ett as. 185hk och en person med sin första egna bil. Ja, den kombon var väl inte hastighetsvänlig alla gånger är jag rädd…

Kommenterarens avatar

Haha! Ååååh…. BlackPearl alltså! Jag tycker det är så himla härligt att så många kan relatera till den här känslan! När känslorna för första gången började bubbla inombords vid enbart tanken på att jag och Fettan skulle skiljas åt, så kände jag mig så himla fånig. Men sen dess har jag pratat med många och ALLA har en speciell ”relation” till sin första bil. Det är fint. Att någonting materiellt ändå kan få en att känna så. 🙂

Kommenterarens avatar

Haha jag har alltid gillat humorn i att du kallade din bil ”fettan” 🙂
Ja alla har vi väl namn på våra bilar, kallar min grävlis då den är en mini Cooper, vit med svart tak, min första bil var en Volvo 240. Saknar kanske inte bilen så mycket mer minnena. 🙂

Gillar din första och sista bild på dig och ”Fettan” den första visar som jag ser det en lite kaxig Elin som ska erövra världen och den nya bilden visar Elin som som gjorde det 🙂
Hade ju varit episkt med en sån skylt men gissar att vägverket vägrat 😀 haha

Kommenterarens avatar

Men hallå vad fint skrivet av dig! Så har jag aldrig riktigt tänkt på det, men det är ju faktiskt sant :’) Och vad fint med Grävlis! 😀 😀 😀 Jag tror också att vägverket vägrat (ordvits där? hehe), kanske hade fått göra en variant på fettan, så att det inte blev så stötande 😉

Kommenterarens avatar

Åh förstår precis! ”Sålde” min första bil till mamma när jag flyttade till USA, och medan jag var där lade den av och skrotades. Så jag fick inget ”hej då”… den betydde så mycket för mig, frihet, självständighet och möjligheter. Men nu har jag äntligen en egen bil igen, en Dacia Duster som jag döpt till Dennis. Det är min nya äventyrskompis! <3 Någon gång i framtiden hittar du också en ny!

Kommentera