När man ”borde” göra saker bara för att man har talang

63
Det är 1,5 vecka tills min sista dag på posten. Efter det har jag ingen anställning att luta mig tillbaka på och jag går inte längre någon utbildning. Det är… bara jag. Jag och mitt företag. För första gången någonsin kommer jag att vara entrepenör på heltid. Fotograf på heltid.
Det känns lite konstigt. Är det nu det händer?
 
Många av er ser säkert det här som en självklarhet. Men det har faktiskt varit en rätt snårig väg hit, dit jag är idag. Jag har fotograferat i åtta år och frilansat vid sidan om i sex av dem. Det har gått väldigt bra, så det är inte pga uteblivna jobbmöjligheter som det dröjt så ”länge” för mig att släppa taget. Det har snarare varit så att jag inte har varit redo – och det är där det blivit lite konstigt.
 
För under alla dessa år, så har omvärlden (mest mina bekanta) varit väldigt noga med att poängtera för mig att jag ”borde satsa”:

”Du skulle kunna tjäna så mycket pengar på bloggen!”
”Du har ju sån talang, bästa förutsättningarna?!”
”Hade jag vart du så hade jag bokat möte med ***, de söker fotografer!”
”Du är ju så himla duktig, så det skulle gå jättebra för dig! Kör bara!”
 

Jag vet att det bara är omtanke och uppmuntran, men förstår ni hur stressande detta varit? Att liksom måsta förklara sig varje gång. För, varför satsar jag inte bara??? Hur förklarar man ens när man är mitt inne i den där ”Nej, det går inte”-känslan? Varje gång detta hände så kände jag mig bara fullkomligt oduglig, feg och typ.. osmart, som inte tog vara på möjligheten. Som att den skulle slinka ur händerna på mig vilken dag som helst.

 
Det är så stor skillnad på hur jag kände när jag startade min enskilda firma 2010 – och hur det känns idag med ett snart tre månader gammalt aktiebolag. Då var det så mycket ångest och tvivel kring allting och nu (trots att jag fortfarande har väldigt mycket att lära), så känner jag bara ett sånt himla pirr i magen! Jag är så redo som man blir och jag längtar!
 
 
 
Elin Kero, 20 år, du borde sluta upp med tramset, fixa annonsörer till bloggen och tjäna massa härliga cash!!
Eller så väntar du åtta år tills du har gjort allt det där som du behövde, som känts bra och safe, för att sedan få cravings efter frihet,
släppa alla säkerhetslinor och köra för att du plötsligt känner att du vågar och vill!!! 😀 😀 😀
 
 
 
Jag är 28 år gammal. Jag har hunnit mogna och tänka ordentligt. När jag ser tillbaka på det, så är jag glad att jag inte gjorde något vanskligare, när jag stod där som 20-åring och en bekant till mig inte för sitt liv kunde förstå hur jag inte bara köttade på för att tjäna mer pengar på min blogg. Jag minns hans blick som om det var igår (när jag sa att jag inte ville satsa mer på det) och jag vet precis vad han skulle ha gjort. Men det är han det.
 
Jag borde inte göra någonting, hur bra förutsättningar jag än har. Jag gör saker för att jag känner att det är rätt och för att jag VILL det. När jag var som djupast nere i min depression för tre år sedan, så sa mamma åt mig att stryka ordet ”borde” ur alla meningar som jag tänkte – ”det finns inget som heter borde” – och allt har verkligen blivit så himla mycket lättare sedan dess. Borde är ett jävligt dumt och tungt ord.
 
Så är det någonting jag vill tipsa mina kreativa vänner om, så är det att göra som min mamma sa och stryka ”Borde” ur era liv.
Synd att man inte kan stryka det från andras läppar också 😉

63 responses to “När man ”borde” göra saker bara för att man har talang

  1. Alltså praise! Du har så jävla rätt i allt du skriver. Hela den där grejen med att andra ska ha åsikter om vad man ska göra och hur man ska göra det och när man ska göra det – det är ju bara skrutt och skräp när man känner något annat i magen. Att dessutom få bemötandet att man inte själv vet bäst vad som passar en är ju det allra bästa sättet att kapa någons självkänsla vid fotknölarna och skapa en massa tvivel.

    Min mammas klokaste ord till mig och min syster är att vi måste leva våra liv för oss själva och utifrån våra egna mål och drömmar – ingen ska få leva våra liv åt oss! Det är något jag har repeterat som ett mantra för mig själv när släkten ifrågasatt mina val (yrke, partner, intressen).

    Vi kan trots allt oss själva bäst och känns det inte rätt just då så är det inte rätt just då. Punkt.

    Sedan kan ju input vara bra, men då ska det vara önskat, konstruktivt och peppande istället för ovälkommet, destruktivt och stressande.

    Du ska ha all cred för att du litade på magkänslan och dig själv i stället för alla röster utifrån. Det är långt ifrån alla som orkar det och det slutar oftast med väldigt ledsna människor. I alla ändar.

    Kram!

    /Ellen.

  2. Du är så himla klok och inspirerande 🙂 Tack för att du sprider dina insikter här i bloggen! Du får mig så ofta att tänka till, se saker på ett bättre sätt och jag mår liksom så bra när jag läser dina texter <3

  3. Min dotter är grym på att fota och har jobbat som fotograf ett kort tag men efter det ville hon nästan sluta fota helt. Inte för att hon gjort ett dåligt jobb utan för att hon klarar inte att jobba med sin hobby, det tappade helt det roliga och magiska i fotograferandet för henne.

  4. Åh! Precis så! Känner igen mig till tusen!

    Har alltid fått höra vad jag borde och skulle kunna göra. Massor superbra tips och idéer – men har bara känt "nej! Jag gömmer mig nu!". Det räcker inte att bara vara kreativ och duktig på det man gör. Man måste också mogna i det. Att driva eget är något heeelt annat än en hobby liksom. Och man kan ju inte bara gå på att alla tror på en. Det är så viktigt att man själv känner att man tror på sig själv liksom. Eller det är mina tankar iaf! Jag har inte startat eget ännu så vad kan jag liksom? Men det kommer, än har det bara inte känts rätt.

    Tack för dina ord och tankar! Verkligen något som jag behövde nu 🙂 !!!

  5. Du är så bra! Så klokt att vänta lite och sedan göra det när det känns rätt istället. Jag tror det är därför så många tycker om dig, du gör saker av rätt anledningar – skriver i bloggen när du känner för det, gör vloggar etc. Det är därför det blir så bra, för att du gör det när du har ett genuint intresse av det. Inget falskt trams utan från hjärtat liksom 🙂 Nu blev det rätt flummigt men jag hoppas du fattar vad jag försöker säga 😉

  6. Finaste, bästa du! Det är så fint att se hur peppad du är på allt som händer i ditt liv just nu <3 Det är en annan Elin nu, än den jag lärde känna för tre (fyra??) sen. Du är mycket gladare, säkrare, lugnare. Jag är så himla himla glad för dig skull och att du känner så här! Att det ska ta sån tid att lära sig att lyssna på sig själv och inte på andra eller vad man tror att andra tänker. Har fortfarande svårt med "bordet" men det tar sig, sakta med säkert. KRAM

  7. Bra inlägg! Jag har också känt så i delar i livet. Man kan ha talang i saker o ting, men man vill bara inte. Man vill leva för att det är hobby och göra det när man själv vill. Ta uppdrag om man vill och de man vill. Träna eller utföra när man själv vill på sitt egna sätt. Frihet. Utveckling. Bara för att man gillar nåt så måste man inte tjäna pengar på det och bli framgångsrik. Vissa har även tyckt det varit klokt av mig att behålla ett område som "bara intresse", och min frizon. Inte att starta företag i det. Så alla ser på det olika. I slutet handlar det om att magen känner att "nu", "nu vill jag!", inom nåt område. Och då är tiden inne och då vågar man och vill satsa mer. Det är då, när man har den lite extra kämparglöden och fighten som man brinner och lyckas bättre dessutom om man tar sej an att även jobba med det 🙂
    Kör hårt!

  8. Jag är SÅ glad för din skull att du gör precis det som känns rätt för dig! <3

    Och tusen gånger igenkänning på allt det andra. Vet inte hur många människor som tjatat på mig att "Du borde ju göra en barnbok! Du som ritar så fint!"

    Ibland känns det nästan som dom vill att man gör det för deras skull?? Vafan liksom… Då har det på ett vis varit skönt med föräldrar som alltid tyckt jag borde ha ett "riktigt jobb", haha… 😉

    Nån gång kanske jag satsar, eller inte. Det blir vad det blir. När man är redo.
    Du är iallafall en stor inspiration för oss alla. Kram

  9. Känner igen mig så mycket i det du skriver!

    Jag kommer från en mindre ort utanför Jönköping (bankeryd faktiskt så många av dina bilder därifrån värmer extra ;)) där det inte direkt varit tjat om vad jag borde satsa på för att tjäna pengar. Det är istället att jag och min sambo borde skaffa familj och gifta oss för vi har ju vart ihop så länge nu. Det stressade mig sjukt mycket i början och jag började för ett tag sen planera vårt bröllop bara för att få tyst på folk, men insåg att jag inte ens planerade för vår egen skull och la det på hyllan på obestämd tid. Sen det eviga tjatet om att vi borde skaffa barn för vi har ju vart ihop så lääänge nu. Det är bara det att jag och sambon har valt våra karriärer och vill satsa på dem först innan familjen. Det verkar sticka i folks ögon. Däremot nu när syrrans andra barn föddes så har barntarmen börjat märkas av liiiite mer än vanligt 😉 men det är ju som du säger, man ska känna att man är redo och vill. Det gäller både jobb och familj 🙂

  10. Jag är SÅ glad för din skull att du gör precis det som känns rätt för dig! <3

    Och tusen gånger igenkänning på allt det andra. Vet inte hur många människor som tjatat på mig att "Du borde ju göra en barnbok! Du som ritar så fint!"

    Ibland känns det nästan som dom vill att man gör det för deras skull?? Vafan liksom… Då har det på ett vis varit skönt med föräldrar som alltid tyckt jag borde ha ett "riktigt jobb", haha… 😉

    Nån gång kanske jag satsar, eller inte. Det blir vad det blir. När man är redo.
    Du är iallafall en stor inspiration för oss alla. Kram

  11. Så bra inlägg! Jag håller verkligen om att vi ska göra som din mamma sa och stryka "Borde". För mig har "borde" handlat så mycket om skolan och fritidsaktiviteter, men jag skulle så gärna vilja göra mig fri från det. Det finns så mycket saker man borde göra hela tiden.

    Gällande fotograferandet så är det för mig tvärtom, jag vill satsa på att kunna bli fotograf, medan de runt omkring mig tycker att jag borde ha ett mer traditionellt jobb och fota vid sidan av.

    Jag hoppas att jag någon gång kan få ta sådana beslut själv, utan att andra ska blanda sig i!

    1. Haha men är det inte alltid antingen eller? åååh… tycker inte att omgivningen ska ha så mycket åsikter om hur man vill leva sitt liv – oavsett vad de tycker. Om du vill vara fotograf på heltid så ska du såklart vara fotograf på heltid! Låt ingen intala dig annat 🙂 Det är vad du känner som är viktigast och ångrar du dig på vägen så är det ju bara att ta ett till jobb? 🙂 <3

  12. Så sant! Jag har precis börjat komma upp ur utmattningssyndrom och depression och har lärt mig så mycket av att vara nere i djupa mörkret. Innan jag blev sjuk ville jag prestera för andra, få höra att jag var duktig, jobba över gratis för att "det var coolt" och gjorde nästan allt jag gjorde för andra. Jag lät aldrig mig själv göra det magkänslan sa. Nu, flera år senare, går jag på magkänslan. Jag gör det jag verkligen vill göra och på jobbet låter jag ingen sätta sig på mig. Jag fotograferar och redigerar på MITT sätt, inte efter hur ANDRA anser en redigering ska se ut. Inlägget du skrev är så jävla viktigt. Ingen borde känna sig tvingad att tycka om kaffe bara för att en "ska" dricka det eller känna att en borde starta företag för att en ska vara driftig. Känn efter och sluta gå på andras magkänsla. Och vet du? Nu har fotograferandet lossnat och förfrågningarna trillar in, för jag gör det på mitt sätt och det lyser igenom. Jag vill i alla fall tro att det är så. Heja dig Elin för att du lyfter ämnet i ett kanoninlägg! Och ge din mamma en stor kram från en annan föredetta deprimerad. Stor kram!

    1. Känner igen mig väldigt i det där – att gå på magkänslan efter depressionen. Det var helt klart min absolut jobbigaste tid i livet, men åh så mycket gott som kommit efter! 😀 Och HEJA DIG!!! 😀 Tror också att det lyser igenom att man gör det på sitt sätt – jag känner det själv också 🙂

  13. Helt klart kloka ord! Skaparlusten kan försvinna om man bara fokuserar på att tjäna pengar och fylla allas förväntningar. Och vad är man utan den liksom? ?

  14. Oj vad jag behövde läsa detta. Tack!
    och skönt att du känner dig redo och att det känns rätt, det är så det ska kännas!

  15. Jättekloka ord och det är precis sådana tankar jag gått i senaste månaderna. Folk har pressat och vill att jag ska ta avancera, leva ut all talang, fightas och visa framfötterna och chefer pushar för att jag ska satsa och helt plötsligt kände jag att JAG verkligen inte trivdes alls. Inte i stressen, inte med möjligheterna där alls. Jag ville mysa på och känna lite, testa olika saker. Och nu under sommaren sade jag upp mig och tog ett jobb många tycker är det skitjobb men jag trivs SÅ BRA, har energi över till annat och hinner tänka och göra saker som är lustfyllt. En tid kommer då jag är redo för allt det där, men det är inte precis nu. Det är inte alltid bäst att bara kötta på liksom. Och hade precis som du en mamma som stöttade och säger såna där bra saker haha, föräldrar är bra att ha! Lycka till!

  16. Håller med ovanstående, ett himla bra och träffande inlägg! Får ofta höra typ "du skulle komma så långt bara du tog för dig mer" och "du borde satsa på ett eget företag" osv… Det känns ju superstressande och som att man är värdelös (även fast det är vänligt menat). Ska försöka göra som du och ignorera alla "borde". Det får ta den tid det tar att bli redo för nån form av "satsning" 🙂

  17. Känner sådan press på mig att jag borde plugga vidare för att jag har så lätt för mig och tycker om att plugga. Men … om man nu brinner för något annat och dessutom inte har någon aning om VAD man ska plugga då??? Tack för det här inlägget, behövde det för att orka stå på mig lite till.

  18. Jag tror att det är lätt som XXXXX att säga till någon annan att spränga gränser, kasta sig ut och våga – men skitsvårt att göra det själv. Hur många av dem som sa så till det var aktivt inne i sina drömjobb och hur många av dem var framgångsrika på sin passion?

    Unga människor vågar ofta kasta sig ut, men ju äldre man blir, ju mer viktigt är trygghet i ens liv. Stabilitet. Normer. Att "ha". Man fastnar i vardagen som är så bekväm.

    Det är så lätt att stå utanför någon annan och se på dem, särskilt som i ditt fall när du har en blogg sedan så många år och folk (typ jag) tycker att vi känenr dig fastän vi aldrig träffat dig. Vi tycker att vi ser hur duktig du är, vi inspireras och imponeras av dig, så för oss som ser upp till dig kan det tyckas så himla enkelt att säga sådär medan vi själva sitter i vår bubbla av trygghet, med extrajobbet på ICA eller på den trygga lärarlinjen där jobberbjudanden svämmar över…

    För mig var det så. Alla sa att jag skulle bli fotograf, även just efter att jag upptäckt kameran och jag sög verkligen på foto (men mamma och kompisarna älskade bilderna haha) men jag vågade inte. Oron för att vara egenföretagare var lamslående. Och fotograf? Det kan man ju inte göra. Det är en döende branch och konkurrensen är för hård!

    Jag hittade din blogg 2009 eller 2010 och har följt dig sedan dess. Jag var då på väg ur ett svart mörker av hopplöshet och jag kände mig som världens mest misslyckade person som hade tagit studenten och inte visste vad jag skulle bli utan extraknäckte i butiker. Din livsglädje och ditt driv, dina underbara foton och ursköna stil var så motiverande för mig. När du jobbade på SP och berättade att du inte fotat så länge, gick det rakt in i mitt hjärta och jag kände att det inte är för sent att fördjupa sig i ämnet och att möjligheterna finns där. men trots det så tog det många år innan jag kastade mig ut. Din resa inspirerade mig och lärde mig så otroligt mycket och jag är så tacksam över att ha fått följa med dig på den.

    Det var en vanlig dag och jag skulle till jobbet, pendlade in till Göteborg och gick in för att köpa en fototidning på Pressbyrån, då jag fick syn på en skylt om att dem hade över 100 olika sorters magazin. Jag tittade mig omkring och såg dem för första gången. Jag insåg att någon måste ha tagit alla bilder på framsidorna. och alla bilder i. Jag köpte min tidning och betalade. Vid kassan fanns tre olika nyhetstidningar. jag insåg att någon tagit alla bilder i de där tidningarna. jag klev ut. Såg alla affisher och alla plancher runt om i centralen. Någon tog alla de där studiobilderna på de snygga brudarna i bh. Och jag satte mig på tåget. Metro stirrade mot mig från det tomma sätet mitt emot mig. Någon har tagit alla bilderna i metro. Så medan pendeltåget rullade mot jobbet insåg jag att det fanns fotografer där ute som faktiskt försörjde sig på foto. Och det fanns många av dem. Om alla dem lyckats – varför skulle inte jag kunna det? Om jag lärde mig mer, utbildade mig, kämpade hårt?

    Det var en vinterdag i januari och jag skulle snart resa till Island. jag hade just bestämt mig för att försöka söka in till Valands fotoutbildning i Göteborg. Jag gick till en fotobutik för att skriva ut mina antagningsprover och när jag fick dem i handen slog det mig, att om jag gör det här, lyckas komma in på Valand, så har jag valt den trygga, långa vägen. Jag insåg att om jag pluggar på Valand, så kommer jag att jobba helger på mitt jobb på Rusta, jag kommer ägna ledig tid åt kompisarna och läxorna kommer bli gjorda lite i sista minuten för att jag måste gå ut med hunden och pendla och jag kommer ta extrapass när någon är sjuk. Så jag insåg att om jag verkligen ville jobba med foto, verkligen lära mig det, så måste jag bort.

    Jag åkte till Island och väl där kände jag det. Att komma bort var just vad jag behövde. Bort från Göteborg, kanske rent av bort från Sverige. Jag behövde kapa alla band. Plötsligt kändes min trygghet kvävande och jag behövde bara vara fri.

    När jag kom hem satt jag och mamma i soffan hos henne och då sa hon de där magiska o

    1. Altså ååååh! Älskar detta! Tog skitlång tid för mig att gå igenom alla mina kommentarer, men alltså åh! Och vad ärad jag känner mig att jag fått vara en del av detta <3

  19. Nu fick jag bara en helt sjuk känsla….
    Har jag följt dig SÅ jävla länge…? Oh herreGUD. HAHA.

    Vad fan hände där?

    Tycker det är bra att du gjort det du velat och det som känns safe. Ibland så behöver man inte satsa. Du har pluggat, jobbat och mognat i alla dessa år. Nu är bättre än någonsin! Tror på dig <3

  20. OMG vad jag behövde läsa det här. Ibland är det ödet. Har inte kikat in på din blogg på flera år faktiskt och så klicka jag in av en slump och läste PRECIS vad jag behövde läsa. Jag är lite yngre än du, 23, och har precis gått klart juristprogrammet. Min dröm sen jag var 5 har varit att bli författare men under alla studieår har skrivlusten gömt sig någonstans djupt inom mig. Och jag är så stressad över det. Jag "borde" ju skriv mer för att uppfylla min dröm….

    Men nu inser jag att det inte är så bråttom. Jag kan jobba som jurist och slappna av och njuta av livet. Skrivlusten kommer när jag är redo. Så är det ju! Tack Elin!

  21. Det enda man borde göra är att sluta lyssna på omgivningens goda råd, även om många säkert menar väl. Folk ska alltid ha så mycket åsikter om allting. Tycker du gör helt rätt som har väntat in den här känslan. 😀 Det är ju ditt liv och du som ska leva det.

  22. Om du är sugen på att vara med i en tävling så har jag precis anordnat min första "Veckans blogg" tävling på bloggen, du hittar inlägget under kategorin "Tävlningar", så kika gärna in där! =)

  23. Väldigt bra tips tycker jag, ordet borde skapar nog bara massa onödig stress för de flesta av oss. Men roligt att höra att du är redo att satsa nu iaf!?

  24. Ah, du borde läsa Big Magic, av Elizabeth Gilbert, om du inte redan gjort det. Hon pratar mycket om att inte lägga den typen av press på sin kreativitet – att skapa något, vad det än är, är gott nog. Oavsett andras åsikter.

    Med det sagt är det kul att du verkligen satsar nu, har inga tvivel om att det kommer gå fantastiskt! 🙂

  25. men åh, vad glad jag är över att du skriver detta. jag är i den situationen att jag inte riktigt vet vart åt jag vill i livet och andras åsikter om vad jag borde göra hjälper föga. det skapar bara stress, press och förvirring. jag känner mig fast i en labyrint av "måste" och "borde". det är så svårt att lyssna till sitt eget inre när det hela tiden tystas ner och överröstas.

    tack för de kloka orden <3

  26. Åh vad jag känner igen mig. Försöker tänka på det själv varje dag att inte känna mig tvingad att leva upp till kraven/förväntingarna andra har. Så himla bra skrivet, som alltid! <3

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.