Tiden den går och strukturen består

 
 
 
Vet ni att jag har haft det här huset som ”hemma” sedan jag var sju år? Min syster föddes året efter det att lilla familjen flyttade hit. Det är så sjukt att tänka på att det gått tjugotre år. Ännu sjukare är det att pappa skulle fylla 31 när vi flyttade hit och mamma var 28. Liksom VA?! Jag freakar typ ut när jag tänker på det – JAG fyller trettio om två månader.
 
Visst är det konstigt när man minns hur man såg på sina föräldrar i den åldern som man själv nu plötsligt är i? Mamma och pappa var superhjältar för mig. Oövervinnerliga och så himla vuxna. Nu vet jag hur de kände sig 😉
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag undrar om det är dags för en 30-årskris för mig förresten. Inte för att jag har det minsta panik över att tvåan slår över till en trea. Men jag känner typ att jag inte vet vem jag är helt plötsligt? Fast jag samtidigt vet det. Supermärklig känsla och jag har nog inte riktigt sagt det till någon tidigare. Jag tror det beror på att feministen i mig gått från 55% till 100% på väldigt kort tid och jag hänger inte riktigt med. Jag känner att den glada Elin plötsligt har fått en spricka i sig, som är fylld av ilska. Ilska över strukturella problem, som inte längre går att blunda för, eftersom medvetenheten gör att jag ser det vart än jag tittar.

 
Jag såg ett nyhetsbrev där ett företag gjorde reklam för mig och en manlig fotograf. Bilden på mig var glad och leende och bilden på honom var tuff och fokuserad. Jag ville typ spy där och då. Jag ÄR glad och så, men jag vill samtidigt inte vara den där typiska tjejen som bara ler och så löser sig alla problem. Typ som när jag hade ett samtal med en man om att ”det är oroligt på tunnelbanan längre ut på linjerna” och han pratade om att ta till med hårdhandskarna för att försvara sig. Samtidigt som han sa till mig att jag ”ju bara kan le mot dem, så kommer de på andra tankar”.
Jag blev vansinnig.
 
Jag är så LESS på att vara den söta lilla tjejen som ler! Alltså det går inte riktigt att förklara. Jag har haft den stämpeln hela tiden och jag är så JÄVLA TRÖTT på det bara! Så min identitetskris handlar väl om att ”lilla söta Elin” vill vara den sanna Kickass-Kero som jag är och sparka folk i bollarna när de försöker klappa mig på huvudet.

 
 
 
 
 
 
Nämen trettio alltså. När jag tänker tillbaka på allt som varit så känner jag att mellan 25-30 har varit de bästa åren i mitt liv och jag är helt övertygad om att det kommer fortsätta så (alltså att de senaste åren kommer att ha varit grymma). Även om det alltid kommer finnas något slags kaos eller någon form av kris runt omkring en, så lever man ju ändå life, nu när man blivit lite äldre och fått perspektiv. Eller?
 
 
Mycket tankar en tisdag kväll, när jag sitter här för mig själv och väntar.
Väntar på en solnedgång som jag ska fota i och att Filip ska komma hem från jobbet.

31 kommentarer

Kommenterarens avatar

För mig kommer du alltid vara KickAss-Kero! ?
Du är en grym förebild för så många människor (inklusive mig) , en otrolig inspirationskälla och en riktigt bra och härlig vän. Du är intelligent och påhittig, och stark som fan.
Du är bäst!
(Välkommen in i 30-årskrisen ?❤️)
//En vilsen snart 32-åring

Kommenterarens avatar

Visst är det sjukt hur tiden går… och den går fortare ju äldre man blir, som bekant.
Men det är som du säger, man lever ju nu 🙂 Även fast det ibland känns som man väntar på att "börja leva" liksom. Konstigt! Men det är livets mysterier I guess, haha ^^

Kommenterarens avatar

Det ska verkligen bli spännande att se hur snabbt ett år går när man är typ 65 – om det går så snabbt nu menar jag 😉 Och ja, livets mysterier! ?

Kommenterarens avatar

Åh, vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag önskar ibland att man bara kunde ta av sig de där glasögonen, så jag slapp gå runt och vara så frustrerad och arg och ledsen hela tiden. Samtidigt skulle jag ju aldrig vilja ta bort medvetenheten som jag har nu heller – jättejobbigt! Det suger att se all skit, men om man ser det kan man i alla fall försöka göra något åt det tänker jag…
Och jag önskar också att folk såg min kick-ass-sida mer. Alla tycker jämt att jag är så himla lugn och snäll – vilket ju inte alls är sant egentligen… I alla fall inte jämt!
Jag tycker i alla fall att du är sjukt kick-ass på så många olika sätt! Inte bara som Sagosystrar-Elin (vilket ju är galet kick-ass) utan också i ditt driv, ditt engagemang, din envishet och att du strider på för det du tror på oavsett om det handlar om kroppsideal eller hur kvinnor bemöts och porträtteras i branschen.
Jag tycker såhär: sparka dem i bollarna, de som inte fattar att det finns fler sidor av dig än ditt leende. Jag hejar på! 😉
/Ellen.

Kommenterarens avatar

Verkligen! Och jag håller med. Jag har tänkt på det flera gånger, att jag bara vill blunda… men som du säger: Ser man det, så kan man påverka det. Inte för att det här som jag skriver är de största problemen i värden, men det är problem som jag faktiskt kan göra någonting åt, genom att markera. Och det är väl det hela det här "kaoset i mitt huvud" handlar om… att jag måste vara lite modigare, tro mer på mig själv och säga ifrån på skarpen.
Och ja! Den sidan syns iaf för dem som lär känna oss! <3
Och tack! Det betyder mycket att läsa, ska du veta! <3 <3
Massa kramar!

Kommenterarens avatar

Det är precis texter som denna som gör att folk inte tar kvinnor seriöst längre! Och att feminismen är den största cancern som har hänt mänskligheten! Hör du på dig själv!? Du "ville spy" när du såg en bild på dig själv där du självmant log och en kille som självmant såg tuff ut. Du valde ju detta själv! Ändå gör du det till någon femninistiskt skitgrej som gör att folk slutar ta, inte bara feminister seriöst men också kvinnor överlag seriöst!
"Samtidigt som han sa till mig att jag "ju bara kan le mot dem, så kommer de på andra tankar". Jag blev vansinnig.". Jag önskar att jag "bara kunde le" och ingenting händer. Istället blev jag påhoppad av två stycken med kniv. Nu har jag ett ärr som går från min hals och ner tvärs över bröstet. Jag fick slåss för mitt liv och när jag väl lyckades göra det låg jag i en blodpöl från mitt eget blod. Önskar att det räckte med ett leende.
Jobbar extra som massör på olika företag men har blivit nekad att komma och massera flera gånger för att jag är kille och de inte vill ha en manlig massör. Men mina kvinnliga kollegor får komma utan problem. Ja, nog fan behöver man feminism för det är så orättvist att vara tjej! Du log självmant och någon la ut en bild! Det där är ju så nära våldtäkt man kan komma! Sen så skulle det bara räcka med att le för att få bort någon som möjligtvis skulle kunna döda dig! Gud! Blir ju vansinning! Du hade hellre fått halsen avskuren eller?

Kommenterarens avatar

Problemet, ”feminist javisst”, är ju att det INTE skulle räcka med ett leende. Det fattar väl vem som helst? Ja, utom du och den där gubben då. Och många andra dudes. Men alla tjejer som någonsin gått hem ensamma eller varit på krogen och inte önskat ligga, eller passerat ett killgäng på stan, vet att man INTE tar ögonkontakt och att man INTE ler. Men ändå anses vi ha det så lätt, ”för ni kan ju bara le bort förövare”. Pff. Lyssna på oss istället. Tror nämligen ingen vill ligga i en pöl av sitt eget blod med halsen avskuren. Och inser man att man är i en sån situation så är det nog väldigt svårt att fyra av ett avväpnande (pun intended) leende.
Och sen måste du försöka förstå att detta var ETT exempel på ett problem som gör att folk kallar sig feminist. ETT. Det är alltså inte det enda, och inte ens det största, men det är en liten del i maskineriet som får bägaren att rinna över ibland. Helt enkelt.
/Ellen.

Kommenterarens avatar

Jag förstår den där ilskan att vara den lilla söta, glada tjejen som ska "inte vara annat". Det gör mig så fruktansvärt förbannad och jag har upplevt samma skit. Usch!!!
I mina ögon är du kickass-Elin! Du är grym

Kommenterarens avatar

Man kan godt være både utrolig tøff og «kickass» kvinne samtidig som man har en mildere side. Når man har vært gjennom en del tøffe perioder i løpet av livet, så former det hvem man er.. Du er helt klart et forbilde for meg, og jeg skulle ønske jeg klarte å være litt mer blid og glad til tider 🙂 Selv sliter jeg andre veien, med at jeg kanskje er litt for «tøff» og «mandig» noen ganger, spesielt når jeg møter nye mennesker, og ender opp med å skremme dem bort :/ Vet at mange ser på slike mennesker som en «trussel», og av og til kan det være helt greit å holde folk på avstand, men samtidig er det gull verdt å ha en mild side, så man slipper å skremme bort andre mennesker! 🙂

Kommenterarens avatar

Det är ju verkligen så! Och jag kan verkligen tänka mig det – att det är så andra vägen. Jag antar att vi får "lära oss" själva (om vi vill det), för att försöka hamna någonstans där mittemellan. <3

Kommenterarens avatar

Jag tycker det bara låter som att du just nu utvecklas till en förståndig och kraftfull kvinna! Så värdefullt att du delar med dig av sådana här tankar. Jag är själv väldigt arg ofta över sådana här strukturella problem som jag drabbas av eller läser om. Finns tyvärr överallt, hela tiden. Reklam speciellt.
Här finns en intressant studie som tar upp det du nämner om könsskillnader osv:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:545404/FULLTEXT01.pdf
Ps: Jag ser dig gärna i ett framtida nyhetsbrev med samma seriösa fokus i blicken som den där mannen du beskrev. Det är så vi ändrar världens normer, långsamt. Inget fel med en leende bild heller men ger olika uttryck.

Kommenterarens avatar

Härliga bilder 🙂
Jag tycker tiden flyger fram, jag blir 44år om några dagar och jag minns ju när farsan och morsan kom upp i den åldern man tyckte de var jättegamla och ja nu är man där själv.
Totalgubbe:)
Jag har aldrig och jag har ju följt dig länge upplevt dig som en liten leende tjej. Däremot en glad och i bland sprallig tjej som är otroligt duktig. Men oxå har du visat andra sidor som du delat med dig av när livet gått tyngre.
Du är helt klart en Kickass Kero, jag menar, du startade din fotoblogg, du har lämnat skara till först Jönköping, Sen vidare till Stockholm, där du gick i skolan och sen skapade du ett eget företag och nu lever du på ditt fotande och skapande.
Då har du dessutom inte ens fyllt 30!
Så långt kommer man inte på ett leende, utan bara om man är en kickass girl. 🙂
Du är en stor inspiratör för mig och för andra och jag som då är gammal kan ju bara imponerat stå och se på hur du skapar och går framåt.
Det finns alltid dumskallar men man ska aldrig tillåta att någon kommer och klappar en på huvudet.
Du har bevisat att man kan skapa sin lycka så låt ingen idiot komma och ta den.
🙂

Kommenterarens avatar

Åh! Förstår precis när det gäller feminist-nivån alltså!! Orkar inte vara gullig ibland. Typ idag när jag äntligen kom fram till Postnord på telefonen efter 5 timmars kö (bokstavligt talat) så säger snubben "Lilla gumman" till mig 5 ggr på 2 minuters samtal. Bubblade så mycket att jag tappade matlusten efter det :)))))))
Kämpa på Elin <3 jag har alltid sett på dig som lite kick-ass så kör på bara!!

Kommenterarens avatar

Känner igen mig i det tankarna! Glöm inte att det är okej att vara arg över hur snett samhället är. Och du ÄR kickass Elin <3

Kommenterarens avatar

Jag är ju tio år äldre än du på dagen till och med har jag för mig 🙂 ) och känner verkligen igen dina tankar. Jag tror att de kommer i vissa övergångsfaser, när en liksom inser att hjälp, jag är inte tonåring/20 nånting/ganska ung/ längre.
Jag har ingen som helst kris, jag är så jävla nöjd med livet just nu, men just det gör att jag har börjat känna "faaaan, vad snabbt det går, jag vill ju leva så mycket" typ! Hur ska en hinna utforska allt och om inte, vad ska en välja (bort)? Haha. Ett klassiskt I-lands, men ändå.
Vid 30 hade jag inte heller någon kris, jag var skitnöjd just då också (har gjort stora förändringar både då och nu, bra grej ju).
Minns att jag spelade in en film hemma i min lilla etta i Vasastan, sista kvällen innan jag fyllde. Där jag liksom berättade för mitt framtida jag vad jag kände, var jag var i livet, vad jag nojade över och vad jag gillade. Har tänkt att jag ska leta upp den nu kvällen innan jag passerar nästa tiotal och se om nåt hänt 🙂 Och såklart, spela in en ny!
Tycker det har gått så vansinnigt fort sen dess, men å andra sidan, f*n vad mycket som hänt!
(och jag tror att all typ av vuxenhet är världens bäst bevarade bluff!)

Kommenterarens avatar

Haha jag antar det! Jag trodde bara inte att de skulle komma så ofta ? Tyckte precis att jag "hittade mig själv" vid 25 och nu har det bara gått fem år och så är det dags igen?! Whhaaaaat… hhaha… jaja 😉 Bra mår jag i alla fall av samma anledning som du – man följer sitt hjärta och tar beslut efter eget huvud och det gör ju att livet blir så jäkla underbart. Sen har jag kanske snurrat lite för fort den senaste tiden (lite som irländsk julafton) – kanske inte så konstigt att man blir yr 😉
Sjukt bra tips. att spela in uppdateringar till sig själv – det vill jag också göra! 😀 😀

Kommenterarens avatar

Det är så märkligt det där hur man såg på sina föräldrar när man var liten. Jag kommer ihåg när min mamma fyllde 30. Hon var såååå gammal 😀
Jag firade själv 30 för två år sen men tycker fortfarande att min mamma var mycket äldre vid 30 än vad jag känner mig nu (jag hade dessutom två barn när jag fyllde 30, hon hade bara ett…) Lustigt det där!

Kommenterarens avatar

Oj wow. Spot on.
Jag genomgick och genomgår EXAKT samma sak, och det var precis i samma skede i livet, när tvåan slog över till en 3:a.
Känner igen mig så i att man numera känner sig argare och mer uppgiven än någonsin, sedan genusglasögonen åkt på. Jag har blivit osams med flera pga det, men det gör faktiskt ingenting. Däremot så märker jag att folk fattar att det inte går att köra med mig längre. Ingen klappar mig på huvudet, eller vågat säga åt mig at le – för då jävlar alltså.
Jag levde i princip för att pleasa alla andra, på ens egen bekonstnad, och det gör man ju genom att se glad ut och hålla med om allt jämt.
Jag genomgår själv någon lags stilkris, där jag vill ömsa skinn från gulligull till något fierce. Så jävla svårt? 😀
Du är iallafall inte ensam och du ÄR redan kickass <3

Kommenterarens avatar

När man väl fått sitt feministiska uppvaknande finns det ingen återvändo! Haha, men men när man väl börjat se hur strukturer förminskar och begränsar än är det sååå himla frustrerande att man typ kokar över för minsta lilla. Tycker inte du ska ha dåligt samvete över ilskan, samhället behöver den 🙂 Förhoppningsvis leder allt det här någonstans och förhoppningsvis kan vi med gemensam energi och ilska förändra vårt samhälle och förutsättningarna för framtida kvinnor, precis som arga kvinnor i historien har sått frön för att dagens kvinnor ska kunna utöva de rättigheter vi har idag 😀

Kommenterarens avatar

Åh känner igen mig massor. Min utbildning till socionom sätter saker ännu mer i perspektiv så jag har typ helt gett upp att kunna blunda nu. Men rätt skönt när en bara får ur sig ilskan, och hittar sätt att göra skillnad och ryta ifrån. Häromveckan stod jag på ett torg och röt ifrån från en scen i tio minuter. Det var jäkligt skönt. Tack för att du skriver om detta och använder din plattform till det. Jag fyllde 30 förra året och visst gör det skillnad på något sätt, att växa in i en annan mogenhet och medvetenhet om världen. På gott och ont.

Kommentera