Jönköpingsutsikt, läppstift & specifik social fobi

 
 Min fredagsklädsel: Scorett-sandaler, Asos-väska och H&M-klänning – och läppstift! o.O
Någon gång i övergången mellan högstadiet och gymnasiet utvecklade jag en fobi för att hålla föredrag. Fram tills åttonde klass hade jag pysslat en del med teater och andra former av uppträdanden och jag minns tydligt en gång i sjuan när jag stod upp inför klassen och pratade om travsport, utan att vara det minsta nervös. Idag är det ganska svårt för mig att tänka mig att jag någonsin varit lugn i sådana sammanhang, för efter det där föredraget i sjuan, så slog det om väldigt snabbt och jag gick från kolugn till att nästan vilja kräkas när jag stod upp i klassrummet (och jag fick speciellt stöd från skolan under de de muntliga proven).
 
Jag får fortfarande ångest när jag vet att jag ska prata högt för grupper – det behöver inte ens innebära att jag går upp på en scen eller ställer mig upp i ett rum – det räcker med en klassisk, sittande ”ring-presentation”, där man är en grupp personer som en och en säger några ord om sig själv i turordning. Finns inte ord som förklarar de ångestkänslorna, som liksom kryper upp från golvet och förlamar både inre och yttre kroppsdelar, tills jag slutligen sitter helt stel och stammar på min stol, helt förblindad av rädsla. För det är rädsla det är.
 
Med tiden har det där spridit sig och jag har numera även fobi inför möte med grupper av människor. Situationer som känns mest i kroppen är de där all fokus ligger på mig (som när jag kom tillbaka till jobbet efter min sjukskrivning) eller festtillställningar, där nya eller personer jag bara träffat typ en gång är inblandade. Jag önskar verkligen att jag inte kände så, för samtidigt som jag är rädd för att närvara i sådana sammanhang, så är jag rädd att personerna i fråga ska tro att jag inte vill vara med dem – för det har inte ens med saken att göra. Det är situationen i sig som skrämmer mig.
 
Samtidigt som jag hatar att lida av detta – för jag lider verkligen, det är mitt livs värsta handikapp – så är jag glad att jag är en person som på något sätt ändå drivs på av att ”trotsa faror”. Jag har gjort många ångestframkallande saker genom åren – och det blir bättre. Jag har uppenbarligen överlevt, även om jag velat vända mig om och rent utsagt fly typ tusen gånger längs vägen.
 
 
 
 
Ryggbiff på N.E.O och utsikt mot Munksjöbron.
 
Igår var en sådan dag. En av de finaste personerna som finns på denna jord, Pernilla, fyllde år igår. Hon hörde av sig och frågade om jag ville hänga med ut och äta med några andra tjejer och det ville jag jättegärna! Sen typ 2-1-0 dagar innan började ångesten. Nya människor. Panik. Ingen födelsedagspresent. Panik. Dag-4-skitigt-hår (hann inte duscha). Panik. Uppsvälld mage à la 5e månaden gravid. Panik. Kaos i min hjärna när ena delen av mig bara ville lämna återbud och slänga mig gråtande i sängen, medan andra försökte övertala mig att gå – för det blir alltid kul när man väl är där, även om det är jobbigt innan och precis när man träffas.
 
Tack Gud att det var Pernillas födelsedag, för tillslut vann andra halvan. Jag kvävde ångesten med kraftig beslutsamhet, gick hem, slog på svinhög musik och tupperade håret som var så skitigt att det stod upp utan hårspray (händer aldrig) och kletade på läppstift (har aldrig det, så kändes väldigt dressat). Drog på mig långklänningen som någolunda döljer en ‘skengraviditet’ och sen åkte jag.
 
Och vet ni? Det var en helt fantastisk kväll! Tropisk värme, en svalkande bris, god mat, mysigt sällskap och fenomenal utsikt – som följdes av en ljummen skymningstimme på trädäcken vid Munksjön. Tack Pernilla och tjejerna för en fantastisk – sån idyllisk – sommarkväll! Och tack mig själv för att jag vågade. Ett litet steg i taget, som Pernilla skrev till mig nyss. Ett litet steg i taget och sen är det borta. Längtar dit.
 
Det gäller bara att fortsätta våga.

71 kommentarer

Kommenterarens avatar

Känner igen mig i vartenda ord du skriver! Det är så fruktansvärt jobbigt det där med social fobi, det började krypa fram redan i ung ålder för mig, med en massa annat, och jag fick aldrig riktigt den hjälpen jag behövde från skolan. I nästan alla år har jag fått i ansiktet att "skärp dig, du är si och så gammal." vilket inte direkt har hjälpt. Du är väldigt modig och stark som vågar utmana dig själv på det viset! Det är långt ifrån lätt att göra sånt på egen hand!

Kommenterarens avatar

Underbara bilder! Har också en rädsla att prata inör folk men det har blivit bättre under utbildningens gång 🙂

Kommenterarens avatar

Så känner jag också, men mindre nu än förut. Som du säger, man måste trotsa rädslan annars är man fast i den för alltid.

Så himla fin du var! Jätte fina färger! Det passade du i.

Kommenterarens avatar

Har också problem med det sociala och det är många gånger jättejobbigt. Man vet innerst inne vad man tycker är kul, vad man vill säga ja till, men även om det är kul och saker man ser fram emot så finns där liksom alltid en del med det som är jobbigt.

Var som barn blyg, men att vara blyg och ha social fobi är två helt olika saker. Även för mig smög det sig på i början av tonåren och jag har nu levt med det i flera år. Har börjat acceptera att det förmodligen är en del av mig, att det alltid kommer finnas där mer eller mindre, men vissa dagar är det fortfarande tungt. Man vill bara vara "normal". Kunna säga ja och göra saker utan att inte kunna sova natten innan eller inte kunna äta. Men jag tror som du att man hela tiden måste utmana sig själv, på så sätt blir det bättre. Och för varje sak man fixar så blir man lite starkare och vågar lite mer.

Men visst är det skönt att veta att man inte är ensam i alla fall? Tror det är vanligare än man tror. Tycker det är modigt att du pratar om det. Det behövs pratas mer om!

Kommenterarens avatar

Det är fint att du delar med dig om det.
Fint skrivit.
Jag har samma problem, asjobbigt!
Om typ min kille är nånstans med folk och skriver "kom hit" men sånt vågar jag inte. Isf får han möta mig. Blir så himla obekväm, o obekväm att prata inför grupp.

Kommenterarens avatar

Det är starkt av dig!

Jag vet hur det där kan kännas. Jag själv har social fobi. Och jag har nog haft det större delen av mitt liv utan att veta om det. Jag såg bara mig själv som misslyckad för att jag blev så nervös att jag inte kunde äta eller sova ett dygn innan redovisningar. Och jag mådde illa… och kände mig febrig och kallsvettades… och om jag kunde undvek jag redovisningarna, men samtidigt drevs jag av sådan prestationsångest att jag skulle vara "en duktig flicka". I skolan fick jag aldrig hjälp med det utan istället sa lärarna bara åt mig att jag måste sluta vara så blyg och ta åt mig mer… vilket bara gav mig mer ångest. Vad är det för fel på mig? tänkte jag. Jag tyckte det var jättejobbigt att träffa nya personer och klarade knappt av att äta i deras närhet, och jag var livrädd för att ha på mig kläder som kunde få mig att sticka ut på något sätt…

Men idag är det tusen gånger bättre. Efter gymnasiet fick jag äntligen hjälp och bekräftat att jag hade en släng av social fobi. Bara att vara medveten om det har hjälpt mig otroligt mycket. Idag klarar jag av att göra massor av saker som jag tidigare aldrig skulle ha vågat. Det mest ironiska av allt är att jag älskar att vara social och att vara bland människor, samtidigt som jag är livrädd för det. Fattar fortfarande inte riktigt hur det går ihop. Jag går till och med en universitetsutbildning nu där man ska vara bra på att tala inför folk. Det har varit en ständig utmaning men jag har utvecklats så otroligt mycket! Nu är fobin nästan helt borta, jag blir bara väldigt nervös.

Shit vad långt… Men det jag ville säga var: Kämpa på, du är en fantastisk person och du kommer klara det!

Kommenterarens avatar

Känner igen mig men har lyckats träna bort min rädla väldigt bra sedan jag började jobba som lärare och måste prata inför grupp varje dag.
Upptäckte även att jag har HSP (av din friendo Miaulin)vilket säkert också spelar in.

Kommenterarens avatar

Detta känner jag igen mycket, tala inför grupp är en mardröm även om det är någon jag känner som jag ska tala inför. Fast numer beror det mest på situationer. Nu när jag fyllde 40år fick jag presenter av jobbet och på gemensamma frullen skulle jag ju gå fram och ta emot dem, fantastiskt jobbig situation.

JAg var livlig som barn och inte speciellt blyg men mins än idag vad som fick mig att bli nervös av att prata inför grupp. Det var i fjärde klass och vi hade högläsning om gotland. Jag stod lite nervös vid svarta tavlan och läste och på ordet Raukar läste jag tokfel jag läste: ska kanske censurera lite byt ut "au" mot "un" 😉 jag fattade inte att jag läst fel visste ju inte vad det betydde, förrän fröken och några andra börjar skratta och fröken sa att om jag ska läsa högt borde jag läsa rätt annars kan det ju bli fel och pinsamt. Jag blev högröd i ansiktet för några klasskompisar visste ju vad ordet jag läst var för något och var inte sena med att berätta det, Ja sen vägrade jag läsa högt och min fobi var född.
Jag har den kvar än i dag,fast mildare. vilket kan verka konstigt då jag sysslat med forumteater i skolor och varit statist med bara okända människor och sånt men då spelar man ju en roll egentligen och det är vad jag brukar göra numer när jag måste träffa andra på tex bröllop eller om jag fotar studentfester, då är jag ju fotografen och har en roll så då blir det ju lite lättare. Gå på fest där jag inte känner någon eller kanske en person, där har jag det besvärligare, fast jag har inte så många vänner att det blir något problem, är jag bjuden på kalas är de oxå där;)
Men som sagt Elin, det är bra att trotsa fobier, och när de gör sig påminda tänk på Simbas ord "Fara? Ha! Jag är en riktig tuffing. Jag skrattar faran mitt i ansiktet"

Nu till komplimangerna, du såg bara vacker ut, dina bilder lika så:)

Kommenterarens avatar

Jag har också problem med det där. Vet inte hur många fester jag planerat att gå på för att i sista sekunden komma på något svepskäl för att stanna hemma. Jag avskyr att vara i centrum och jag tycker det är jättejobbigt att träffa nya människor – särskilt för att jag är så mån om att alla ska tycka om mig.

Det är samma sak när jag håller redovisningar, även om det blivit tusen gånger bättre sen högstadiet. Nu får jag bara minnesluckor ibland 😉

Det konstiga är att jag inte alls är nervös när jag håller i lektioner. Jag antar att det är för att jag för det första inte är i centrum, där ska eleverna vara. Sedan har jag en auktoritet, jag kan mer än mina elever, och därför är jag trygg i den rollen, i jämförelse med ett klassrum fullt med universitetsstudenter som kan lika mycket om saken som jag (i princip).

Jag tror, precis som du säger, att det är bäst att bara försöka stänga av eller trotsa ångesten, för oftast blir det så himla himla bra när man väl är där. Och folk är ju för det allra mesta trevliga 🙂

Kommenterarens avatar

PRECIS så är har det vart för mig också nu under två års tid! Var mycket lugnare när jag var yngre. Man får ta små steg, som du säger. Du inspirerar mig så mycket! Kram

Kommenterarens avatar

Jag har precis samma problem som dig.
Jag har haft socialfobi sedan jag var tretton ungefär och fram tills jag var nittion så hade jag stora problem med att åka kommunalt, vistas i folksamlingar och träffa nya människor.
Men, jag har fått jobba på det och nu är det rätt okej.
Faktiskt så brukar folk nu för tiden reagera åt när jag säger att jag har socialfobi, just för att de tycker att jag är så öppen och rolig.
Jag antar att allt handlar om att utmana sig själv till att göra jobbiga saker för att kunna inse att det inte ÄR så farligt som man tror.
Jag hoppas det blir bättre för dig också, för det är du värd. 🙂 <3

Kommenterarens avatar

Känner igen mig precis i allt du säger! Det är ju inte jättteeeeekul att stå framför folk och prata. Tror de flesta känner igen sig i det. Känner själv det.
Det är verkligen starkt att berätta det! Ibland är allt PANIK och ibland är allt som en dröm! #levlivet

Kommenterarens avatar

Åh lider av samma som dig. så skönt att läsa att man inte är ensam med att känna detta! vet hur jobbigt det är. Men som sagt, oftast kommer man hem och dagen/kvällen har varit klockren! Jag kan ha jättesvårt att prata med nya människor, jag vet inte varför, det bara är så. Blir så trött på mig själv, när jag ser alla andra vara så himla sociala och öppna för nya främmande människor. Men är glad, med åren har det gått framåt….

Kommenterarens avatar

Samma här! Det har i alla fall kommit så långt att jag numera inte har några problem när jag träffar nytt folk en och en.. så nu är det bara att ta flera människor som stirrar på en på samma gång.. haha.. jag är på väg! ;D

Kommenterarens avatar

Heja dig Elin! Det är som du säger, om man vill nå ett mål är gäller det att ta sig förbi det som skrämmer en först och står ivägen. Jag tror på dig och att du kommer klara det här. ^^

Kommenterarens avatar

Jag känner igen mig, just de delarna om att först tänka att det ska bli kul, men sen när det närmar sig börjar lite ångest smyga sig på. Jag antar att det är nog rädsla för att inte passa in, och kanske lite kontrollbehov, eftersom det inte går att veta vad som kommer hända. Men som du säger brukar det allra oftast bli kul när man väl är på plats! Jag tror det är ganska vanligt att man känner så, man är säkert inte ensam!

Kommenterarens avatar

Ja men jag tror det ligger något i det du säger.. Jag har alltid känt mig som en sten i nåns öga ang detta.. så det är väldigt skönt att höra att det är så många fler som känner samma sak.. 🙂

Kommenterarens avatar

Jag känner samma sak! Jag får ALLTID ångest när jag ställer mig framför klassen. Mina kunder blir röda och jag börjar darra på rösten

Känner även igen mig i det att träffa kompisar, det börjar 3 eller 2 dagar innan med att man tycker det är kul. Sedan blir man ångestfylld och vill inte gå, men när man väl har gått så har man ju jättekul!

Hoppas det går över snart! 🙂

Kommenterarens avatar

Wow wow wow!
Jag känner exakt samma som dig. Jag känner igen mig i varenda ord.
Jag fick diagnosen social fobi ett par år sedan och jag jobbar på det varje dag. När du beskriver hur jobbigt det är att gå på en middag men det är inte att man inte vill träffa personerna utan det är situationen så kändes det så bra för jag har aldrig kunnat förklara det och att läsa att någon förstår exakt samma känsla som mig är obeskrivligt!

Du är en inspiration för mig att våga mer! Jag ska till Stockholm nästa vecka för första gången och det skrämmer mig mer än nått annat någonsin har gjort men jag ska spara detta inlägg och läsa för att få en boost av självförtroende!
Tack för detta inlägg Elin!
Kram

Kommenterarens avatar

Gud vad skönt att höra! När jag precis skrev inlägget så ville jag typ ta bort det för att jag skämdes så på något sätt… men nu när jag läst detta så känner jag att det var värt det! Så himla skönt att veta att det inte bara är jag… 🙂 STORT lycka till i Stockholm! Jag var görskraj för den stan i början, men nu kanske det blir mitt nya hem.. så det kan gå.. haha 😉 kram!

Kommenterarens avatar

Ååh, jag får värk i hjärtat när jag läser detta. Både för att jag känner igen mig och för att jag känner med dig. Vill att de jag bryr mig om ska må bra, önskar att jag kunde göra något för att få allt att bli bättre. Men för det mesta handlar det bara om att visa att man finns där och stöttar. Var inte rädd för att häva ur dig saker som du går och bär på, till mig och Lovisa. Vi finns där, båda två <3

Men det är som du säger att man måste våga. Man måste kämpa, en bit i taget. Det är så mycket jag vill jobba med, men det blir för övermäktigt, så jag får ta ett problem i taget. Det är så bra att du skriver om sånt här, visar upp det, gör det mindre konstigt, och får fler att se att andra känner likadant. Det är ofta den där utanförskänslan som får mig att undvika aktiviteter och situationer. Rädslan för att känna sig malplacerad och fel. Men ofta så löser det ju sig ändå, men man har slösat bort så mycket tid på att vela, ha ångest och dividera med sina två jag, tänk om man kunde slippa det? Vad skönt det skulle vara..

Kommenterarens avatar

Jag vet precis vad du pratar om. Det blir bättre och man får utmana sig själv varje dag. Små steg och sen rullar det på:-) Något som verkligen är bra, om man känner att man inte får styr på det på egen hand, är att gå i KBT. Du får då olika verktyg, som hjälper dig att hantera dina tankar annorlunda. Rekommenderas! Lycka till:-) /www.isabellasfoto.nu

Kommenterarens avatar

Åh fy, jag vet precis vad du går igenom. Jag utvecklade svår social fobi för 10 år sedan. Den hade kommit krypandes till en början men sedan kunde jag inte ens gå utanför dörren.

Så det är skönt att läsa att du trots ångesten ändå vågar utmana din ångest så jag hoppas det blir bättre så småningom.

Själv gick jag i KBT vilket hjälpte mig oerhört så jag är nästan helt bra idag. KBT går ju ut på att man i små etapper ska möta sina rädslor men det bygger även mycket på tankeomställning och ifrågasätta sina tankar. Det finns säkert något att läsa om det på Internet hur det fungerar. Det kan vara en hjälp att arbeta med tankarna innan du ska iväg på något som ger dig ångest för att dämpa paniken innan.

Jag hoppas det löser sig för dig! 🙂

Kommenterarens avatar

Detta är precis som om det kommer från mig. Jag känner igen mig i Allt. (Förutom att jag aldrig någonsin har kännt att jag klarat av att prata inför grupp…). Det enda jag kan tänka på när jag är l en grupp är att alla tycker jag är tråkig, osocial, konstig osv. Det låser sig totalt i hjärnan!

Du är duktig som tar tag i det! Jag har sagt till mig att det är denna sommaren som det ska bli ändring på detta! Jag mår inte bra över det (när man helst ligger i soffan, ställer in allt som innefattar mer än 2 okända människor och äter chips än att umgås med människor är det dags!)

Kommenterarens avatar

Det är verkligen så; ju mer man vågar desto mer vinner man! Grymt bra av dig!

Kommenterarens avatar

Usch jag vet precis vad du menar, dendär känslan som verkligen inte går att beskriva med ord. Ångest och illamående, känslan av att bara vilja gömma sig och aldrig komma fram igen.. Skolan var hemsk för mig också och det går bara utför. Har blivit så illa att jag inte ens kan umgås med min släkt utan ångest. Tycker det är så obehagligt att vara i stora grupper, men det känns jobbigt att jag knappt kan umgås med släkten längre.. Vet inte vad det är, jag vill liksom inte bli sedd, inte ge mig till känna. Har alltid tagit mycket plats så vet inte vad som hände, otroligt jobbigt hur som helst 🙁 en och en går det hur bra som helst, men just grupper, när det blir för många blickar, då kickar flyktinstinkten in.. Jäkligt glad för din skull i alla fall! Starkt av dig och jag hoppas att vi alla kan övervinna rädslan en dag! <3

Kommenterarens avatar

Åh Gud! Jag började gråta av att bara läsa det här nu. Känner igen mig så jäkla väl! Är också på väg åt rätt håll men fasen vilka mödosamma uppförsbackar man måste ta sig förbi ibland.. Heja dig! 😀 Kram!

Kommenterarens avatar

Heja Elin! Du är verkligen modig 🙂 och det är som Pernilla skrev, ett litet steg i taget så går det bra till slut! <3

Kommenterarens avatar

Jag tycker du är grym eftersom du uppenbarligen face:ar dina fears om och om igen. Till exempel med Santorini och att du ska med på USAresan och att du hängde med på middagen. Sakta men säkert typ 🙂

Kommenterarens avatar

Hej, du har en så himla fin blogg. Jag har följt din blogg super länge och blivit jätte inspirerad till att ta finare bilder. Snälla kolla gärna in min, skulle bli super glad! http://louisejorge.blogg.se

Kommenterarens avatar

Precis som de flesta här redan har skrivit var det riktigt skönt att läsa detta och inse att man inte är ensam. Samtidigt är det ju synd att det finns fler för det är verkligen inte roligt att lida av detta.

Till skillnad från dig har jag inte särskilt svårt med att träffa nya människor OM de inte sitter i en kassa. Jag är finlandssvensk (japp, Finland är ett tvåspråkigt land) men eftersom de flesta talar finska och min finska är urusel får jag alltid panik när jag ska gå till en kassa. När jag var yngre måste jag alltid ha med mig någon när jag skulle betala något men tack och lov har jag på senare år lärt mig att stå upp för mitt modersmål (vi finlandssvenskar är inte särskilt populära i Finland, finnarna vill inte lära sig svenska (som är ett obligatoriskt ämme i skolan) och brukar oftast vägra prata svenska med en) och vågar gå ensam till en kassa.

Däremot har jag svårt att umgås på tu man hand med människor. Det är synd, för jag får lätt nya vänner men jag klarar inte av att umgås ensam med dem. Det måste alltid finnas åtminstone en till person med, annars får jag panik.

Det är jobbigt, men precis som du skriver är det bara att ta ett litet steg i taget, i sin egen takt.

Det ska säkert ordna sig, för både dig och mig. 🙂 och alla andra där ute med social fobi!

Kommenterarens avatar

Angående fobi..
Jag har Varit livrädd för 1. Spindlar och 2. Stå och prata framför andra.
Men i höstas tog jag tag i det, boka tid hos en TFT (tankefälts..) "konsult" eller vad man ska kalla det.. Trodde inte att det skulle fungera, tror inte på hokuspokus och sånt men tänkte att jag ju kan ge det en chans. Bästa jag någonsin gjort!
Idag är jag inte alls rädd, har gått från att skrika i ren panik åt en spindel på 4m håll till att kunna ha spindlen PÅ handen och bara lätt skaka bort den.. Låter otroligt men det är sant..
Ett litet tips bara ifall du vill prova något annat än att "tvinga" sig att våga..

Kommenterarens avatar

Åh undrar om det fungerar lika bra på just grupper av människor och möten.. 😀

Kommenterarens avatar

Heja dig Elin!!! Och så måste jag säga att du är så jäkla snygg i ditt ljusa hår och i läppstift! Alltså det är helt galet vad fin du är!! 🙂

Kommenterarens avatar

Det jag gillar med dig är att du är så rak och öppen med hur du mår. Det jag får känslan av är att jag är inte ensam, jag är verkligen inte det! Jag har själv ångest över situationer med mycket folk och höga ljud och sådant, har gått i KBT men vet hur svårt det är. Men du ska veta att du är sjuk stark och att det var otroligt duktigt att du inte lät någonting stoppa dig. Låt detta hända igen och igen, så blir det automatiskt lättare. Jag vet precis vad du menar med att det är ett handikapp, det jobbiga är att ingen av mina kompisar förstår – det gör det hela ännu svårare. Men tack för att du delar med dig, jag uppskattar verkligen det!

Du är bra Elin, kämpa vidare och se det inte som ett straff – se det som en "gratis" möjlighet att utvecklas!

Kram från Lovisa!

Kommenterarens avatar

Det är både modigt och starkt av dig att nämna din sociala fobi, det ska du ha en eloge för. Psykiska åkommor är väldigt viktiga ämnen som det borde pratas med om så att vi kan komma till bukt med dessa svårigheter!

Jag har inte samma diagnos som du har, men jag har också otroliga svårigheter med mycket folk, nya människor, samtal och att hävda mig inför andra. Förståelse behövs från både omgivning och för sig själv.

Fortsätt våga! 🙂

Kommenterarens avatar

Usch, jag är likadan.. Fast för mig har det nu blivit så illa att jag får ångest även om jag bara ska träffa vänner eller FAMILJ! Helt sjukt och jag önskar att hjärnan bara kunde inse att det inte är så farligt.. Som du skriver måste man ju bara se till att inte låta det förlama en. Fortsätter man bara våga utsätta sig för det som är jobbigt så vill jag gärna tro att det kommer vända tillbaka till det bättre en vacker dag 🙂 Hoppas jag!

Kommenterarens avatar

Tyvärr är det så för mig och vänner också – dock inte familj – men ändå.. Känner att det är på väg att tränas bort.. Men tråkigt ändå 🙂

Kommenterarens avatar

Elin, du är så bra. Din sista mening säger allt. "Det gäller bara att fortsätta våga" Våga ta för dig, våga utvecklas, våga låt dig svepas med.

Kommenterarens avatar

Alltså det där är precis mig som du beskrev. Så fort jag ska göra något jag inte är bekväm med, och det behöver inte vara hålla att föredrag på engelska för ett utländskt företag (ja, det har jag gjort och överlevt, två gånger!), utan det kan vara att gå på en fest/träffas för någon sportaktivitet/bara hänga – roliga saker alltså! Men så fort jag ska göra något utöver det vanliga så kommer paniken. Tänker hundra gånger att jag inte kan gå och hittar på orsaker till det – jag har inget att ha på mig, är jag inte lite förkyld?, jag kan låtsas att jag redan har planer… vad som helst. Det är så himla dumt och jag önskar att jag inte var sådan för oftast har man ju kul när man väl är där, och har man hållt ett föredrag på engelska för ett gäng polacker, ja då får man en bra egoboost efter det. Önskar att min lilla hjärna kunde fatta att den inte behöver skrämma upp mig för allt sådant jämt. Men så småning om så kanske det kommer gå.

Kommenterarens avatar

Jag känner precis igen mig! Går ettan på gymnasiet och har haft ett antal muntliga anföranden och det är lika hemskt varje gång, speciellt när läraren sitter där och bedömer allt man säger och gör… och min klass är verkligen världens snällaste och det är knappast någon som inte lyssnar eller något sånt. usch.

Kommenterarens avatar

Hej Elin. Jag undrar varför du var sjuskriven? Jag läste i ett inlägg för inte så länge sedan att du har varit i en depression? Har du skrivit något mer om det längre tillbaka i din blogg? Det lät som det i inlägget jag läste.. så svårt att hitta bland alla inlägg. Skulle gärna läsa om det då jag själv är i en liknande sits. Om du vet vilken månad det var du ”skrev ut det” i bloggen kanske jag kan hitta lättare.. 🙂

Kommenterarens avatar

Det är intressant det där att det bara är sådana där känslor som man känner och som inte syns utåt men är ack så jobbiga ändå. Bra gjort, även om det var en liten grej. När får du svar från fotoskolan föresten?

Kommenterarens avatar

att träna på att inte tänka framåt eller bakåt utan koncentrera sej på nuet är jättebra såna här gånger, för då oroar du dej inte för det som varit eller komma skall, utan lever bara här å nu å oftast är allt som allra bäst just då
=)

Kommenterarens avatar

Det är det jag försöker tänka när jag ger mig in i det "trots allt". Men det gör ju inte att känslorna försvinner tyvärr, för mig fungerar det mest som en övertygelse att jag ska göra det trots allt 🙂

Kommentera