Kärleksbomb

 
 
 
 
 
Jag har fått en överdos av kärlek.
Från er.
 
Solen skiner så vackert utanför fönstret, sagomusiken klingar i min bärbara högtalare och inombords dansar hjärtat. Ibland känns det så surealistiskt, det vi har. Ni och jag. Ni, mina okända, men ändå så välkända vänner från runtom hela Sverige (och till och med världen!). Jag, en helt vanlig tjej som älskar att skapa – och att drömma.
 
Under hela mitt liv har jag känt att jag levt i skuggan av världen. Att jag har gått ensam på en stig i skogen intill den stora vägen och att ingen någonsin lagt märke till mig. Förutom de gångerna jag känt att min tystnad, min stillhet och min eftertänksamhet varit något dåligt och jag rusat upp på vägen och blivit påkörd, för att jag inte varit tillräckligt…  utåt, framåt, synlig och kvick. Då har jag smugit tillbaka in i skogen och känt att jag har det bra ändå, där jag går ensam mellan de höga träden.
 
När jag startade den här bloggen på skoj för över tio år sedan, så hade jag aldrig kunnat förstå vad den skulle göra för en skuggvandrare som jag. Ni gav mig en röst för många år sedan, när jag ingen hade. Jag fick kommunicera på det sättet som jag är bra på – genom snirliga penselstreck och silande solljus. Genom att skapa.
 
Idag går jag inte ensam på den där skogsstigen. När ni kommenterar så är era röster som uppmuntrande viskningar i mitt öra och jag vet att var jag än går, så finns ni med mig, mina skuggvänner.
 
Det är så svårt att ta in.
 
Det är bara så mycket kärlek.

Tänk att de där orden ni skriver, att ni skriver dem om mig. ?

Spara
Spara
Spara
Spara

36 kommentarer

Kommenterarens avatar

visst är det svårt att ta in ibland att personer på internet är riktiga personer? Tänk så många vi är som sitter och ooahr över ditt fina skapande varje dag! Tack för att du delar med dig!

Kommenterarens avatar

Det är verkligen supersvvårt! Det är bara när jag träffar läsare lite då och då som jag inser att de/ni finns på riktigt. Det är fint <3 :-*

Kommenterarens avatar

Så himla fint! (och även ditt förra inlägg!)
Det bästa man kan göra i livet är ju att inte vara som alla andra, även om det är svårt ibland… Jag tycker du kan vara otroligt stolt och nöjd som inspirerar och underhåller så många där ute! <3
Det viktigaste är nog att man hittar vänner som man kan vara sig själv med och utveckla sina intressen med. Man ska fylla varandras skålar, inte äta ur varandras! För mig dröjde det ända till universitetstiden där jag hittade mina fantastiska historienörd-vänner. Vi blev som en familj och håller ihop än idag!
Nästa träff blir (surprise) Medeltidsveckan, ska bli såå skoj!
Keep up the good work!

kram
Emma

Kommenterarens avatar

Ja verkligen, det är ju någonting jag lärt mig i vuxen ålder. Att det inte handlar om att anpassa sig till de människor som finns, utan att hitta människor som redan matchar en utan att någon behöver ändra på sig. Tänk vad enkel skoltiden hade varit om man vetat det 😉 Och åh vad roligt! Nördvänner är de bästa!! 😀 <3

Kommenterarens avatar

Dina ord berör oss andra skuggvandrare.

Tack för att du finns.

Kommenterarens avatar

Skyggevandrer. Så fin beskrivelse. Vi er flere som vandrer frem og tilbake på den stien og som synes det er vanskelig å komme ut av skogen.
Gjenkjennelsesfaktoren er en av grunnene til at jeg liker å følge deg. I tillegg til at du føles "ekte" og tar vakre bilder. Gøy å se hva du får til, til tross for at du synes enkelte valg er vanskelige. Ser frem dine nye eventyr nå når du endrer kursen litt. Heier på deg 🙂

Kommenterarens avatar

Vilken vacker text du har skrivit!

Och skuggvandrare, vilket magiskt ord. Skuggvänner är fint att ha.

Kärlek är energi <3

/Ellen.

Kommenterarens avatar

Men åååhh <3 Tack Elin för att du delar med dig av det du gör och det du skapar. Du är en sann inspirationskälla för många!

Kommenterarens avatar

Så härligt ändå, att en genom internet kan hitta andra skuggvandrare. Blev så överlycklig när jag hittade dig och din blogg genom @sagosystrar<33 Magiska kramar och tack Elin!

Kommenterarens avatar

Hur kan man ens formulera en sådan här text? Otroligt imponerande hur du kan sätta en sådan känsla på pränt. Där jag dessutom känner att texten likaväl hade kunnat handla om mig?!
När jag blundar kan jag se oss framför mig, djupt inne i skogen med solstrålar som strilar ner över stigen och vi skrattar. Trots att du inte har en aning om vem jag är och jag känner bara dig via det du skriver i din blogg. Käre nån….. Jag måste nog sova middag på det här, haha 🙂

Kommenterarens avatar

Åh wow vilken fin text! Skulle också vilja tacka dig för inspirationen till att fotografera, skulle nästan kunna säga att det är mer eller mindre tack vare dig som jag har fått intresse för fotografi så tack för det! 😀

Kommenterarens avatar

Tack för att du är dig själv och delar med dig med alla dina tankar. Jag tror att det är många som känner igen sig i det du skriver om att vara i skuggan…
Och dina bilder, helt underbara. Fortsätt så.

TACK!

Kommenterarens avatar

Åh Elin, vad du är fin. Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver här på bloggen, och det betyder massor!! <3 Jag hittade hit för några månader sen, när jag googlade på "fotografera i motljus" (hihi, jag älskar motljusbilder!) och är så glad för det! Du har lärt mig massor om foto och blivit som en online-kompis. Du verkar så himla snäll! Du behövs. Kram! <3

Kommenterarens avatar

Det ger mig så mycket inspiration av att kika in här på din blogg, du skriver på ett sådant fantastiskt sätt, sluta aldrig med det du gör. Du är grym!
Kram

Kommenterarens avatar

Fantastiska Elin. Jag har många gånger tänkt att vi är så himla lika du och jag. Du är dock hundra gånger bättre på att sätta ord på just de känslor som jag också känner. Fortsätt som du gör, du är en inspiration! h, från en finlandssvensk skuggvandrare

Kommenterarens avatar

Åh. "Skuggvandrare", så symboliskt och vackert.
Känner igen mig själv. Tänker på hur många gånger jag känt mig som en alien. Som att jag bor på en helt annan planet än vissa andra. Som att allt det jag gillar att göra och tycker om är så konstigt, i jämförelse med andra. Som att hela jag bara är ett svart som håller mig vid skogsbrynet, medan de övriga vita fåren står mitt i smeten och betar.

Extra påtagligt blir det nu när vi dessutom har flyttat ner till Borlänge. I mina Norrbottniska skogar har jag känt mig så trygg. Där har jag haft mina lika konstiga (och underbara!) vänner. Nu är allt nytt. Jag ska träffa nya vänner och känner mest bara GULP haha.
Idag kom en granne i min ålder fram till mig medan jag plockade hallon. Hon var fräscht solbränd och bar vita, fashionabla kläder och vackra smycken. Jag däremot stod mitt i hallonbuskarna, med mina hundhåriga friluftsbyxor, underställströja, keps med texten "The great Norrland" och alldeles röda händer efter allt bärplockande. Hahaha, alltså. Ville typ huka mig ner i buskarna och ropa "GO AWAY!" Fast hon var jättetrevlig och verkade inte döma mig, men du förstår säkerligen känslan…. Att känna sig som E.T, a.k.a skuggvandraren from Strangeville.

Tack för att du inspirerar och delar med dig av både högt och lågt i dina kanaler Elin. I dig har jag funnit igenkänning genom alla dessa år som jag har följt dig. Springer gladeligen jämsides med dig på din skogsstig <3

Kommentera