Frågor & svar #4 – Varför jag inte vill ha barn

 
Jag och goa lille Vincent, som jag kan leka runt med tills vi båda stupar. Så länge som mamma Sanna tar över sen 😉
Bilder från min Snapchat – @elinkero
 
 
Hur kommer det sig att du inte vill ha barn? Jag tror nämligen också att jag inte vill ha några barn och det är ju ganska ovanligt och alla blir så chockade när man säger det haha.. så skulle vara intressant o höra någon annans syn på det med!
 
Det är mest för att den där känslan/drömmen/önskan/viljan inte finns där. Det är som att jag inte har den biten alls i mitt pussel. För de flesta är det nog så att man har själva pusselbiten, men man måste pussla en massa andra bitar innan den passar. Man känner sig inte redo liksom, men man kan ändå se det längre fram. Men för mig känns det bara helt blankt. Jag kan inte titta på en bebis och få den där ”åh vad mysigt”-känslan. Eller vad det nu är som mina vänner kallar ”moderskänslan”. Den finns inte.
 
Blir sur på alla ”men vänta du bara, du kommer ändra dig”-kommentarer. Och HUR vet du det, undrar jag då? Bara för att ”alla andra” vill ha barn, betyder inte det att jag vill det. Det är så otroligt provocerande att inte vilja bli förälder (speciellt som tjej), vilket jag inte riktigt förstår – det är mitt liv, det är bara jag som drabbas av barnlösheten, right? Och vad jag ser, så sitter jag inte riktigt här och lider? 😉
 
Nej, jag har bara väldigt svårt att se mig själv lägga allt åt sidan för en annan människa, Jag vill inte sätta mig i andra hand frivilligt. Hur underbart nu andra än tycker att det är. Jag tycker inte att det låter så lockande.. att liksom ”ge upp” mina drömmar och det jag gillar för att vara mamma för resten av mitt liv. För det är så det känns för mig. Och här går omgivningen också gärna in och talar om för mig att man inte behöver ge upp dem bara för att man blir förälder. Problemet är att jag lever och andas mina intressen och drömmar. Att skaffa barn skulle vara det samma som att kväva mig själv långsamt och när folk frågar mig ”Är det inte dags för barn snart?” (vilket hände senast igår) så tänker jag ”Jaha, så du tycker att mitt liv är slut nu?”. Det är min ärliga reaktion. Ja, precis så illa tycker jag om det.. 
 
Jag älskar barn, men jag vill inte vara någons mamma. Jag kan vara den galna mostern eller tanten i huset intill. Nemas problemas! Jag gillar att vara lekledare och smyger hellre undan med kidsen på släktkalasen och busar i sandlådan, än sitter och småpratar med de vuxna. Men sen kan jag gå hem och lägga mig i ett tyst hem, stänga av och slippa ansvar. Det är så jävla HÄRLIGT!
 
Nej jag ser inga små Elin’ar i mitt liv. Jag ser mig själv på det ena spontana äventyret efter det andra, följande livets stigar lite så som jag känner för, utan att anpassa mig till andra, stenfokuserad på att göra det jag älskar.
 
Så, nu har jag fått skriva av mig om det.. xD
 
Ps. Och nej, jag hyser inget förakt mot personer som vill ha eller har barn. Absolut inte. Det är väl fantastiskt att vi alla är olika! De har sina ambitioner och drömmar och jag har mina – helt åt motsatta hållet. Problematiken är att det förväntas av alla kvinnor att vårt största driv i livet ska vara familj och barn och frågor och råd sprids ut därefter. Jag vill inte ha dessa frågor och jag vill inte ha några råd. Jag vill göra precis det jag vill och inte bli ifrågasatt. 🙂

115 kommentarer

Kommenterarens avatar

Alla frågor om barn som folk ställer till andra är grymt respektlösa. När ska du skada barn? Blir det inte fler? Osv. förstår folk inte att det är en otroligt personlig fråga som ingen annan har att göra med.

Jag som har två små barn blir inte alls chockad eller så (känns som om vissa tar det så personligt) bara för att du inte vill ha barn. Man bestämmer väl ändå över sitt eget liv?

Nä. Kram på dig Elin, lev livet som du vill ha det! ?

Kommenterarens avatar

Fy fan vilket bra inlägg! Jag känner EXAKT som dig när det gäller barn! Förstår inte varför det nästan är tabu att vara tjej och inte vilja skaffa barn. Jag känner inga moderskänslor och skulle aldrig vilja spendera mitt liv med att ta hand om någon annan! Jag är 23 och om jag skulle vilja ha barn så skulle det ändå vara allt för tidigt men släktingar tjatar om att man ska skaffa barn ändå.

Kommenterarens avatar

Bra skrivet! Man ska inte alltid ta saker för givet. En högst personlig fråga kommer nu, förstår om du inte vill svara på den. Men vad har hänt med Kim? Är du fortfarande tillsammans med honom (han har som försvunnit ur din blogg/insta)? Som sagt, du behöver inte svara om du inte vill! Tyckte bara att ni var så gulliga tillsammans.

Kommenterarens avatar

Men hjälp, skrev jag "skada" barn. Haha. Jäkla autocorrect 😛

Kommenterarens avatar

Bra skrivet! Själv skulle jag kunna tänka mig att skaffa barn, men har varit singel väldigt länge (och trivs med det) så det finns liksom inte på kartan just nu. Men det jag ofta får höra istället är då självklart "har du träffat någon kille än?" eller "du hittar nog snart någon", vilket är irriterande på samma sätt. Tycker nästan det känns lite nedlåtande att folk tror jag behöver en annan människa för att mitt liv ska vara komplett. Bara för att partner och barn är norm betyder inte det att det är det rätta för alla!

Kommenterarens avatar

Bra skrivit . vilken tur att man alltid har ett val o inget är förbestämt: D

Kommenterarens avatar

Du satt verkligen ord på det som jag har gått och tänkte på länge. Kommer från en liten by och här börjar "alla" i min ålder (fyller 23) skaffar hus, barn och gifta sig. Ser varje vecka uppdateringar på folk som fått/ska ha barn och jag tänker varje gång "oj vill dom ge upp sitt liv redan?" vet att det är en hemsk tanke som jag håller för mig själv, men kan verkligen inte förstå dom. Ser jag ett barn skulle jag aldrig springa fram och gulla, gosa och tjöta som många gör, dels för att om jag själv om jag var ett barn inte skulle uppskatta om de kom massa människor hela tiden som skulle gulla och dutta, och dels för att jag inte får ut något av det personligen, det är ett barn liksom, inget nytt direkt.

Visst om jag om tio år har hittat den personen som det verkligen känns rätt med, som jag kan se en framtid med barn tillsammans med, då kan vi köra på det. Men det finns inget som helst i mig som dras till tanken av en framtid begränsad av egna barn just nu.

Kommenterarens avatar

Givetvis har du rätt att välja att inte skaffa barn precis som jag har rätten att välja att skaffa barn.
Det jag tycker är lite trist med dina ord är att du anser att mitt liv är över för att jag har skaffat barn, så är det givetvis inte. Man kan kombinera barn och drömmar. I mitt fall funkar det tom bättre sen jag fick barn för jag vet vad jag kan, att föda barn är det häftigaste jag någonsin gjort för jag fick verkligen känna av vilken urstyrka som finns inom mig.
Jag respekterar ditt val utan att vara nedlåtande om det så det minsta du kan göra är ju att ge den respekten tillbaka.

Kommenterarens avatar

Då missuppfattade jag dig, ber om ursäkt.
Jag är starkt av den åsikten att var och en gör som de vill i sina liv, oavsett om det gäller att skaffa barn eller ha "riktiga jobb" (ett utryck som jag avsykr). Det viktiga är att man inte ser ner på andras val! Och om jag förstod dig rätt så gör varken du eller jag det. 🙂

Kommenterarens avatar

Jag tror att vi tycker precis samma sak. Jag tycker också att alla ska få göra vad de vill – vi lever ju så himla olika liv! Och jag är glad att det finns så många som vill föra livet vidare, som kan uppskatta det 🙂

Kommenterarens avatar

Tack så JÄTTE mycket för svaret! Håller verkligen med att det är så sjukt konstigt att när man säger att man inte vill ha barn får man som svar: "det kommer du vilja sen!" Eller "jag skulle aldrig kunna leva utan mina barn" nähä? Men alla är inte likadana helt enkelt.

Kommenterarens avatar

Haha men ellerhur! Just det där "jag skulle aldrig kunna leva utan mina barn" – nä ingen har bett dig göra det heller!! 😛

Kommenterarens avatar

Jag vet PRECIS hur du känner! Jag ser det hela på exakt samma sätt, jag får inga puttinuttikänslor när jag ser barn, jag blir snare typ: nej usch.. vad jobbigt. typ i såna tankar. xD Och som du säger, det värsta är när folk säger: väääänta du bara tills du kommer i den åldern. man typ.. men NEJ.. alltså jag kan verkligen inte se barn i min framtid, end of discussion 😛 en massa djur – absolut men verkligen inte barn! 😛 haha jag står på din sida här ;D kul för dom som vill ha barn – good for you, men tvinga inte andra att tycka/känna samma sak liksom 😀

Kommenterarens avatar

fantastiskt skönt att läsa att det finns fler än mig som känner såhär haha ??

Kommenterarens avatar

Skriver inte denna kommentar för att omvända dig utan snarare dela med mig av mina tankar/erfarenheter.

Innan jag själv var pappa var jag "rädd" för barn, de var en främmande människa som jag inte visste hur jag skulle förhålla mig mot. Hur är man mot ett barn så för mig tog de nån timme innan jag kände mig bekväm runt ett nytt barn. Jämfört med nu så vet man hur jag kan förhålla mig till barn o kan integrera med en gång.

Var jag redo för att skaffa barn, nej det kände jag inte. Undrar om man nånsin komer känna det? För oss män tror jag det generellt känns väldigt abstrakt. Vi ser att kvinnans mage växer med har ingen relation eller grepp om vad de handlar om. Ni kvinnor bär, känner av barnets utveckling. Först vid ultraljudet så blev de för första gången lite mer konkret. Men ändå så var de mer abstrakt än konkret.

Varför skaffa jag barn med tanke på de jag skrivit? De är nog en kombination av vilket plan/fas jag var i livet, den förutsättning jag kände jag ev skulle kunna ge ett nytt liv samt att jag kände att jag hittat min livspartner. Men from jag såg min sons huvud titta ut tills han var förlöst så är de en känsla de inte går att sätta ord på. Någonting händer med kroppen som är omvälvande. Jag ifrågasätter vad man gjorde med livet fram till den dag man blev pappa.

Förändrades mitt liv då från innan. Självklart! men jag hade bestämt innan att ett barn skulle inte förändra vem JAG är i grund o botten. Har sett allt för många människor/vänner/bekanta som förändrats totalt efter blivit föräldrar och sätter sitt barn på en pedistal. De är inget jag gillar! Mitt liv ser likadant ut som innan barn. Största skillnaden är så klart att min grabb går före allt men i övrigt ingen större förändring. Mycket har med att jag o min flickvän ger varandra tid att får vara vi. Att man får egentid.

Min största fråga är vad man gjorde med all tid man hade innan barn för jag gör samma saker som innan PLUS allt med vad ett barn innebär 😀

Så du får ursäkta ett sådan gedigen kommentar, inte så likt mig om man ser historiskt men de är alltid första gången för allt 🙂

Sist så gör du rätt i att följa de som känns rätt för dig o ingen annan!

Kommenterarens avatar

Jag har alltid velat ha barn, men fick längta länge innan de kom (tre ivf-försök, missfall osv.). Jag blev så otroligt ledsen när nyblivna föräldrar missionerade om hur man inte kan förstååå meningen med liiivet utan baaarn, att baaaarn förändrar allt, att jag som barnlös inte kunde aaaanaaa förrän jag själv hade blablabla. Du fattar,

Nu har jag två barn. Jag älskar dem, dessa var det jag längtade så innerligt efter. Men livet har inte överraskat mig direkt. Jag visste samma saker före barnen som jag vet nu. Jag är samma person. Jag kunde visst förstå.

Jag visste ju att jag ville ha barn innan de kom. Och vissa av mina vänner vet precis som du att de inte vill ha barn. Vi förstår varandra så väl!

Kram till dig, Elin. Orka med folks åsikter och förutfattade meningar,

Kommenterarens avatar

Jag känner flera tjejer som känner som du Elin, tror faktiskt det börja svänga att det blir vanligare att tjejer vågar säga att Nej inga barn för mig och att man accepterar det, tror dock att många styrs av generationers sätt att se på det.
Själv har jag inga barn, det är dessutom lite försent för mig känner jag. Jag lever ju dessutom själv så då blir det ju ännu svårare.

Fast jag är precis som du vad gäller barn, på kalas hänger jag med barnen och busar, skapar oreda:) Barn är så härliga, mina vänners grabbar är 5 och 2 och ett halvt och det är det bästa jag vet att träffa dem och busa, jag älskar det. Fantasin flödar och äventyren är många. Dock skiljer vi oss lite då jag när jag kommer hem, saknar livet, stojandet, rörelsen och bara väntar på att få träffa dem igen.:D Jag är en kaosmänniska så lugn blir trist för mig;)

Får oxå frågan om jag inte ska träffa någon och bilda familj. Har till och med fått frågan om jag är homosexuell, på skoj givetvis men en undran på varför mitt hem varit så tomt på tjejer det sista. Men visst det är skönt att dela sitt liv men jag har utmärkta vänner bla de som är föräldrar till grabbarna och jag behöver inte mer än det och mitt fotointresse. För självklart känner jag att skulle en tjej komma in i mitt liv måste vi vara lika, jag kan inte lixom gå på söndagsmiddagar hos svärisarna när jag rent av känner att jag just idag vill åka ut och fota, då ska jag bara kunna göra det. Jag har varit singel för länge att jag är för bekväm i att kunna göra vad jag vill, åka vart och när jag vill, möblera som jag vill etc.

Fast vem vet träffar man fröken rätt så kanske man glömmer allt man tänkt och blir perfekta svärmorsdrömmen;)

Kommenterarens avatar

Men det är ju just detta som är så störande.. att det måste hittas "anledningar" till varför man inte har familj eller barn. Kan det inte bara få bli som det blir? Jag tycker iaf det är skönt att höra att du trivs ensam och att det inte är någon stress där.. 🙂

Kommenterarens avatar

Jag skulle inte heller ha barn. Sedan blev jag oplanerat gravid och för mig kändes tanken på abort hemsk. Det lilla oplanerade barnet är nu min 4,5-åring. Jag mådde skit under graviditeten och ångrade mitt val att behålla barnet när jag var runt v 18. Med bra hjälp och stöd från sambo (nu make), familj, psykolog, bm och läkare så gick allt bra. Hade ALDRIG varit barnvakt eller bytt en blöja så jag känner igen mig i din text. ? sedan är det den där klyschan att så fort du får se din bebis så älskar du den mer än något annat, den stämde då.
Jag och maken var iaf överens om att vi inte ville ha bara ett barn (dåliga erfarenheter av ensambarn) så då fick det bli en till. Under nästa graviditet nådde jag botten. Antidepressiva, sjukskrivning, nätt och jämnt klara av att ta hand om sonen och sig själv så var man inte långt ifrån att ge upp allt. Men efter ännu mer stöd från nära, kära och läkare, psykolog så gick det tillslut bra och det blev en liten tös som snart blir 2 år.
Jag ska ALDRIG(!!!!) mer vara gravid. Funderar på att donera mina ägg och min livmoder till någon som inget hellre vill än att få barn men inte kan.

Jag respekterar allas val kring barn och frågar aldrig om det inte är dags snart. Tycker det är respektlöst, speciellt mot personer man inte känner helt för tänk om de kämpat i flera år och inte blivit gravida då får man dem bara att känna sig mer ledsna. Har en bekant som kämpat länge för att bli gravid och jag mådde så dåligt och kände mig så elak när jag var tvungen att berätta om den första graviditeten (nu har hon en efterlängtad son).

Detta blev långt men det jag ville säga var att jag känt/känner samma som dig om barn, men att ibland kommer livet emellan och ger än ett val. Jag älskar mina barn men hade hellre fått dem utan graviditeterna. ?

Kommenterarens avatar

Hej! Denna frågan har inget med detta inlägg o göra,men vet inte vart jag ska ställa den,så jag gör ett litet försök här ^^ Vad har du för inställningar och objektiv när du fotograferar inomhus samt "kvällsbilder"?

Kram! 🙂

Kommenterarens avatar

Känner exakt samma sak, och till på det gillar jag inte barn speciellt mycket alls. Jag känner inte "men åååh sååå sööööööt!" när jag ser ett barn, känner bara "meh", men brukar försöka fejka det för att folk inte ska ta illa upp.

Hatar att folk kallar barn för meningen med livet, och säger att man missar denna mening när man inte skaffar barn. What? För vissa kanske det är meningen med livet, men långt ifrån för alla. Alla denna barn är det bästa som hänt mig-hets gör att de föräldrar som kanske inte känner så blir ifrågasatta, nedvärderade och de börjar tvivla på sig själv. Tycker det är trist.

Jag vill, liksom du, inte sätta mig själv i andra rummet. Jag är jag och jag är det viktigaste jag har. Jag har två katter, och till och med de är för på ibland, tycker jag…. Om jag skulle ha en bebis skulle den behöva ALL min tid, och jag skulle inte klara av det.

Än så länge får jag inte jättemånga frågor om barn, men jag är "bara" 24 ännu, de kommer väl om några år antar jag…. Och den klassiska comebacken "Du kommer ångra dig!"…. Nope, jag kommer inte ångra mig.

Kommenterarens avatar

Exakt…! Och hahahaha… jag har också tänkt ibland att det är lite för mycket att ha katt… xD Vilket gör mig ännu mer säker på att ett barn skulle vara waaaay tooo much haha.. Kan jag inte klara av en katt, hur fan ska jag klara av en unge då liksom?! xD Nej, vi kommer INTE ångra oss. Det man skulle kunna ångra är att man inte lyssnade på sig själv…

Kommenterarens avatar

Förra året fick två utav våra vänner barn. Efter det var det ett STÄNDIGT tjatande om att det nu var ‘våran tur’. Vad de inte visste var att jag faktiskt just innan varit gravid – men i vecka 8 upptäcktes det att jag hade ett komplicerat utomkvedshavandeskap i buken som behövdes behandlas med cytostatika – vilket gjorde att jag inte var tillåten att bli gravid igen på minst 3 månader (pga stor missbildningsrisk). Det var jättejobbigt att hela tiden höra hur det skulle vara vår tur när vi just förlorat det barn som vi så gärna ville ha, jag var liksom inte heller stark nog just då att säga emot utan det var liksom bara att nicka och le.

Folk är liksom så okänsliga, skulle aldrig få för mig att fråga någon sådär (vare sig de inte vill ha barn eller vad vet jag, precis haft tre missfall på raken?).

Kommenterarens avatar

Men näe! Det är det absolut värsta i hela karusellen.. att få frågan när man kämpar och vill, men inte kan.. fy fa-an. Kan folk tänka eller?

Kommenterarens avatar

Det du skriver skulle kunna ha varit skrivet av mig för 6-7 år sedan. Nu är jag snart 30 och håller på att gå sönder av barnlängtan, haha.

När jag var yngre värderade jag min självständighet enormt. Det gör jag fortfarande, men andra faktorer finns nu också med i bilden. Jag tittar på min man och ser vilken fantastisk pappa han skulle kunna bli och jag längtar efter att få se honom i den rollen. Jag ser fram emot att få följa någon i livet, dela med mig av traditioner och upplevelser som mina föräldrar gav mig under min uppväxt.

Jag skriver inte detta för att jag tror eller vill att du ska ändra uppfattning utan vill bara dela med mig av min historia.

Jag tycker att du ska stå rakryggad när du säger att du inte vill ha barn. Du ska inte behöva förklara dig om du inte vill. Jag har som sagt haft samma tankar som du angående barn och vet hur det är att bli ifrågasatt. Jag har till och med fått kommenterar som "det är inte normalt att inte vilja bli mamma". Sånt svider lite.

Kommenterarens avatar

Min bästa vän sterilizerade sig nyligen. Hon har fått stå ut med samma frågor och försvara sig både innan och efter. Hon bestämde sig när hon var 12. När hon var 25 "fick hon lov" för sjukvården. Hon älskar barn men har inte varken önskan eller behovet. Vi har haft många underbara samtal om hennes beslut – eller rättare sagt om hur samhället tagit hennes beslut.

Jag vill egentligen inte ha barn: jag är helt panikslagen inför tanken, föra tt vara ärlig, för i mångt och mycket känner och tycker jag precis som du gör, men jag längtar intensivt efter barnbarn. Och jag inser ju att jag måste stå ut med egna barn för att få barnbarn. För min del bottnar min ovilja om barn snarare i rädsla att inte räcka till, och ovilja att placera fler människor i en hemsk värld, en ovilja att behöva riskera att älska ytterligare någon som riskerar att mobbas och råka ut för saker jag inte kan skydda dem ifrån.

Jag har alltid känt att barn är en självklar del – som du skriver, en pusselbit som inte passar in just nu. Men jag har snarare ångest för tanken än en längtan. Och jag är så trött på folk. Först säger dem "vänta med barn", "du måste ge upp dig själv", "sedan jag fick barn har jag varit så trött/smutsig/stressad/utarbetad/fattig/orolig". Folk klagar över brist på allt, sexlivet blir bristfälligt eller obefintligt, de flesta skillsmässor inträffar när man har barn i småbarnsåldern… Och när man påpekar det, och försynt antyder sin egen ovilja att hamna där, får man höra "nej det är det bästa jag gjort!" "Det är värt allting för ett av deras leenden!" "allt annat är betydelselöst jämfört med det här" "Jag har aldrig varit så lycklig/känt mig så hel" "Livet saknade innehåll förut"… jag vet inte hur andra känner, men jag föredrar stressfritt liv, rent hem, bra sexliv i ett långt förhållande, en karriär jag har tid med och som jag älskar, framför stressande och att försaka mig själv och mina drömmar…

Men jag har en stark dröm att sitta i en kummig trädgård med en varm liten treåring i knäet och gunga, skämma bort dem, baka kakor i roliga former… och sedan kunna ge tillbaka dem på kvällen. Se i dem och minnas min egen barndom och mina drömmar. Visa bilder för dem såsom min farmor gjorde med mig. Sitta och leka pirat med dem med mitt smyckesskrin, såsom hon gjorde. Det längtar jag efter. Och för att få det, antar jag att jag måste bita i det sura äpplet och se om jag kanfå ihop pusslet och hitta viljan att ta steget att försaka mig själv i 18 år. Ursch. Det är ju så jäkla läskigt.

All eloge och respekt till dem som vågar. <3

Kommenterarens avatar

Härligt skrivet! Det är fantastiskt att du vågar stå på dig, för idag är trycket på tjejer och att de ska skaffa barn stort. De flesta skaffar barn i tidig ålder och det blir som ett grupptryck när kompisar ska träffas och "gå ut och gå på promenad med barnvagnarna". De ungdomar som inte har barn blir på något sätt "utanför" kompisgruppen. Det låter jättelöjligt men så är det i min stad som jag bor i. Min partner och jag kan ju inte skaffa barn eftersom vi båda är tjejer och trycket blir verkligen inte detsamma. Ingen har frågat oss om vi ska skaffa barn på grund av att vi inte kan det, men de har å andra sidan inte frågat om adoption heller. Stå på dig, för ingen kan tvinga oss tjejer att leva våra liv som andra tycker.

Vi har istället skaffat en hundvalp som är vår nya "bebis", hahaha. Tack för ett jättebra inlägg!

Kommenterarens avatar

Jag hade någon period bara då jag verkligen kände " Nej fan, jag vill inte ha barn. Hela skiten skrämmer mig och jag tror inte jag blir en bra morsa…" etc.

Det har dock släppt nu och jag vill nog gärna ha barn i framtiden. Kanske ska ha en kille med ;D men jag kan förstå delvis vad du känner, och tycker det absolut ska vara ditt val om du vill det eller ej. Och sen om folk håller på " vänta du bara..", de kan ju bara hålla käften. Det är som när jag säger till folk att jag har noll problem med att åldras. Då säger de jämt" vääänta bara tills du blir 30!"

Jag är 25 nu, det är ett tag kvar, men jag har ALDRIG och menar ALDRIG känt att ålder är problem… så jag tror ärligt talat inte jag kommer känna det. Jag är inte rädd för bli gammal, jag är inte rädd för att jag i framtiden kommer att dö. Det som skulle skrämma mig är om jag är 30 och fortfarande bor hemma. DÅ spelar åldern roll för mig, haha.

Men faktum är att det som kanske skrämmer mig, är att jag inte har ngt förhållande, och jag verkar inte vilja ha ngt och jag träffar aldrig ngn. Hur ska jag då ha barn!?? hahahaha.. DET är mitt problem :D.. kan ju iof kanske adoptera ensam, men det är svårare….

I ALLA FALL, tycker det är bra du skriver detta. Jag känner en del som inte vill ha barn. Och det är helt okej, varför inte liksom?

Kommenterarens avatar

Alltså vad är det för fel på folk?!Så jäkla ocharmigt att säga sånna saker… Hoppas att du slipper det som någon annan här bland kommentarerna råkar ut för: Folk som frågar om det inte är dags för kille snart.. 😛 Alltså människor..

Kommenterarens avatar

Du är så himla bra och stark som står på dig! Man ska få leva sitt liv precis som man vill! Varför ska alla alltid lägga sig i ens beslut? Varför ska det provocera så mycket när människor väljer att inte följa "normen"? Blir bara arg.
Men jag är glad för din skull att du vågar vara den du är. För du är BÄST! <3

Kommenterarens avatar

Ja en sak till… Varför i helvete ska folk fråga en om "det inte är dags att skaffa barn snart?" ???
Vad har dom med det att göra? Är det någon slags "välmening" för att visa att man är intresserad av andra människors liv eller vad är det frågan om? I mina ögon är det bara äcklig nyfikenhet och sug efter skvaller. Ååååååhh…
Sorry. Men jag stör mig så oerhört på folks ständiga vilja att lägga sig i, och att man då alltid måste försvara sina livsval (vad det än handlar om).
Kram till dig.

Kommenterarens avatar

Ja, det undrar jag med?! Kan inte riktigt se vad människan ska få ut av den informationen.. Kanske är det en kombination av båda.. att "vi tycker att ni skulle passa så bra som föräldrar" och skvaller.. aaah.. superrespektlöst iaf.. blä!

Kommenterarens avatar

Åh du satte ord på mina känslor! Förstår verkligen inte varför folk tror att allas största mål här i livet är att bli gravid och bilda familj! Visst, jag hade kunnat ha ett förhållande med någon som redan har barn men jag vill verkligen inte skaffa något eget, pga flera faktorer, och det är något jag varit helt säker på i flera år.

Sen tycker jag det är lite jobbigt när personer förväntar sig att man ska sitta och gulla med deras bebis/småbarn och älska det bara för att det är en bebis/småbarn, jag är inte sådan, jag måste lära känna ett barn, precis som vilken annan människa som helst, innan jag möjligtvis lärt mig tycka om det som person och det verkar också vara himla svårt för andra att förstå. :s

Kommenterarens avatar

Gillar detta!
Mest därför att du valt själv.
Du vill leva dina drömmar.
I dina drömmar ingår inte kräks, mjölkstinna bröst, vaknätter, VAB, bajsblöjor, hämta/lämna på dagis…

Love you!

Kommenterarens avatar

Här satte du ord på mina tankar. Än är jag bara 20 men många av mina vänner runt omkring mig vet typ hur många barn de ska ha och vad de ska heta. Själv vet jag ju knappt vad jag ska jobba som!
Tack!

Kommenterarens avatar

Jag tycker det är strongt av dig att säga som det, att du helt enkelt inte vill ha barn.
Jag tycker det är häftigt med kvinnor som ser sig själva, sin partner/man och sin karriär som nog och är nöjda med det. Jag höjer min näve i luften för dig 🙂

Jag kan erkänna att jag var en sådan människa som ville ha många barn när jag var i mitten av tonåren (jag brukade säga på skoj ett helt fotbollslag), men sedan jag träffade M har det ändrats. Jag har inte samma sug efter att bli mamma, visst vill jag bli det!, men det behöver inte vara nu och det räcker med en eller två st. För som det är nu "lär vi fortfarande känna varandra" som hans mamma så bra beskriver det.
M har fått tjat om bröllop och barn av andra släktingar på större tillställningar sedan vi passare ett års gränsen. Du kan ju tänka hur det är nu då vi har tre år i aug detta året…. Än värre har det blivit sedan vi köpte hus för nga månader sedan… suck… som jag tycker synd om honom. Min släkt är inte lika… traditionel och pressande. De är alla rörande överrens om att vi gör rätt i att vänta med allt och bara är just vi två.

Kommenterarens avatar

Alltså, Martina [ELUMINÉL] det där med ålder känner jag igen så väl också! Jag fyller 27 om två veckor och folk verkar tycka att detta skulle vara jordens undergång typ? Liksom, jag är fullt medveten om att jag blir äldre (det blir alla andra också!) och jag VILL bli äldre. Jag skulle aldrig vilja stanna och ‘för alltid’ vara ung – jag ser fram emot att mina syskonbarn blir äldre, nya saker händer varje år med dem. Jag vill bli äldre så att jag också kan njuta av pensionsåldern och barnbarn – något jag inte skulle kunna göra om jag alltid ska vara 25 (som verkar vara den ideala åldern) (??).

Och jag tror förresten att den där frågan ‘är det inte dags att skaffa barn’ är mest på grund av nyfikenhet och skvaller. Det var jag som skrev om utomkvedshavandeskapet innan (nu ska jag bli mamma om sisådär 8 veckor) och de som pushat oss innan har nu sagt flera gånger att de väntat på oss att skaffa barn för själva vill de bara ha ett barn, så de förlitar sig på oss att ge deras barn ‘syskon’,,, whaat?

Kommenterarens avatar

Fyllde ju också 27 nyss och kände samma sak.. Jag tycker det var härligt! Men allmäna vibben från andra är som du säger "livets slut".. fattar ej. 😛

Kommenterarens avatar

Fint av dig att dela med dig av ditt innersta! Oavsett hur man ser på det här med familj så blir jag så ledsen och irriterad på alla dessa eländiga frågor. För det första (som du precis har skrivit) – alla kanske inte vill ha barn. För det andra – alla kanske inte vill ha barn just nu. För det tredje – alla kanske inte kan få barn överhuvudtaget.

Från den dagen jag gifte mig har jag fått frågor av både nära och främlingar om det inte är dags för barn snart (jag fick till och med ett sms dagen efter bröllopsnatten med frågan om jag var gravid nu – på skämt såklart, men ändå.) och till en början svarade jag ärligt. "Nej, inte än". Efter ett tag så började både jag och maken längta efter barn så vi bestämde oss för att försöka och i samma veva börjar man också ljuga när frågorna kommer. Först undanhöll vi sanningen för att vi (precis som många andra) vill få komma med den glada överraskningen men eftersom vi fick erfara den hårda vägen att barn inte är något som kommer på beställning så började vi undanhålla sanningen av andra orsaker – av sorg och smärta. Till slut fick jag sitta och bita mig i läppen för att inte börja gråta offentligt när personer frågade "Är det inte dags snart?", "När har ni planerat att skaffa barn?". Jag vet att frågorna oftast ställs av ett gott men nyfiket hjärta men det kan bli så fel. Sluta fråga och låt den andra personen själv ta upp ämnet med dig när och om den vill det, punkt slut. 🙂

(Kan ju också tillägga att jag sitter här nu gravid med andra barnet och kunde inte vara lyckligare! Förväntar mig dock att frågan "när kommer tredje?" kommer inom kort. 😉 )

Lycka till med allt och hoppas att du slipper alla frågor. Kram till dig!

Kommenterarens avatar

Alltså jag blir SÅ arg när jag läser detta.. Fy farao vad det här beteendet är skit! Hur ska man få folk att förstå att man INTE FRÅGAR SÅNNA FRÅGOR någonsin! Hur vänligt eller humoristiskt inställda de än är.. Och den där diskussionen hade jag med en kompis i helgen.. att när en väl skaffat barn så är det inte nog.. "när kommer nästa?".. aaah… eviga tjat 😛 Glad att höra att det ordnade sig för dig tillslut! Massa kramar! <3

Kommenterarens avatar

Heja Elin, sååå himla bra skrivet! Fattar verkligen inte varför det ska vara hela världens angelägenhet om man vill skaffa barn eller inte, när det ju är ens eget högst personliga val. Verkligen ingen annans. Ändå ska det tröttsamt nog alltför ofta både synas genom lupp och kommenteras. Detsamma är det med bröllop (ursäkta då att jag ska gifta mig men inte vill se ut som en Barbie) där det är minst lika tabubelagt att "avvika" från normen och hur det "ska vara". Vilket ju är helt insane egentligen eftersom man är olika, lever olika och vill olika. Och har olika visioner och drömmar. Det kan ju finnas flera anledningar till att man kanske inte vill skaffa barn, men att "jag vill inte" ej ska vara accepterat som en orsak har ivf jag svårt att förstå. Speciellt då det är en fullt rimlig anledning. Man väljer själv tycker jag. Power till dig säger jag bara <3

Kommenterarens avatar

Ja! När jag tänker efter så finns det ju så himla mycket som folk lägger sig i… why oh why…. 😛

Kommenterarens avatar

Tråkigt att folk ska ifrågasätta ditt val och dina känslor. Jag kan dock förstå att det är svårt att förstå för en som har/vill ha barn. Jag kan tex aldrig tänka mig mitt liv utan mina barn, och för min del kändes det som om livet fick sin mening när jag blev mamma. Och när man upplever kärleken som kommer med barn är det svårt att förstå hur någon inte vill uppleva det. Men även om jag inte förstår så har jag full respekt att vi alla är olika med olika drömmar och mål, och tur är väl det 🙂

Kommenterarens avatar

Jag går i 9:an nu och har en klasskompis som redan har barn… Jag själv tänker inte på hur vida jag vill ha det eller ej, får helt enkelt se. Men jag är inte den som kastar mig över bebisar och utbrister "ååååååhhhhhh", jag är mer som du, gillar att leka en stund och sedan dra mig tillbaka!

Kommenterarens avatar

"Ja, och sen när du blir stor och får egna barn…"
"Den kan du spara till dina barn sen"
"Hur många barn vill du ha?"
"Det där kan du berätta för dina barn"

Denna ständiga programmering av alla satans vuxna under ens uppväxt alltså. Jag tror att det finns så sjukt många som skaffat barn bara för att man borde, kanske tom ångrar sig i smyg men biter ihop hela livet. Näe fyfan jag blir så fruktansvärt arg och ledsen.

Jag har själv blivit programmerad, hjärntvättad av vuxna ända sen barnsben, det ska liksom vara självklart att jag kommer bli gravid. Det anses lika självklart som att man kommer tappa sina mjölktänder.

Jag fyller 30 nästa år och går faktiskt och hoppas på att det är nåt fysiskt fel på mig, att jag är infertil. Det vore så skönt att kunna skrika "JAG ÄR STERIL!" i ansiktet på alla som lägger sig i, och bokstavligen kör upp huvet i tjejers skrev(haha det känns faktiskt så). De har ingenting där att göra.

Alla har rätt till sina liv och kroppar och det är väldigt starkt av dig att skriva det här öppet. Du hjälper till att normalisera och visar för andra att det är ok.

Jag är inte redo riktigt än, så jag väljer att va anonym här. Morsan skulle bli helt förstörd, hon har bearbetat mig i hela mitt liv men som tur är så är jag envisare än hon när det gäller mitt enda liv 😉

Kommenterarens avatar

Helt rätt. Åh vad bra skrivet!! Omgivningen blir chockade och nästan lite arga på en om man nämner att man nog inte vill ha barn.. Sjukt bra skrivet, känner igen mig så mycket! Kram!!

Kommenterarens avatar

Helt klart intressant att läsa dina tankar om detta ämne!

Tråkigt att du ska behöva försvara dig hela tiden!
Jag förstår inte varför vissa personer måste kommentera vad andra människor gör för val i sina liv. Det kan vara väldigt sårande att folk uppenbarligen tycker att man är konstig som inte gör vissa saker. Även om det säkert är i all välmening i dom flesta fallen, så bör folk ägna sig åt sina egna liv istället. Alla människor har ju olika prioriteringar och intressen i livet och det får ju folk acceptera!

Så länge man följer sitt eget hjärta så kan det aldrig bli fel! ♥

Kommenterarens avatar

Ända sedan jag själv var barn har jag sagt att jag inte vill ha barn. Lik förbannat tror folk ändå att det ‘bara är en fas’. Det blir annorlunda sen, när jag hittar det rätte (för en sån måste man ju ha), när jag blir lite äldre (för en 32-åring vet ju absolut inte vare sig vem hon är eller vad hon vill)…. jag ska få se, minsann, säger de snusförnuftigt och lite nedlåtande.

Inte nu sagt att folk inte kan ändra sig, skulle jag vakna en dag och helt plötsligt vara en helt annan människa med helt andra drömmar i livet så visst – då kanske jag skulle vilja skaffa barn, vad vet jag, men jag ser det som högst otroligt. Så du har min fulla sympati.

Själv är jag inte ens någon äkta lekmoster utan jag gör mest min plikt, även om jag är bra på att fejka. Tycker småbarn kan vara gulliga, på typ samma sätt som små djur (hundvalpar, kattungar…) är gulliga… men det betyder inte att jag vill ha ett zoo hemma. 😉

Kommenterarens avatar

Intressant att läsa det du skriver om det här, känner igen mig i tankegångarna 🙂 En nära släkting till sambon fick nyligen sitt första barn och det tog inte ens fem minuter innan frågan vändes till mig (att fråga killen är ju inte aktuellt tydligen..) och jag är så innerligt trött på det.

Kommenterarens avatar

Åh… vet inte vad jag ska skriva.. blir bara så aah.. självklaaaart är det du som får frågan -_- Tröttsamt är rätta ordet -_-

Kommenterarens avatar

Underbart och klockrent, får jag kapa ditt inlägg nästa gång nån jäkel börjar tjata?! Stämmer så himla bra i, bara det att jag själv inte hittat de rätta orden och bara låter tjurig när jag säger nej xD
Trodde min närmsta omgivning börjat fatta men icke. Nog slinker frågan ut då och då.

Tyvärr så närmar jag mig den fruktade åldern av 30 och då minsann blir det snäppet värre. "Men tänk på att det snart är för sent", "du kommer ångra dig och då kanske det inte går" osvosvosv. Men om jag nu skulle ändra mig så finns det ju en hel drös med stackars ungar i världen som behöver föräldrar!

Det är i alla fall väldigt skönt att läsa ditt inlägg + tillhörande kommentarer, jag är inte längre ensam om att vara "onormal" som det verkar 🙂

Nej tacka vet jag katter, det är lagomt ansvar ;D

Kommenterarens avatar

Haha gört! 😉 Tänker också så.. att om jag någon gång ångrar mig så finns det MASSOR av barn i nöd. Och det känns dessutom superviktigt att hjälpa om det nu skulle bli så.. 🙂

Kommenterarens avatar

Känner på preeecis samma sätt! Jag jobbar som förskollärare och älskar att jobba med alla gulliga barn, MEN det är så himla skönt att få komma hem och veta att jag inte behöver se dom förrän imorgon igen. Ser ingen framtid som innehåller barn alls (förrutom via jobbet då). Vill liksom kunna göra allt jag tycker är roligt utan att ha någon annan liten person som suger tid och pengar….

Kommenterarens avatar

Å så bra skrivet Elin.
Jag velar fram och tillbaka hela tiden hur jag känner inför barn. jag älskar barn. Jag är precis som du när de kommer till att hellre gå iväg och busa med barnen än sitta kvar vid bordet och prata med dom andra vuxna. Barn brukar tycka att jag är så rolig osv..

Jag får frågan hela tiden "om jag inte ska skaffa pojkvän snart om jag vill ha barn..Jag som är så barnkär.. Den biologiska klockan tickar osv"… Jag HATAR när folk säger så. Jag trivs att vara singel.. Men det är jobbigt att tänka att "om jag vill ha barn så måste jag träffa någon snart" och att folk kommenterar det hela tiden gör ju inte saken bättre. Försöker ha inställningen nu att "blir det så blir det.. blir det inte så blir det bra ändå"

Många kramar från en Elin till en Elin 😉

Kommenterarens avatar

Alltså så mycket stress och press! Tror de inte att du tänker på det själv som det är… Så tråkigt att det ska vara så :/ Massa kramar! <3

Kommenterarens avatar

Att se på barn tycker jag är gulligt å puttinuttit, men jag har fortfarande inte känslan av att skaffa barn för det, tycker bah de e så söta. Som djur är, en hund eller två skulle jag tänka mig att skaffa i framtiden men absolut inga barn. Som du beskriver att det tar liksom ifrån ens drömmar och grejer, känner precis samma sak + att tänka på någon annan än sig själv. Som om man inte har tillräckligt att tänka på lixom. 😛

Men att vara lek tanten eller moster det är inga problem, det är helt klart så mycket roligare än att sitta med de vuxna å små prata. Hihi

Asså så bra skrivet asså! Det e skönt å höra att man inte är ensam om den saken måste jag säga! Kramz <3

Kommenterarens avatar

Jag känner precis som du Elin. Jag kan inte se mig själv i framtiden ha barn, jag får ingen längtanskänsla och helt ärligt så tröttnar jag rätt fort när jag är med barn. Det är som att min livslust vill så mycket mer här i livet än att behöva låsa sig på det sättet. Jag vill ha friheten att kunna göra vad jag vill, när jag vill och så är det bara.

Kommenterarens avatar

Måste bara säga att detta är bland det bästa jag läst på länge. Känner exakt samma, så skönt att veta att man inte är ensam om att känna såhär!

Kommenterarens avatar

Jag kände precis samma i ung ålder, dock yngre än vad du är nu.
Håller med om att man ska få välja själv och inte dömas utefter det.

Jag själv har aldrig varit barnkär, jag tyckte inte de är så roliga och gulliga som alla andra verkar tycka.
Det som gjorde att jag verkligen ändrade bild helt var när min lillasyster oväntat blev gravid och när hennes dotter föddes.

Jag känner sådan kärlek för mitt systerbarn så jag insåg direkt att det där vill jag ha. Om jag känner såhär starkt för min systerdotter, hur kommer det inte kännas då med sitt egna barn!
Pratade lite med min mamma om det, hon sa att hon har heller aldrig gillat barn generellt, bara sina egna och jag kan verkligen känna igen mig i det.

Men det känns också förbjudet att säga, att man inte gillar barn.jag förstår ju nu hur andra känner även om jag själv inte gillar deras barn så att säga.. Nu framstår jag väl som känslokall men det är en stor skillnad för mig på syskonbarn vs andras barn. Dvs barn jag inte har nära släktskap till.

Kommenterarens avatar

Så himla bra skrivet! Skönt att veta att man inte är den enda som känner så. Har vetat hela mitt liv att jag inte vill ha barn och blir om möjligt bara mer och mer övertygad ju äldre jag blir! (Är snart 26) Precis som du har jag inte heller något förakt mot de som vill ha barn, men själv värderar jag min egen frihet mycket högre. Däremot vill jag absolut ha en hund! 🙂

Kommenterarens avatar

Hej. Vad skönt att höra en till som har samma åsikt som jag.
Jag tycker också att det är skönt att komma hem till en lägenhet där det är tyst och lugnt när man kommer hem från jobbet. Att leka med barn kan vara roligt , men sedan får föräldrarna ta över.

Kommenterarens avatar

Känner likadant som dig, med skillnaden att jag inte ens gillar att umgås med dem. SNÄLLA urgulliga barn kan jag tycka är söta men alla är ändå jobbiga. Och även om de kan vara söta 1-4 så är de fan inte roliga övriga tiden.

Mitt liv kommer aldrig ha någon plats för barn. Varken så som mitt hus ska se ut, ekonomin, tiden, partnern, allt. Jag har aldrig haft något riktigt intresse för killar(eller tjejer) och då jag går utbildning som kommer göra mig till egenföretagare för livet där jag absolut inte kommer ha tid eller lust med barn. Sedan förstör det kroppen. Det är även en principsak, jag älskar jorden och att bidra till dess förstörelse genom ytterligare överbefolka den är fel för mig. Skulle jag någonsin mot ALL förmodan vilja ha barn skulle jag adoptera.

Kommenterarens avatar

Härligt att läsa att det finns fler än jag som inte känner att de vill ha barn. Jag har varit au-pair och gillade det liksom, men egna barn tror jag faktiskt inte att jag vill ha. Tror jag är för "egoistisk" och skulle inte klara ta hand om någon annan som om det vore min enda ägodel. Men precis som du gillar jag barn och bebisar och att leka med dem, samtidigt som inte jag heller känner den där "åh-jag-vill-gosa-känslan" när jag ser barn. Jag har helt enkelt aldrig känt suget eller viljan efter ett eget barn, även om jag planerat fina namn för barn, men jag har nog bara tänkt att de är just fina namn… Ja, vi känner samma hur som helst och det känns gött att höra!

Kommenterarens avatar

Får nästan samma fråga men när ska du skaffa ett syskon , utan att ens tänka på OM man vill ha fler barn, eller vet hur livet ser ut hemma, man kanske tycker det är mer jobbigt än självklart. Och det du skriver i ditt inlägg är precis varför jag inte känner för ett syskon. Har redan satt mig som nr 2 och med ett barn till så får jag ännu mindre tid till mig själv och min relation till min man. Jag vill bibehålla vår kärlek som den är och inte behöva hitta tid eller lämna bort barnen för egen tid. Men det är många som tycker man är ego som bara väljer att ett barn då barnet blir ensamt under hela uppväxten och livet.

Kommenterarens avatar

Ja folk lägger sig verkligen i alldeles för mycket… -_- Aldrig blir de nöjda heller uppenbarligen :/

Kommenterarens avatar

OH MY GOOOD ELIN!

Du skrev just ner de jag känner exakt! Det är precis så för mig också! "pusselbiten" som inte alls saknas för mig. Känner inte alls något sug att bära och föda och uppfostra ett barn! Jag trivs jätte bra med barn och så som du beskriver det gillar jag att smyga undan med med mina vänners barn och bara mysa eller leka med dem. Jag sitter gärna barnvakt men fortfarande, jag har inte "behovet" att skaffa eget barn.

Ingen fattar detta i min omgivning. För det är en norm, man anses okvinnlig om man avstår från att skaffa barn. Man anses konstig, varken kvinnor i min omgivning eller män fattar hur jag kan vilja avstå att ge bort hela mitt liv och själ till en ny människa som jag dessutom ska bära inom min kropp och föda fram ur vaginan, dem är mer korkade känner jag :/
Som om jag måste bära barn bara för att jag har en livmoder! :/

Är 28 år med etnisk bakgrund och är singel, kan inte hitta en vettig man som dessutom vill ej ha barn, nästan omöjligt 🙁

Samma här, kommentaren "du kommer ändra dig när du träffar den rätta" är så urbota korkat.

Finns en bok i biblan i Stockholm som heter just "Ingens mamma" en bok med intervjuer med kvinnor som valt bort att skaffa barn. Den var väldigt givande att läsa tyckte jag^^

Kommenterarens avatar

Åh den boken måste jag kolla in! 😀 Och…. ja visst är det så?! Fy farao.. men heja oss säger jag!! 😀

Kommenterarens avatar

Och jag håller med folk ovan, det är så tråkigt att behöva försvara sig själv. Folk blir förbannade, stötta, tar åt sig. Som om man ifrågesätter deras intelligens då dem bestämt att dem ska ha barn. Som om dem tror att man tror man är bättre än dem för att man avstår barn. Vissa kanske även känner sig avundsjuka på ens frihet? Vad vet jag?

Men kom igen såna som vi får frågan "Va? Varför inte?!" hela tiden men frågar man nånsin en människa varför hen skaffade barn? Varför hen så gärna ville ha 2-3 barn och födde dem? Testa att fråga, och ni kommer se att folk med barn absolut inte kan komma med ett vettigt svar, dem har själva oftast inget svar, inte ens reflekterat över det. Dem bara kände "suget" att sätta mer människor till denna värld.

Inte för att jag ser ner på människor som skaffar barn, men om dem förväntar sg en bra anledning och ett välformulerat svar från mig förväntar jag mig de samma från dem!

Kommenterarens avatar

Ja men ellerhur? Lite så faktiskt… 😛 Ska nog ta och fråga nästa gång någon frågar mig 😉

Kommenterarens avatar

Bra skrivet! Stå på dig 🙂 Som med allt annat i livet som är "utanför normen" eller "konstigt" så måste man ständigt försvara sig. Det är så fruktansvärt jobbigt! Att folk inte kan förstå att det är MITT liv och att man får leva som man vill?

Det här med barn är ju extra jobbigt på något vis. Jag och min kille har varit tillsammans i 8 år (sedan vi var 15) och det ligger förväntningar i luften om att vi ska skaffa barn. Min svärmor, som jag inte ens känner särskilt bra, säger "är det inte dags för barn snart?" och Toms farmor "Det skulle vara så mysigt med en liten en". Toms farbror fick barn för 5 år sedan. Räcker inte det eller? Jag är 24, inte klar med mina studier och vill LEVA. Är dessutom livrädd för allt som rör graviditet och födslar. Jag har också inställningen "jag vill aldrig ha barn" och likadant som många i din närhet så tror folk att jag kommer ändra mig. Mamma säger "jag ville inte heller ha barn när jag var i din ålder" och "det är klart du vill, det ändrar sig med tiden". Men hallå, NEJ?

Visst att livet kan förändras och man kanske ändrar sig, men att andra människor säger att "klart du kommer ändra dig" – som om det vore en självklarhet – gör mig förbannad. Ingen människa i hela världen kan väl veta hur jag kommer tänka/agera i framtiden? Det är så respektlöst på något vis, vilket också bidrar till att man blir ännu mer anti-barn. Jag tänker INTE skaffa barn för att alla andra vill/förväntar sig det. OM jag skaffar barn, ska det vara för att jag och min kille vill det – samtidigt och tillsammans.

Kommenterarens avatar

Jag är så glad att du skrev om detta, blev förvånad när du skrev att du inte ville ha barn först. Men nu måste jag säga att jag skäms lite för det.. Är väl också inprogrammerad på att det är så det ska vara, barn och familj. Vilket är konstigt egentligen då jag själv aldrig känt att jag vill ha barn, har alltid varit rädd för dem och starkt ogillat dem. Och barn har aldrig tyckt om mig. Men det har ändrats senaste tiden, dethär året bara tror jag. Nu har jag sån sjuuuuk barnlängtan och vill helst ha ett nu! Är 19 år och bara längtar tills jag är äldre och redo för allt, vill gifta mig och få barn och ha någon att ta hand om.
Det är så sjukt egentligen för att det är nog mindre än ett år sedan som jag satt och diskuterade med en kollega om dethär med att inte vilja ha barn. Hon och jag delade uppfattningen om att man inte vill föra in ett barn i denna värld för det kan vara en väldigt hård och hemsk värld. Och jag vill egentligen inte utsätta någon för det här livet, så det klyver mig lite. Nu blir jag ju så avundsjuk när jag ser gravida kvinnor och helt förälskad när jag ser söta barn. Har aldrig varit så innan! Tyvärr är jag dock singel nu så lär ju få vänta ett bra tag ändå.
Hoppas detta inte tolkas fel på något sätt, jag har stor respekt för att människor vill olika saker och är så glad att du delade med dig av hur du känner. Det fick mig förstå och jag måste säga att jag håller med om de jobbiga frågorna.. Den enda jag har fått hittills är den om det inte är dags att skaffa kille snart, och den har jag ju fått höra i så många år. Och blir så arg varje gång för det kommer väl när det kommeeeeeer!! Det är ju inte så att jag går ut på jakt för att hitta någon, tror på att det händer när det händer. Men dendär frågan är ändå så satans jobbig, kan inte folk låta en leva sitt liv ifred?
Oj vad långt detta blev! Tyckte bara det var en intressant diskussion detta. Önskar att du inte behövde stå på dig och försvara vad du vill, men det är starkt att du gör det och vet vad du vill. Det är ju bara roligt att vi alla är olika! Kram <3

Kommenterarens avatar

Detta är seriöst det bästa jag har läst på länge! Håller helt med dig, verkligen! Varför ska släkten & vänner osv bry sig. Det är mitt liv, inte deras bussiness. Skönt att höra att man inte är ensam (även om jag kanske är för ung för att tänka på detta nu, haha) !
Kram <3

Kommenterarens avatar

Amen!! Åh så bra, håller helt med! Kunde inte sagt det bättre själv:)

Kommenterarens avatar

FAN vad BRA SKRIVET all cred till dig 🙂 Jag är en bit äldre än dig över trettio men jag har ändå aldrig varken känt längtan eller behov av att skaffa barn. I denna klonade värld är det viktigt att sätta ner foten och stå för sin åsikt. ALLA kvinnor är inte här för att föda barn – vi andra är här för att föda kreativitet och magi utan avbrott istället 🙂 och btw är jorden redan överbefolkad så det är knappast nån större förlust.

Jag önskar fina unika dig en härlig midsommar 🙂

LOVE Maria Inredning – it’s Swedish for decor

Kommenterarens avatar

Det här inlägget kunde ha varit skrivet av mig! SÅ bra Elin!

Jag vill heller inte ha barn, har noll sug efter att skaffa barn. Mina drömmar eller längtan har aldrig varit att gifta mig och skaffa familj. Känner precis som du att jag liksom vill göra så mycket i livet och att ett barn skulle sätta käppar i hjulet för det. Men mest är det för att suget inte finns. Inte alls.

Däremot har jag en nära relation till min bästa väns barn. Hon har en dotter på 3 år och en son som fyller 1 i september som jag är gudmor till. Jag fullkomligt älskar dessa goa ongar och leker järnet med dem när vi ses. Men sen är det så skönt att komma hem till tystnaden och bara vara själv.

Jag har ett stort behov av ensamhet i perioder, perioder (som kan vara tre dagar eller två veckor) då jag inte träffar någon annan än min sambo. Kanske för att hjärnan går på högvarv och jag har ett kreativt yrke. Jag måste ladda batterierna för att kunna vara kreativ. Känns inte som att ett barn skulle passa in i mitt liv, iallafall inte just nu.

Kommenterarens avatar

Jag har tänkt på detta med att kvinnor väljer att inte skaffa barn. Det blir ofta så, eller har blivit iallafall, att det ses som förakt med frivillig barnlöshet. "Tänk på de som vill ha barn men inte kan få" osv. Jag fick en liten tanke en dag… att jag tror det kommer bli mer accepterat med tiden att kvinnor väljer ett liv utan barn. I grund och botten är det ju så att vi skaffar barn för att människan ska leva vidare och det är inte samma behov av det nu förr i tiden eftersom jorden är så överbefolkad…. Så jag hoppas nästan att fler och fler kommer avstå att skaffa barn eftersom pressen kring det förhoppningsvis kommer avta i framtiden. Eller jag vill att det ska vara så, att det inte är lika självklart. Det är nog väldigt många som trotsat sin egen vilja och skaffat barn ändå. Men precis som vissa väljer att skaffa barn tidigt, eller att många väljer att skaffa många så borde det vara lika självklart att inte skaffa alls.

Kommenterarens avatar

men vänta du bara, du kommer ändra dig, värsta meningen ever. Får den hela tiden och folk tittar på mig som jag är ett ufo. Men jag känner precis som du! Skönt att se någon är likadan!

Kommenterarens avatar

Tjoho! Jag är lika dan! Kommer också från Lisch..det kanske är nått i vattnet? 😉 Vet inte din ålder riktigt, men jag är nu över 30 och då slutar folk fråga om det här med barn, vilket är sååå skönt. Förmodligen tror de att jag och min man inte kan får barn. Jag gillar att hänga med barn men har ingen önskan allas att ha egna. Varför skall jag må dåligt över andras försväntningar på mitt liv, det är ju helt upp-o-ner! Det som är viktigt är att hitta en partner som är på samma vis. Barn eller inte barn är en så stor fråga.. det går inte att kompromissa om hur mycket man än tycker om varandra. Bra att vi är flera som ser det här på samma sätt.. det är tröstande på något vis. Håll stilen!

Kommenterarens avatar

Enig. Stå på ditt, og ikke la noen fortelle deg om hvordan dine følelser burde være.

Kommenterarens avatar

Fantastiskt bra skrivet och jag är så glad att du är öppen och ärligt med detta! Jag känner precis som du men jag har också en annan anledning till att inte skaffa barn. Min pappa var sjuk och det är en ärftlig sjukdom och jag vill inte lägga det jag har fått vara med om på ett barn. Men min brors fru berättade för mig att det är bra att skaffa barn för det är de som ska ta hand om en när man blir gammal. Detta sade hon till mig när jag var typ 20-25. Hon kunde inte tänka sig att jag inte skulle ha barn och jag fick höra allt det där om jag skulle ändra mig osv!
Jag är nu drygt 40 och jag har inga barn och vill fortfarande inte ha barn. Jag har aldrig och kommer aldrig få den där längtan som andra tjejer får!
MEN….jag är sjuk nu ( den ärftliga sjukdomen) och inser att hade jag haft barn så hade de fått tagit hand om mig senare och då hade jag inte behövt vara ensam! Med detta menar jag inte att jag ångrar att jag inte skaffat barn och jag tycker heller inte att man skaffar barn av den anledningen men i mina dystraste, ensammaste stunder önskar jag att jag hade någon som ville ta hand om mig!

Stå på dig och låt ingen trycka ner dig! 🙂

Kommenterarens avatar

Väldigt sent ute som kommenterar nu i mars, men jag hoppas du läser kommentaren. Jag blev så lättad att hitta att någon mer känner lite som mig.. Jag hittade ditt inlägg för att jag googlade runt på andras tankesätt och värderingar. Jag är 23 år gammal, har en pojkvän sedan oktober och älskar honom. Men jag har ALDRIG velat ha barn. Jag har sagt det till en del av mina närmsta vänner, en del har fått höra det på skoj trots att det ligger sanning i det. Man måste vara så försiktig med vem man säger det till och hur. I mig är det en skam att jag inte vill ha barn. Jag tycker att barn är söta när de är bara några veckor gamla, men sen ser jag enbart problem och uppoffringar. Jag kan knappt gå in på ICA Max längre för att alla barnfamiljer går mig på nerverna. Jag skäms också över min bristande empati, att jag blir i princip likgiltig inför barn och deras humör, mående etc.

Jag har oerhört svårt att tycka synd om ett barn och blir egentligen bara avståndstagande på ett elakt sätt när barn blir ledsna eller högljudda. Jag kan liksom inte förmå mig att fråga hur det står till, om barnet behöver hjälp osv. Det är knappt att jag vill se på barnet. Det här har liksom byggts upp till ett sorts. .. hatiskt agerande mot barn generellt. Jag skäms verkligen över det. Anledningen att jag inte kan föreställa mig ett barn som mitt eget är för att jag enbart ser uppoffringarna i det, att behöva sätta mig själv i andrahand frivilligt och att resten av mitt liv behöva anpassa mig efter en annan individ. Det låter bara otroligt egoistiskt att jag ens tänker så men jag kan inte rå för det.
Bara tanken av att skaffa ett barn, som jag troligtvis kommer ha svårt att älska, ger mig hjärtklappning och jag känner mig plötsligt väldigt provocerad. På något sätt vet jag redan nu att den dagen jag blir gravid, vilket utan tvekan kommer bli av misstag, kommer jag helt tvekløst och utan att tänka på andra än mig själv, göra abort. As soon as possible. Vänner har nu sagt att jag aldrig kommer få hålla i deras barn, att jag är en hemsk människa och att jag inte förtjänar en pojkvän. Och jag vet samtidigt att det ligger en del i det de säger angående att jag inte förtjänar en pojkvän. Jag vet med all säkerhet att min pojkvän vill ha minst 2 barn, han är 29 år och har säkerligen varit redo i flera år. Därför mår jag psykiskt dåligt över mina tankar och vet att han kommer högst troligast kommer lämna mig den dagen jag öppet och ärligt vågar säga till honom att jag inte vill ha egna barn. Det gör mig så ledsen i hela hjärtat att jag ska behöva bli lämnad av mannen jag älskar på grund av det. Det känns så tufft i kroppen att jag börjat överväga att bara skaffa barn och leva mig in i familjerollen på bästa möjliga sätt. Har också börjat fundera på att kanske gå i terapi för just detta. Be någon att hjälpa mig, kanske på något magiskt sätt få miga att vilja ha barn. Att se glädjen i att skaffa barn och inte bara tycka att barn är i vägen och är till noll nytta. Usch vad deprimerande och känslokall jag lät nu, men så känner jag. Att barn är till noll nytta. Jag hatar mig själv för det. Ha en fantastiskt fin dag!

Kommenterarens avatar

Fast varför förtjänar du ingen kille för att du inte vill ha barn? Och varför får du inte vara i närheten av dina vänners barn pga det? Det låter ju lite väl överreagerat från deras sida haha 😀 Min kille vill också ha barn, men det är ju inte bara deras önskan i livet som betyder något. Man kan inte tvinga på en annan människa ett så stort ansvar som ett barn? Nej. Jag är också rädd för att det ska bli ett problem längre fram, men samtidigt kan man ju inte tvinga sig själv att vilja heller (även om jag också övervägt detta för att jag vill ha en framtid med honom). Nej, det här är svårt. Men man måste lyssna på sitt hjärta. Att skaffa barn är ett val som påverkar dig för resten av ditt liv och vill du det då inte till 100% så är det ju väldigt riskabelt. :/ Jag gillar barn i allmänhet och tycker om att vara med vänners barn, men jag har också noll tolerans på typ ica, på tåg och restauranger. Blir galen när de gnäller och skriker.. haha! Och för min egen del skulle de bara hindra mig från att nå mina drömmar 🙂 Så plz hata inte dig själv. Vi är många som inte vill ha kidz och tycker de är sjukt störande och känner oss egoistiska. Det är okej 🙂 Och problematiken med din kille löser ni tillsammans – prata om hur du känner 🙂 Skickar en stor kram! 🙂

Kommenterarens avatar

Måste missat när du skrev det här, det är ju riktigt länge sen. Men jag känner igen mig så och känner bara att jag måste kommentera fast det snart är 10 månader eller nåt *orkar inte räkna efter ordentligt* sen du skrev det.

Vet du, jag har aldrig känt den där längtan efter att skaffa barn. Inte när jag var litet barn, inte när jag var tonåring och inte som vuxen. Jag känner exakt så som du skriver. Jag tror att det där saknas hos mig. Det kugghjulet, den pusselbiten eller vad man än ska kalla det har aldrig funnits där. Och den har aldrig kommit. Jag är ju 37, så dvs typ 10 år äldre än dig då va, och jag kan säga att den känslan har aldrig förändrats. Ingen man, ingen situation eller händelse har fått mig att känna "jag måste skaffa familje". Inte ens Stroken, så jag tänker att det nog aldrig kommer och det känns på ett sätt bra.

När jag tänker "vad vill jag göra med mitt liv" så kommer "resa runt jorden", "lära mig att spela gitarr", "måla mer", "bli bättre fotograf", "i framtiden hyra ut huset jag bor i då och köpa en van och köra runt halva jorden, sova på de mest udda platser och se de mest magiska av utsikter som finns på den här jorden", "lära mig sy mina egna kläder"och "lära mig dreja" (hmm…verkar som jag vill lära mig en hel massa inser jag 😛 ). Det är sånt jag längtar efter. Barn finns inte ens längst ner på min "jag vill göra"-lista. Ibland kan jag känna mig lite ensam som inte "passar in" i det där pusslet. För när man hamnar över 30..och speciellt efter 35 ja då är det ganska många som skaffat både ett, två och tre barn. Men, man kan ju inte skaffa barn av den anledningen liksom. Så jag njuter på och är fri att göra vad jag vill. Moderskärlek har jag dock har jag märkt men för min lilla vovve, men jag längtar inte efter barn alls. Det känns mer som ett vakuum.

Ville bara dela med mig när du är så öppen och ärlig. Och berätta att jag kände precis som du när jag var 27 och jag känner precis samma idag som 37.

Stor kram till dig fina du

Kommenterarens avatar

Jag kan bara hålla med, livet består av så mycket annat om man inte har suget för att skaffa barn, jag vill leva ett liv utan kaos och nerver, räcker att gulla med kompisars barn och precis som du skrev så är det nån som tar över och man kan gå hem och sova gott. Jag är imponerad på föräldrar med en hel drös ungar. Det enda kruxet är vad jag anser, det är att träffa nån som inte vill ha barn, som tex på dejting sidor så är det typ 2% i ens län som inte vill ha barn. Får väl köpa en katt ?

Kommenterarens avatar

Borde finnas en dejtingsida för "vi som inte vill ha barn och älskar katter" 😉

Kommenterarens avatar

Jag vet, en kommentar på ett gammalt inlägg, men det här är en alltid aktuell fråga. 🙂
Ända sedan jag var liten har jag alltid sagt att jag inte vill ha barn. Jag var inte typen som lekte med dockorna jag fick – jag klippte håret av dem istället. Det var rätt enkelt att "stå emot" i den tid när ingen av ens vänner hade barn och man levde det enkla och spontana livet som ung vuxen. När jag närmade mig 30 och några år runt där blev det faktiskt svårare och förvirring uppstod. Inte för att jag helt plötsligt hade ändrat mig, utan för att förväntningarna och normerna runt omkring satte stor press, utan att jag egentligen förstod det. För när man är tjej och runt 30 så förväntas man att "skaffa" barn och det är starka krafter från alla håll. Så är det alltid när man väljer vägar i livet som inte alla andra väljer – oavsett vad det gäller. Värst var det åren efter att vi hade gift oss. Alla mina vänner producerade barn på löpande band och det blev automatiskt att jag hamnade i något slags utanförskap som inte alls var uppsåtligt – utan helt naturligt. De fick helt enkelt ett annat fokus – med all rätt.
Nu så här när jag blivit väldigt många år över 30 känner jag att
jag är glad att jag hittade mig själv igen och valde vägen jag alltid har trott på. Vi tycker att livet är fantastiskt utan barn – och inte med det sagt att det inte är det MED barn, för det är det självklart också. Men det har jag/vi ingen erfarenhet av. Och katter är ju fantastiska djur som man dessutom kan lämna ensamma hemma några timmar utan att de riskerar att bränna ner stället. Och så är de rätt tysta också. 😉

Kommentera