Ensamheten & Skammen

172
 
Även fast min kurator sa till mig att det var bra att jag tagit tag i det och pratade med någon, ”för det är så många unga tjejer som mår dåligt idag”, så kände jag mig ändå som ett missfoster som satt och hulkade, sluddrade och grät i hennes stol, åt saker som jag inte ens själv kunde förklara. Det kändes inte alls som att det fanns massor av andra tjejer (eller killar heller för den delen) som inte kunde utföra sitt jobb eller ens upprätthålla sitt vardagliga liv.

Och även om jag kanske trodde att jag hade accepterat det när jag bröt ihop inför min familj och jag på något sätt förstod att jag var deprimerad, så var det ändå inte fullt ut. Jag kanske hade förstått att jag inte var mig själv, att jag behövde hjälp och var tvungen att låta andra hjälpa mig, men jag hade inte accepterat mitt tillstånd. För jag kände fortfarande den där skammen och detta otroliga ”misslyckande”. Inte skulle väl jag… vara psykiskt sjuk? Inte skulle väl jag tappa greppet om mitt företagande, min blogg.. medan ”alla andra” blommade ut som entrepenörer?

 
Jag började storgråta när jag såg Efter Tio nu precis. Förmodligen av lättnad över att Tyra och PT-fia känner likadant. Och många andra med dem. Vilken skön känsla det är när man verkligen inser det. Att det inte är mig det är fel på. Det är livsstilen och kraven vi sätter upp på oss själva utifrån vår omgivning.
 
– – –
 
Min egen nedgång började under november/december 2011.
Jag märkte det först på mitt bloggande – det som jag drivit på utan problem i nästan fem års tid, började plötsligt kännas tungrott och jag hade svårt at hitta inspiration – och då inte på det vanliga sättet, när man tar en bloggpaus på en vecka och sen är det bra igen, nej…. långt ifrån.
 
Därefter slutade jag fotografera, kanske inte bokstavligen (då hade inte den här bloggen funnits vid det här laget), men jag slutade tänka när jag gjorde det. Jag tog bara bilder… liksom likgiltigt. Min vilja, driftighet, utveckling och fantasi klumpade ihop sig och blev till en tung sten i magen.

Det var då jag började pressa mig själv. För jag visste ju att jag kunde bättre; att jag hade viljan och att jag var driven. Men ju hårdare jag piskade mig, desto mer insåg jag att någnting var fel. För den där känslan som jag trodde var tillfällig försvann aldrig. Jag trodde att jag skulle bli kvitt den om jag bara kämpade på… Men nej. Istället fann jag mig allt oftare liggande i sängen helt orkeslös…. och kunde inte göra någonting. Inte ens de sakerna jag tyckte var roliga och såg fram emot.

Under hela den här perioden har jag haft ångest, dvs känt en brutal rädsla inför allt möjligt, som tidigare inte varit det minsta jobbigt. Jag har numera väldiga problem att öppna brev, svara i telefon, checka mejlen och allt annat som innebär någon form av personlig, kravfylld kontakt med någon eller något. Det samma gäller att genomföra saker jag planerat och… allmänt socialt umgänge. Jag är liksom.. helt blockad. Håller mig borta, gömmer mig… Blir handlingsförlamad och helt förtvivlad.

 
Det som är läskigt är att det tog mig ett år att inse att jag var tvungen att stänga ner min blogresponse-sida (som vällde över av frågor dagligen och där jag hela tiden fick höra hur dålig jag var på att svara, medan jag själv höll på att duka under av alla krav), skapa mig ett nytt, privat Facebook-konto, för att koppla bort mig själv och slutligen ta bort e-post-info från min blogg.
 
Det har inte varit hälsosamt att finnas tillgänglig i alla forum 24/7. Att alltid vara den där dygnsöppna supportern, där frågvisa förväntar sig svar snabbare än snabbast alla dagar, alla tider, på självaste julafton och mitt i nätterna. Jag anklagar inte någon för detta, jag skulle bara inte ha accepterat det och kört på ”för att vara snäll” eller för att inte bli kallad bitch, eller vad man nu kan komma på att kalla mig bakom min rygg.

– – –
 
Jag skulle kunna säga så mycket om det här. Det finns så mycket som händer med en… själv känner jag mig helt personlighetsförändrad och det är nog det som är mest jobbigt. Att jag har tappat greppet om mig själv och inte vet vem jag är längre. Eller, det är nog fel att säga; jag vet vem jag är – men jag vet inte var jag tagit vägen. Jag är gömd under tung skit och bråte och när jag väl lyckats få ut en hand i det fria, så ramlar det ytterligare skräp från skyn och täpper till igen.
 
Men även om det är jobbigt och otroligt påfrestande… så är jag glad över de stunder när solen skiner över mig. Då är jag nästan mitt gamla vanliga, flamsiga, glada jag… utan klump i magen… och då känner jag att jag inte är helt borta.. och att jag kanske, kanske kan vara tillbaka snart. Om jag bara får tid.
 
– – –
 
Jag skriver inte det här inlägget för att jag på något sätt känner en prestation när det gäller bloggen nu. Jag har kommit över det och med det insett att jag inte kan svara på alla frågor och blogga alla dagar. Utan jag gör det jag kan. Nej, detta inlägget skriver jag för att någon kanske får samma känsla i kroppen som när jag hörde Tyra och PT-Fia berätta om sin utbrändhet och depression:
 
MAN ÄR INTE ENSAM OCH DET ÄR ABSOLUT INTE SKAMLIGT!!!
Folk är bara jävligt bra på att upprätthålla fasader.

172 responses to “Ensamheten & Skammen

  1. Tack, du är verkligen inte alls ensam om att känna och må så. Samhället ställer stora krav idag och man ser det hela tiden på Facebook och dylikt, jag känner likadant <3

  2. Jag blir ledsen när allt det här kommer fram, som hos Pt-fia och hos dig. Men det är riktigt starkt av er som vågar berätta om det här! Ni hjälper oss att förstå. KRAM

  3. Känner med dig! Jag har gått igenom några riktigt tunga år och känner igenom alla känslor du beskriver, och är inte framme på andra sidan av eländet ännu, men jag känner att det går åt rätt håll. Sjukt starkt av dig att skriva om de här. Det glädjer mig att du kan öppna upp och på så vis minska skammen som man tyvärr dras med i dagens samhälle när man inte känner att man lyckas leva upp till alla krav. Hoppas det ljusnar för dig snart!

  4. Modigt och starkt att berätta detta. Och nej, du är verkligen inte ensam. Släpp kraven och fokusera på hälsan, håller alla tummar och tår för dig.
    Kram från en expert på att hålla fasaden <3

  5. Har varit i precis samma sits som du och kravlar mig fortfarande sakta men säkert ur det. Det viktiga är att tillåta sig att ha "dippar", lika viktigt som det är att ta till vara på de dagar som är toppen. Har följt din blogg länge nu och blir lika glad varje gång jag läser vad du skriver och ser dina fina bilder. Du är en sån där människa som man inte kan annat än att tycka om och önska att man kände. Hoppas allt bara blir bättre för dig nu! Styrkekramar!

  6. detta är så stort av dig, visar verkligen utveckling du har gjort! jag är bara glad att du bloggar över huvudtaget, för du är en insperationskälla och man njuter över att se dina bilder!

    kram

  7. Känner så igen mig i det du skriver om att man liksom tappar bort sig själv. Jag var en gång en jätte glad flicka som hade en stor umgängeskrets. Jag var en sån där folk ville hänga med. Rolig och spontan. Sedan under högstadiet blev jag deprimerad, fick svårt att träffa folk och hela det köret. Nu är det ungefär fyra år sedan jag kom tillbaka från det där och började leva ett "normalt" liv igen. Grejen är dock att man blir liksom aldrig densamma. Jag bär fortfarande med mig det här och har fortfarande svårt för en del saker och kommer förmodligen alltid att ha det. Men det svåraste är just det att det känns som att man tappat den man var. Och jag har på något sett trott att hon finns kvar, att jag fortfarande är lika kul att hända med, men när vänner lämnat och det har varit svårt att skapa nya relationer har jag förstått att jag är inte längre hon. Tror inte man ska sträva efter att gå tillbaks till den man var och det liv man levde faktiskt. Det har hänt och man får liksom bygga på vad som är nu. Jobbar varje dag med att försöka komma på vem jag är idag. Hoppas jag någon dag ska finna ro med den frågan. Jätte bra att ämnets lyfts tycker jag. Det känns fortfarande som något skamligt, fast än att det inte borde det. Det är vardagsmat för så många människor och det borde man inte blunda för. Tillsammans kan vi göra skillnad. Kram

  8. Känner igen lite i det du skriver. Många människor i min närvaro frågar varför jag inte börjar jobba med fotografering tex. Men jag har numera ett standardsvar, "Jag vill inte förstöra min passion och hobby för fotografering genom att jobba med det varje dag". Tror det skulle bli det du försöker förklara. Att tillslut tar man bara bilder för att ta bilder, ingen speciell tanke bakom utan man bara fotar. Kärlek etc försvinner för det man gör.

    Men som allt annat här i livet så måste man börja någonstans och bearbeta och jag ser att du är en god bit på vägen, glad för dig 🙂

  9. Åh, Elin! Känner igen mig mycket, inte just i prestera-pressen men att man liksom inte "får" må dåligt, och ännu mindre prata om det. Det känns liksom som att de vanliga problemen inte är tillräckligt allvarliga att ta upp.
    Har länge mått väldigt dåligt och mitt självförtroende och suger verkligen. Men nu (när jag nått 25!) har jag insett att det faktiskt är ok att försöka hitta någon att prata med. (Sen känns den biten att just hitta någon som att bestiga ett berg med 50kg på ryggen)
    Förstår vad du menar med att den sociala biten blir till ett projekt och att det många gånger är mer lockande att stanna hemma i sin trygga zon med boken/filmen/pennan.
    Men jag hoppas att du hittar tillbaka till dig själv och kan få mer distans till det du gör! Du var så sjukt peppande i vintras (betydde oerhört mycket mer för mig än du kan ana <3) och förtjänar hundra gånger mer tillbaka. ta hand om dig och ta det lugnt med livet. Låt våren komma som ny start och njut av det vackra, utan krav.

  10. Så fint av dig att dela med dig!

    Kom att tänka på den här artikeln som jag läste häromdagen, som tar upp lite om just problemet med den nya hetsen kring att alla unga, främst kvinnor, ska visa entreprenörsanda och ta för sig.
    http://modernpsykologi.wordpress.com/2013/02/28/varfor-jobba/

    Och här kommer en rolig sång också, tror att du skulle gilla den! (Kolla alla hans andra också, så bra!!)
    http://www.youtube.com/watch?v=3FPxYDGfniM&feature=share

    Massa kramar

  11. Så modigt av dig att berätta detta!
    Det är allt för få som berättar om dålig dagar/veckor och att allt ibland inte är tipp topp.
    Jag tycker för övrigt att du är jättecool. Jag har följt din blogg väldigt länge och du tar fina bilder och skriver väldigt bra. Hoppas du får tillbaka glädjen över det igen. 🙂

    (jag är lite avis på min pojkvän som jobbar på scandinavian photo i malmö som ibland får prata med dig när han ringer bankeryd, jag blir lite starstrucked då)

    (jag kommenterar allt för sällan, jag ska bättra mig!)

  12. Oh herregud känner samma sak som dig!! Det där du skriver om att man ska vara tillgänglig 24/7. Det stressar verkligen upp en och man ska alltid svara snabbt på mejlen och hålla sig uppdaterad överallt. Det fungerar inte i längden, det gör verkligen inte det. Sedan blir man mer och mer stressad när fler mejl kommer in. Man blir utbränd efter en tid. Och man märker det inte förrän man ligger där i sängen och inte har någon livslust. De senaste dagarna har jag legat i sängen och glott in i en vit vägg, men försökt att göra saker men man känner att inget är kul längre. Inte ens det man älskade att göra förut såsom att blogga och fota. Den där glöden och kreativiteten finns inte utan man pressar fram några blogginlägg och bilder. Och så känner man ångest över att man publicerade något dåligt. De senaste två veckorna har varit riktigt deprimerande för mig. Försökt göra någonting en dag, men dagen efter så ligger man där i sängen och vill helst av allt sova bort några timmar. Det kanske beror på årstiden och vädret ute?

    Precis, man är inte ensam, även om det själv är svårt att tro det. Och precis som du skriver "Folk är bara jävligt bra på att upprätthålla fasader."

    1. Alltså jag kan ju inte säga att jag är glad över att du skriver att du också känner såhär – för det är jag verkligen inte haha – men… det känns ändå skönt att veta att någon jag känner, som sitter i samma sits med stor blogg om foto, känner likadant. Att det inte är "något litet" som slagit mig ur balans, utan att vi är många som kämpar mot det här.. uppenbarligen stegrande problemet.
      Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska göra saker – om det är att redigera bilder, gå ut på promenad eller ta skojiga självporträtt, spelar som ingen roll när morgonen väl kommer och man bara inte kan göra annat än att dra täcket över huvudet. Även om solen ibland skiner sådär vackert att man tänker att man verkligen borde göra någonting…Jag trodde först det berodde på årstiden också, men eftersom jag dragits med det här året om nu, så förstår jag att det är någonting jag måste jobba med… det är någonting i min vardag som är för kämpigt, som gjort att jag hamnat här och jag tror att det mestadels handlar om det här med att vara foto-supporter till alla och en var… att det blivit för mycket med alla frågor hela tiden. :/

  13. Det gör ont i mig, för jag känner igen mycket av det du skriver. Speciellt det om att vara social, får ångest bara av att se att jag har fått ett meddelande på facebook.

    kram

  14. Du är så fin och även ifall du inte mår bra visar du alltid en positiv sida på bloggen! Det är en talang!
    En låttext jag ofta har i huvudet är denna nedan!
    "You’re not the only one so let them criticize, you’re untouchable when you realize."
    Kram!

  15. Så väldigt starkt att du delar med dig! Jag kan också tröttna på alla fasader och den där "livet är alltid bra, spännande och roligt"-känslan över många bloggar idag. Som läsare är det lätt att glömma bort att ingen är en supermänniska och mår bra hela tiden.

    Ibland tänker jag på när jag var 14 och internet knappt användes. Jag hade ingen aning om vad alla andra människor hade för sig. Världen var så mycket mindre. Idag är allt så tillgängligt och genomskinligt. Syns man inte så finns man inte, ungefär så.

    Tack för ett bra inlägg och för att du vågar visa baksidorna. Du är grym!

  16. Hej, jag letar efter ett kamerahus så jag hoppade in på din sida för jag visste att du jobbad på ett ställer som sålde just det och så ser jag ditt inlägg. Min man är just nu sjukskriven för just depression och det är helt galet för var jag än läser eller befinner mig så är det någon som är drabbad. Konstiga sammanträffande hela tiden. Hoppas du mår bättre nu iaf. Dina foton är toppen! kram

  17. Jag kan inte förstå hur du har kunnat stå ut med att vara så tillgänglig – så pass länge. Att varje dag vända ut och in på sig själv för att tillfredställa andras behov och krav. Tycker det är ett tecken på en enorm inre styrka och sund självinsikt att du nu vågat möta det här, något som många fler borde göra. Tyvärr är du bara en i mängden av alla unga högpresterande kvinnor som i dag drunknar under krav och måsten och fler behöver nog göra som du! Skit i alla som kräver, strunta i dina egna för högt uppsatta mål för en stund och samla bara…. energi. Och lust! Go you, Elin! Och stressa inte fram något, bara chilla. Chilla är så hiskeligt bra!

  18. Det är nog inte "bara" en tjejgrej med unga tjejer som mår dåligt idag, men det är kanske den kategorin som märks mest i och med alla bloggar. Tror att det också kan vara en killgrej och att det inte är begränsat till någon viss ålder. Är ju ganska mycket krav hit och dit från omgivningen så det är lätt att tappa bort sig själv. Men, att vara medveten om det är nog ett steg i rätt riktning så att man kan bearbeta det och få må riktigt bra.

  19. Tack så mycket för det här inlägget, jag mår själv inte riktig bra och det känns skönt att någon som jag sett som nästan felfri också kan vara nere. Inte bara ha en grå dag utan verkligen vara nere. Förlåt det låter själviskt, men det är en lättnad precis som du måste känt när du upptäckte att andra hade de kraven på sig själva och mådde dåligt. Lättnaden över att du inte var ensam, Elin du är stark, precis som alla som går igenom ett träsk av sorg.

    Tack för att du är sann och tack för att du delade med dig av detta

    STOR KRAM!

  20. Du har alltid varit min stora inspiration och det växte ännu mer när jag läste detta. Tack Elin, för allt allt allt som du har gett mig genom åren. Du verkar så stark.

  21. När jag läser det du skriver känner jag igen mig i allting, det känns inte som förr och jag känner mig helt tom och orkeslös och kom just på mig själv med att tänka "det blir bättre om jag bara kör på.. håller ut ett tag till, liksom kör på lite extra."
    Jag har tänkt på flera gånger under lång tid att ingenting är kul längre, inte ens det man vet att man älskar..
    "Förr" är flera år sen nu. Känns lite läskigt att det tar sån tid att fatta att nåt är fel.
    Jag är så glad att du skrev det här inlägget, det får mig att tänka.
    Du är stark som vågar ta upp det!
    Den stora frågan jag känner nu är "hur hittar man tillbaka?"

  22. Du är så modig och stark som vågar berätta! Det kommer bli bättre med tiden, kämpa på Elin! 🙂 Tusen stora bamsekramar!!

  23. Bra Elin! Du skriver om viktiga saker här. Jag känner inte själv igen mig i detta men märker att man mer och mer ser detta i dagens samhälle.Alltid vara online och finnas tillgänglig, Hålla masken det har jag dock gjort under länga tider. Jag var något av klassens clown i skolan för att dölja vad som fanns inom mig. Sen är jag ju ifos mycket bättre på att flamsa runt än tex matte:)Fast det är ju så att ingen ser när clownen gråter. Clownen ska vara glad jämt!
    Din blogg är väldigt kul att läsa men krav på inlägg från läsare är konstigt,jag har aldrig fått det men har följt andra bloggar där en del skriver typ "Nu var det längesen du skrev något, så jobbigt kan det väl inte vara att skriva en rad." Sånt retar mig, jag menar skriva måste man göra för att man vill och inte för att någon annan vill.
    Världen är lite galen och jag hoppas att du hittar tillbaka och kan känna att du är där du vill vara i livet:)
    En låt på vägen:)
    http://youtu.be/1ulJD6ygt-E

  24. Jag förstår hur du känner, när jag insåg att jag var deprimerad så kände jag mig som en utomjording eller nåt.. Jag hade bra uppväxt, vänner, familj som fanns där, inget hemskt i bagaget. Det bara.. Kom. Utan förvarning alls, sakta och krypande, tills jag inte visste vem jag var längre och de ända jag kunde tänka på var en "sista" väg ut för att slippa allt jobbigt.

    Men du, de blir bättre, som du kanske redan märkt 🙂 ingenting är hopplöst och du är verkligen inte ensam,det finns alltid någon du kan prata med, men låt de ta tid, klyschigt som satan med tiden läker somsagt! <3

  25. Att vara stark är inte att aldrig falla….
    Tack för att du delar med dig. Bara att öppna ögonen och se på samhället vi lever i i dag så tycker inte jag att det är så konstigt att vi mår som vi mår. Att dela med sig såhär är stort och bra, det är då vi kanske förstår att vi tillsammans måste förändra vårt levnadssätt. Vi lever i idealens stortid. Med ideal som inte går att uppnå längre.
    Kämpa på Elin. Och känn ingen skam. Vänd detta till något bra istället! <3

    Många kramar

  26. En stor kram till dig söto! <3 Jättebra att du skriver om detta för som sagt, du är inte ensam 🙂 <3 I know för jag är själv lite hit och dit 😉

  27. Vilket otroligt inlägg. Känner igen mig så himla mycket i din berättelse. Modigt och fint av dig att skriva om det. Kram!

  28. Tack för det här inlägget, som så många andra så känner jag igen mig. Logiskt sett så har jag ju vetat om att jag inte är ensam; att alldeles för många känner sig nere och ångestfyllda och osäkra. Men jag har nog ändå inte riktigt FÖRSTÅTT det… Jag har liksom tyckt att jag är så mycket svagare och mer patetisk än alla andra när jag inte klarar av de enklaste sakerna. Att jag som du säger "känt en brutal rädsla inför allt möjligt" och varit i princip handlingsförlamad och bara inte orkat med något. Trots att jag vetat hur viktigt det var att jag tog tag i saker, så har ångesten gjort det omöjligt att genomföra något. Så jag har helt enkelt gått och känt mig så oerhört patetisk, som ett totalt misslyckande, när jag inte klarar av de enkaste saker, då andra verkar så duktiga, starka och framgångsrika. Men att jag kan känna igen mig i vartenda ord du skriver får mig att känna mig mycket mindre värdelös. Även de som jag sett som oerhört starka kan ha de här känslorna. Kanske jag inte är det svagaste undantaget i alla fall… 🙂

    Lång, onödig kommentar (I know), men ville berätta vad din text betyder för just mig. Tack igen!

  29. Åh, du verkar verkligen ha en varmt hjärta! Otroligt bra skrivet och modigt av dig att ta upp det, för det är så många som lider av detta pga. dagens samhälle "att alltid vara tillgänglig". De flesta håller dock upp den klassiska fasaden bara för att de tror att de är ensamma om det och om man är ensam om det sticker man ut och det kan man ju inte? *ironi* Jag har både gått igenom en depression och en ätstörning precis. Det var tufft, men du ska bara veta känslan när man är ur det och mår bra! Jag kunde inte sova för att jag var så glad och lycklig! Du kommer lyckas. Styrkekramar!

  30. Jeg kjenner meg så godt igjen i det du skriver her. Jeg har selv vært sykemeldt på grunn av depresjon i over et år og prøver sakte men sikkert å finne igjen meg selv. Det er en prosess; ting tar tid. Ønsker deg alt godt Elin, og håper du kommer ut av dette sterkere enn noensinne. Jeg har alltid sett opp til deg, ditt pågangsmot og de fantastiske kreative talentene du har. Det er virkelig stort av deg å ta opp et så sårt tema.. Du strekker ut en hånd til flere enn du tror. Stor klem!

  31. Ååh tack för att du delade med dig av det här! Känner igen mig i så mycket du skriver. T ex det med skammen och att ha tappat bort sig själv. Känns som att alla andra utvecklas och helst så unga som möjligt, medan jag bara har backat bakåt och nu står jag kvar och kommer ingenstans :p Tror att det kommer bli lättare att acceptera nu när jag verkligen vet att jag inte är ensam, så åter igen TACK! 🙂

  32. För mig behöver du inte blogga eller någonting sånt där om det gör dig till att du inte vet vem du e 🙁 bryr mig mer om hur du mår än bloggen!

    hm.. Känner sådär hela tiden men det beror mest på min låååga självkänsla . Gillar inte att träffa nytt folk eftersom jag alltid vet att det kommer sluta dåligt eftersom en del anser mig som konstig. Fast på ett bra sätt tydligen. Nej men det har blivit bättre. Försöker lita på folk och sedan acceptera att alla inte vill va vän med mig liksom.
    sen har jag ett stort problem jag tänker på som får mig att liksom sluta fotografera. Det är typ "varför gör jag detta, ingen kommer ändå att kommentera det på bloggen eller kanske tycka det e fint?" Jag vet att man ska göra det för sin egna skull men hur blir man då känd? Man måste ju alltid visa sina bilder då? Jag könner varför ska man hålla på med kreativa saker om ingen annan får se dem och ge en beröm typ.. Fast sen då de skriver "aah fin" då liksom könner jag ingenting. Kan inte ta emot komplimanger längre.

    Gah förlåt men ville bara att du skulle veta att jag könner typ likadant haha..

  33. Så otroligt starkt och modigt att våga skriva det här! Framför allt modigt att våga erkänna för sig själv vad som egentligen ligger och gror där inne medan du samtidigt pressat dig själv att jobba på i vanlig takt! Jag känner ingen mig i så mycket du skriver här, jag slutade också fota, slutade skriva, avvecklade mitt företag, grät jämt eller bråkade med min sambo och familj helt utan anledning och fast jag egentligen inte var arg på dem! Ibland kan jag fortfarande bli precis apatisk och inte vilja eller orka med något. Fast jag så gärna VILL orka, så känns inget kul…. Jag har inte sökt någon som helst proffisionel hjälp alls, men jag kanske borde och funderar en del på det..

    Som du säger är vi många som förstår vad du menar och känner. Försök att ge dig själv tid att läka i egen takt. Lita på att du snart är tillbaka i ditt riktiga jag och förmodligen då flera insikter rikare! Krya på dig!

    Världens största KRAM

  34. Elin. Tack för att du skrev det här inlägget. Du är helt underbar, det börjar jag med att säga så jag inte glömmer det sen. Jag hårborste tvåan på gymnasiet. På en skola där min syster tog studenten från för ett år sedan med högsta betyg. För två veckor sedan bröt jag ihop. Men jag kunde inte sätta ord på det jag känner. Men du satte precis ord på allt. Jag sitter nu på en full buss i morgonrusningens uppsala med ögonen fyllda av tårar. Jag känner igen mig precis i det du skrivit. Jag slutade fotografera. Jag slutade helt. De enda bilderna jag tagit sen i september är på några tulpaner – och det var på order av min mentor som förra veckan sa att jag måste plocka upp kameran. Jag ligger orkeslös i sängen varje kväll. Drömmer mardrömmar varje natt. Vaknar i panik mellan 03-05. Jag går till skolan för jag måste – men vad som väntar där är bara krav. Det bara tar energi. Och jag känner igen dig i det du säger om att inte vara uppkopplad. Jag skriver inte på bloggen (för vem skulle läsa?) och jag orkar inte svara på sms, inte ens från min pojkvän ibland. Jag har tappat alla vänner för jag föredrar att ligga hemma i sängen orkeslös. Jag vet inte vart jag är men den Amanda alla sagt är så energisk och positiv, hon är helt borta. Jag vill tacka dig så mycket för att i hjälpte mig att sätta ord på vad jag känner. Idag ska kag på möte med kuratorn i skolan. Men Elin, du är inte ensam. Jag har inte sett avsnittet i Efter tio du pratar om men ikväll ska jag göra det. Men jag kan fortfarande inte säga: jag är utbränd eller deprimerad – för så dåligt kan jag väl inte må? Eller?
    Kram <3

  35. Du är ingen maskin Elin, som kan stänga av eller slås på. Jag tror att det är väldigt krävande, påfrestande och ensamt på toppen… Om, man tillåter det. Kämpa på och sköt om dig först och främst. Det finns viktigare saker i ens liv än det här. När det inte är skoj och konstruktivt utmanande, då är det en belastning. Hämta styrka från de som vill ge det ovillkorligt och vårda det.

  36. ingenting har någonsin stämt in så bra på hur jag känner och har känt ett bra tag nu. Modigt av dig att dela med dig av det här, jag måste även tacka dig för att du gör det!

  37. Ett viktigt inlägg! Och som du säger så tror man alltid att alla andra är så bra och duktiga. Men de har också jobbiga sidor som man helt enkelt inte visar i bloggen. Jag har ingen stor blogg, absolut inte, men jag känner en otrolig press redan. Och du har ju liiite fler folk som följer dig så tyngden på dina axlar måste varit enorm. Men som du säger så är ju största problemet att man är tillgänglig jämt. Jag har svarat på kunders mail mitt i natten för man hör det plinga. Och egentligen, hur proffsit verkar det när en fotograf svarar på mail 3 på natten? Stört!

    Jag har börjat göra om hela mitt arbetssätt nu för jag känner att "bloggväggen" är nära, eftersom jag slutat bloggat för mig skull och börjat blogga för vad alla vill ha & se. Jag jobbar 24/7 för att kunna leva upp till mitt rykte med snabba leveranser och försöker göra alla nöjda. Men då finns det ingen plats kvar för Rebecca. Så nu har jag separerat på min mail och företagets. Jag svarar enbart på mail & samtal som är jobb mellan 9-17. Jag håller min facebook privat. Jag har ett schema för redigeringsdagarna så jag inte glömmer att äta. Men det är svårt. Såg också programmet i TV4 och tyckte att det var SÅ SKÖNT att det fanns fler. För jag känner mig ärligt lite patetisk att jag ser "väggen", men ändå har en sån liten blogg. Men det är att viljan är så stark tror jag. Lång kommetar nu…men vill vekrligen tacka dig för inlägget <3

  38. Det är INTE skamligt, precis alla kan få en depression. Det gör dig heller inte till psykiskt sjuk, väldigt ofta kommer man ut från depressionen. Det tar tid, men med rätt stöd (familj och kurator bland annat), kommer det att gå!

    Det finns ett forum, på SafeSoul.se, där är det andra som skriver om tips osv. Där kan man alltid få stöd. 🙂

  39. Tack för ditt inlägg. Lever själv med ångest och social fobi och tror alltid att det bara är jag som mår såhär. Ju mer jag läser att "kända" personer också mår skit, destomer accepterar jag mitt mående och bygger uppåt. Tack igen för ditt viktiga inlägg, och om du vill snacka med någon med ångest så finns jag!

    KRAM

  40. Jag känner verkligen med dig! Man är liksom bara människa och kan inte finnas till för allt och alla. Samtidigt som man har höga krav på sig själv. Detta hände mig i höstas då jag sjönk så djupt att jag var tvungen att ta ett studieupphåll från den utbildning jag hade sett fram emot och jobbat för i 4 år. Det blev för mycket…

    Jag tog samtalshjälp och kontakt med vården och det var mycket värre än vad jag hade kunnat tänka mig. Men nu efter mycket stöttning och hjälp börjar jag komma tillbaka till det normala.

    Ta en dag i taget, du är en fin människa och att ta hand om sig själv är det viktigaste! För mår man bra faller ofta det andra på plats sen 🙂

    Kramar

  41. Hej!
    Jag vill bara säga att du är en helt fantastisk person och att dina foton och dina inlägg inspirera mig väldigt, väldigt mycket. Men det viktigaste är inte vad jag tycker eller vad alla andra "vill ha" av dig, utan det är att du mår bra, för det är trots allt det viktigaste! Så bli bra nu, jag håller alla tummar och tår för dig.
    Kram

  42. Du har gjort ett fantastisk jobb med din blogg så var stolt över den i alla fall 🙂 Keep going girl.

  43. Det är bra för speciellt unga tjejer (även killar men..) att få höra sånt här, går man in på det flesta bloggarna hittar man antingen bantningstips eller en jacka som kostade 2000 som nyss hamnat i deras garderob. Det jag menar är att det är okej att vara ledsen, att må dåligt och oman kan inte alltid ha det "bra".

    Och Elin du är en stor inspiration för många och strunta i dom som klagar, det ärDitt liv och du måste göra det som är bäst för dig, många kramar och jag tror pådig <3

  44. Att acceptera att man inte orkar hur mycket som helst är det starkaste man kan göra! <3 Ta hand om dig, och kom ihåg.. man kan inte förändra något man förnekar! =) Även om du skriver att du redan kommit dit, och redan vet, skadar det aldrig att bli påmind om just det! kram!

  45. Åh vad jag känner igen mig! I stort sett allt (förutom att jag inte är någon känd bloggerska).
    Det finns så mycket krav på prestation och kreativitet att det liksom rinner över.
    Själv mår jag jättedåligt över att jag la ner mitt illustratörsföretag, att jag "gav upp". Men så ska man ju inte behöva känna.

    Och vet precis hur du menar med att småsaker blir jobbigt. Att boka en tågbiljett (som jag gjorde igår) ger ångest i flera dagar i förväg, och att "bara ta en fika med en kompis" blir värsta projektet, som man oftast drar sig ur i sista minuten. Hela dagen då går åt till att förbereda sig för ett socialt möte med en annan människa… Vet att du och jag pratat om att fika tillsammans nån gång, men då vet vi nu att vi är ungefär lika bra på det här sociala båda två, haha.
    Känns nästan som man har social fobi ibland.. o_O

    Tills dess att saker och ting börjar falla på plats och man hittar sig själv igen (ja, här har du en som är ständigt vilsen i själen. Känns som man har tonårs-identitetskris? ) så får man försöka njuta av de där små sakerna. Ja, det där som du brukar skriva om ibland. Episk musik i öronen på en skogspromenad, ljuset som silas ner mellan träden, upptäcka små vackra saker som man annars är för stressad för att hinna se.

    Go with the flow. Eller nåt, jag vet inte. Jag brottas med detta konstant… Vet inte om jag skrev helt vettigt eller ovettigt nu, men ville väl mest säga att jag förstår dig och jag hoppas att både du, jag och alla andra hittar tillbaks till hur vi VILL må.

    Kram

  46. sv: Okej, det låter ändå som ett klokt beslut. Jag känner igen den tunga känslan.. MEEEEn det positiva, som jag tänkte trösta dig med, och som du redan verkar känna (tung sten faller från axlarna) är att man får mycket mer kreativitetsglädje över till sig själv. Sen jag slutade frilansa och blev fast anställd har jag börjat teckna och rita mycket mer för min egen skull. Jag har ett skissblock bredvid datorn på jobbet, och det är i den boken jag klottrar en massa som jag sen instagrammar. Terapi 🙂
    Så jag tror när ditt företag väl är borta på riktigt kommer det vara mycket lättare för dig att slappna av och kunna börja glädjas åt dina hobbies igen. Gp på fotoäventyr! ^_^

    Hehehe jaa, vi kan ju skjuta den där fikan på framtiden tills vi har lärt oss att mänsklig kontakt faktiskt inte är farligt. Eller ja, lärt oss slappna av och inte göra så stor grej av det 🙂

    Det låter som en jättebra idé det där med att skriva ner dagens guldkorn. Bra för hälsan och för själen liksom. Det ska jag nog ta å börja med lite mer…

    Oh nej, du är långt ifrån ensam 🙂 Min pojkvän känner ofta såhär också, så det är inte bara vi tjejer heller, hehe. Det är nog mänskligt. Och nog vanligast bland "konstnärssjälar".

    1. Haha men precis… inte göra en sån där stor grej av det. Jag har småångest över allt jag bestämt mig för att göra.., om det så är att förnya busskortet som jag måste göra efter jobbet.. och sen när man väl gjort det så känner man hur lätt det var och undrar varför man kände som man gjorde innan 😛

  47. Tack för att du delar med dig. Den där fasaden som folk (vi, jag, du, dem) bär på. Som sociala medier hjälper till att trigga, alla dessa filter vi omger oss av för att inte vara "den misslyckade". Något som egentligen borde vara "den mänskliga". Du växte just trettiosjuhundra meter i mina ögon, inte för att det spelar roll för dig kanske. Men du gjorde med det här inlägget en viktig skillnad i min dag.
    Du är stark, långt där inne under allt bråte och skit, glöder du och det vet du. Ge lågan luft att växa sig starkare och pö om pö värma upp alla bitar av dig och så småningom lysa klart genom dina ögon. Smällpuss till dig.

  48. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, sorgligt nog, får man väl säga. Och jag tror som du att det är många, många som känner eller någon gång har känt likadant. Jag gick in i en rejäl svacka redan när jag började i gymnasiet. Jag förlorade kontakten med vänner utan att egentligen förstå vad jag hade gjort för fel, jag hade höga krav på mig själv att vara duktig och ha höga betyg och en himla massa annan press på mig själv. Det slutade med att jag bröt ihop och fick hjälp att träffa en kurator, som trodde att jag var på väg att bli utbränd. Jag försökte bli bättre på att sänka mina krav, men det är så svårt när man alltid varit "duktig" att helt plötsligt släppa det kravet på sig själv. Varför skulle min omgivning gilla mig om jag helt plötsligt visade mig svag? Jag har kämpat med perioder av depression sedan dess, samt ett självskadebeteende som jag numera har under kontroll, men nog aldrig kommer att bli fri ifrån. Har den där tanken väl satt klorna i en så släpper den inte taget så enkelt. Men jag går på, fortfarande livrädd för misslyckande och för vad folk tycker om mig, utan att riktigt våga släppa människor inpå livet, för jag har blivit lämnad och sårad så många gånger att såren har svårt att läka. Men jag har en fantastisk pojkvän som stöttar mig när livet känns pissigt och jag bara vill dra täcket över huvudet och försvinna, eller när jag slutar tro på mig själv. Och han är den första att säga till mig att jag är bra, och att jag inte får trycka ner mig själv, och jag älskar honom för det.

    Usch, nu sitter jag och gråter här, det var ju inte meningen. Vad jag ville säga var väl att det är så viktigt att man också vågar vara svag, att man inte lyssnar på alla framgångssagor i bloggar, på facebook och på tv, utan är realistisk och inser att människorna bakom de där uppvisade framgångarna nog också bär på liknande saker, fastän de inte visar det. Man är inte sämre för att man mår dåligt ibland, snarare stark som vågar falla.

    "It’s better to fall sometimes, than to never, ever stumble" som mitt favoritband Bad Cash Quartet sjunger, och det är så himla sant. Det formar en så mycket, de där nedgångarna, och i slutändan så kommer ofta något gott av att man varit så där långt nere i skiten.

    Kämpa på! Jag tycker så mycket om att följa dig och din blogg, just för att du känns så äkta i det du skriver om! Sen behöver du inte uppdatera varje dag, inte för min skull och inte för någon annans, jag finns i alla fall kvar här i alla lägen <3

  49. sv: Åneeej busskortet! Nu påminde du mig! 😛
    Haha tänk så duktiga vi kommer vara när vi har fixat det. WOOOW!!! *klappar sig själv på axeln*
    Nej men det är nog bara att fortsätta pina sig igenom alla såna där grejer, tills man lär sig. Jag har märkt att ju mer jag undviker att göra de jobbiga sakerna, desto ÄNNU mer jobbiga känns dom.
    Övervinna rädslan. "Jag kan flyga. Jag är inte rädd." ;D

    1. Haha men visst är det… jag har saker som jag väntat med aaaalldeles för länge att göra och nu är de.. som ett vulkanutbrott.. det som först bara var en liten låga ^^

  50. Det är mänskligt. Vi klarar bara av en viss gräns innan kropp och själ sätter stopp. Jag är själv snart färdig sjuksköterska och har erfarenhet av både patienter med somatiska sjukdomar såväl som med psykiska sjukdomar. Jag har inte bara erfarenhet av detta från mina studier/arbetslivet, jag har även erfarenheter på det personliga planet som idag är ovärderliga. Även fast det varit otroligt tungt och svårt, så har jag dragit stor nytta av det till min kommande profession.

    Om du vill, så kan du läsa min historia (väldigt kortfattat). Det kanske ger dig hopp om att det BLIR bättre även om det känns tufft just nu.

    Jag har själv gått igenom ett fruktansvärt mörker. Ända från tidig skolålder, och hela vägen genom gymnasiet varit mobbad. Jag hade inte många goda vänner, heller ingen familj jag kunde vända mig till.

    Jag levde med fasaden uppe, ingen fick veta hur jag egentligen mådde och jag ville själv inte kännas vid hur jag mådde. Jag skrev i mina dagböcker hur ångesten växte inom mig och hur depressionen tog ett allt starkare grepp om mig, men så fort jag skrivit det kastade jag iväg allt. För stod det på papper, svart på vitt, då var det ju sant.

    Jag ville inte kännas vid alla glåpord, utfrysningen eller pappas alkoholmissbruk. Jag gömde mig, jag flydde, jag försökte glömma.

    Jag uppehöll min hjärna med att plugga, jag skulle bli en jävel inom alla ämnen! Jag gömde mig i böckernas värld, jag flydde även till konsten, musiken och författandet. Men jag sökte även ångestlindring i ett självskadebeteende som höll på från 13 års ålder tills att jag var ca 20 år.

    Jag har varit inlagd på en psykiatrisk vårdavdelning två gånger, behandlats med allehanda läkemedel och jag har gått i samtalsterapi/KBT.

    Snart är det ett år sedan jag blev färdig med min behandling, jag är helt läkemedelsfri (tar inte ens p-piller) och jag och min sambo ska bli föräldrar om 7,5 månad. Jag lyckades med detta tack vare bra kontakt med psykiatrin (jag hade en underbar kurator, med visst stöd från en sjukgymnast verksam inom psykiatrin och en skötare också). Min underbara sambo har varit ännu större stöd, visst har det knakat i fogarna, men vi håller fortfarande ihop. Jag flydde visserligen från min hemby dagen efter studenten, men jag flyttade till ett bättre ställe där jag kunde starta ett nytt liv.

    Hoppas min kommentar kanske hjälper något. Jag vill bara visa att jag kommit ur en svår depression, med mycket ångest och panikångest. Det krävdes mycket, men idag är jag berikad med ovärderliga erfarenheter.

    Du får gärna maila mig om du har frågor eller behöver stöd och vägledning. Som sagt så har jag personlig erfarenhet såväl som erfarenhet från min sjuksköterskeutbildning.

    Stor kram! Glöm inte att du är värdefull! <3

  51. När jag läste detta inlägg fick jag en klump i halsen men samtidigt kände jag lättnad. Att veta att det fInns ändra som känner lika känns otroligt bra. Jag läser ofta din blogg och du har inspirerat mig mycket. Ett stort tack och en stor kram till dig!

  52. Jag blir så ledsen för din skull när jag läser detta. Ingen borde behöva känna en sån press, ändå så är det många, många som gör det. Du är aldrig ensam! 🙂
    Du är den största inspirationskällan i mitt liv. No pressure. Ville bara att du skulle veta vilken otroligt positiv inverkan du har på mitt liv, även när du inte uppdaterar. Tusen tack!

  53. Så bra skrivet Elin! Det här tar jag särskilt med mig för att ständigt påminna mig om detta när jag tror att alla andra orkar ju?!
    "MAN ÄR INTE ENSAM OCH DET ÄR ABSOLUT INTE SKAMLIGT!!!
    Folk är bara jävligt bra på att upprätthålla fasader."

    Tack och kram till dig

  54. Åh vad jag känner igen det där, klumpen när någon ringer, mail osv.. Jag har dock som princip att inte svara när jag inte vet vem det är som ringer men även om det är någon som jag känner som ringer så känns det som att de ber mig att prestera.. Så skönt att läsa att man inte är ensam!:)

  55. Jag blir berörd! Lycka till och jag hoppas du fortsätter att fotografera för du är en stor inspirationskälla för mig och säkert många fler. Kämpa på Elin! ♥

  56. åh fina elin. hur underbart var det inte att få läsa det här från dig, eller underbart, de e ju skit att du har mått och mår såhär, men det är så starkt att erkänna det inte bara för dig själv och din familj när du bröt ihop men faktiskt också för oss som läser om dig och ditt liv. inte för att det är viktigt att vi ska veta utan bara att en person som många ser upp till, du, visar att det här är okej. och att du skriver att du aldrig trodde du skulle må psykiskt dåligt, att det blir skamligt, det är så fruktansvärt vanligt. jag själv mår sådär just nu, och tampas med hur jag ska, som du sa inte hitta dig själv för du har inte tappat dig själv utan hitta var du är och var du tagit vägen. jag går hos en psykolog som är fantastisk men samtidigt känner jag mig så ensam i allt. min pojkvän förstår inte och drar sig undan och mina vänner, ja de förstår väl inte helt heller samtidigt som jag inte vet vad jag mer ska säga till alla.
    men när du nu skrev det här så känner jag mig inte så ensam längre. det finns folk som förstår, även om de kanske inte är i min omkrets just nu. men du förstår och det är underbart. jag ska ta och kika på klippet du länka till också så kanske jag kan bli ytterligare lite lugnare.

    så tack för att du är du elin, och kämpa på. vi ska båda ta oss igenom det här och komma ut starkare än någonsin. för som det sägs, what doesn’t kill u makes u stronger.
    ta hand om dig
    frida

  57. Veldig fint innlegg!! Som sagt er du ikke alene, jeg eg også en av dem som sliter med depresjon 🙂

    Dette skal gå bra, og jeg er sikker på at du kommer deg igjenom dette med glans! 🙂

    Lykke til! 🙂

  58. Jag kan inte beskriva hur bra det är att du skrev det här inlägget. Jag känner igen mig i vartenda ord och äntligen vet jag varför jag är inspirationslös, har prestationsångest och allt det här som hållit mig vaken om nätterna.
    Nu kommer den smöriga delen där jag måste få berätta att det känns så himla bra att du skriver detta eftersom det var du som inspirerade mig att våga starta min egen blogg och börja fotografera på "riktigt". Jag minns fortfarande den varma sommardagen för två år sedan då jag hittade din blogg och gick igenom hela arkivet och tänkte. Det här vill jag också göra.
    Tack för fin läsning och fina bilder som du bjuder på. Lycka till och kämpa på!
    Kram

  59. Jag vill så gärna skriva något bra här men jag vet inte vad. Min pappa, en femtioårig man som utåt sett verkat må hur bra som helst, fick nyligen diagnosen. Och han skäms så det är fruktansvärt att se. HUR kan man tycka att depression är något PINSAMT!? Det är ju en sjukdom, inget man kan hjälpa! Jag blir så arg när jag ser vuxna människor i vår närhet som plötsligt börjar behandla honom som en helt annan person – det är han ju inte. Han har bara äntligen fått en diagnos som gett svar på så många saker. Ååh jag blir så ledsen.

  60. Styrke kramar till dig finaste Elin, du är verkligen inte ensam och att må dåligt är inget man ska skämmas över.

    Många stora kramar!

  61. Tack så mycket Elin. Sitter här med tårarna rinnandes nerför kinden. Trodde jag var ensam att känna exakt sådär, känner igen mig i allt. Tack! <3

  62. Det viktigaste är att då mår bra, resten spelar ingen roll! Stay Strong!

    Kolla gärna in min blogg, det hade betytt jättemycket för mig! Du är bäst!

  63. Vad fint och starkt att du delar med dig. Tänk vad många som får hjälp av att de ser upp till dig och lyssnar på vad du berättar. Tror det är lätt att bli fartblind i dagens samhälle och bara köra på. Är ungefär tio år åldre än dig och när jag var i din ålder kände jag inte någon som jobbade så hårt och hade så många bollar i luften som så många unga verkar ha idag (ja, nu låter jag stengammal). Drivkraft är bra att ha men en måste också lyssna på sin kropp och huvud, de ska ju hålla ett bra tag till när man är i din ålder 🙂 Är helt övertygad om att du kommer hitta en bra medelväg för dig och lycka till!

  64. Starkt av dig att berätta. Jag själv har inte varit i din sits men flera i min omgivningen. Jag tror det hjälper många att du, PT-Fia och Tyra berättar om hur ni har det och hur ni mår.

    Du är en fantastiskt inspirerande person och jag gillar verkligen känslan som förmedlas i dina bilder!

    Kämpa på! Stor kram

  65. Jag vet exakt hur du känner dig, eller ja inte exakt men jag vet ungefär hur det känns. Jag är också nere, riktigt nere. Jag har ångest, varje dag över allt. Jag vill hellre ligga i sängen och stirra i taket de flesta dagar än att gå upp och göra saker, gå till skolan, blogga, eller ens fotografera: det jag brinner för mest av allt i hela världen. Jag får panik attacker, små och stora, nästan varje dag. Jag gråter, skriker och skakar och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag skadar mig själv, psykiskt och fysiskt, och tar ut allt på mig själv samtidigt som jag stänger allt inne för att inte någon annan ska veta. Det har varit riktigt mörkt under en tid och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig ur den. Jag har gått och pratat med någon, någon professionell som jobbar med att få människor att må bättre – men det hjälpte inte mig. Jag kände mig svagare och sämre allt eftersom vi ältade att jag mådde dåligt. Jag kände, och känner, som om jag hade svikit min familj, mina vänner, och mig. Jag har tappat bort mig själv, jag är någonstans ute i skogen och jag hittar inte vägen tillbaka, jag ser ingen väg ut bland de höga, mörka träden. Jag försöker, inte varje dag men nästan, att bättra mig. Att bli bättre, att hitta mig själv i den där skogen. Och det kommer jag göra, förhoppningsvis, någon dag.

    tycker det är starkt av dig att dela med dig, det är inte lätt att medge något sånt här, inte för sig själv och speciellt inte andra, och jag kände bara att jag också ville dela med mig. Till dig. Och berätta, att du är verkligen inte ensam. Du klarar det Elin, det vet jag att du gör.

    xx

  66. SV: söta! Men det viktigaste är att du tar hand om dig själv <3 och att prata om det är viktigt, hoppas du fortsätter med det! Har fått en rekommendation om en personlig coach nu, känns ju bra. Men det kommer krävas en hel del av mig att faktiskt ringa och boka tid. Men jag vet att jag behöver det.
    Jag hoppas så att du inte känner några krav mellan oss, det är så kul att ha någon att nöra med! Men vi ses när vi ses (och jag kommer ha hjärtat i halsgropen när det händer 😉 )

  67. Fina Elin, jag är en av många som känner igen sig i det du skriver. Du är inte ensam!

    Så bra att du har en kurator. Jag gick också till en, satt i hennes fåtölj och grät över konstiga saker i ett halvår. Det hjälpte. En dag kände jag att jag inte behövde henne längre. Jag får fortfarande kämpa, men jag klarar det själv.

    Jag har precis som du börjat inse att jag inte kan vara tillgänglig överallt, hela tiden, för alla. Jag har ett jobb där folk liksom tror att jag sitter jour just för dem, men så är det inte. Mina nära går alltid först. Det är skönt att känna att jag hittat rätt personer att lägga fokus på.

    Min drivkraft, min kreativitet, min lust att upptäcka har kommit tillbaka. Den behövde att mitt liv gick på sparlåga ett tag för att våga sig fram. Och nu ska jag aldrig låta den försvinna och gömma sig igen.

    MÅNGAMÅNGAMÅNGA KRAMAR

  68. Jag vet inte vad jag ska säga. Detta är varför jag följer dig. Du drar inte fram någon bloggslottsperfektvärld-fasad framför verkligheten. Jag känner inte precis samma sak som du gör men jag har det riktigt jobbigt ibland. Jag är 13 år, men har haft olika perioder med tonårsdepression sedan 4:e klass. Har alltid betett mig lite äldre än jag varit och det har varit jobbigt när andra i min ålder var mycket omognare än jag.

    Jag har prestionsångest och dålig självkänsla. Det har blivit bättre. Mycket bättre. Nu orkar jag vara social efter skolan, inte mer än några dagar i veckan dock men jag orkar. Jag måste ha dagar då jag bara får vara. Att göra det man känner för. Annars bryter jag ihop totalt. Just nu har jag det mörkt. Lite för mycket som jag borde göra och lite för mycket tankar om allt. Mår dåligt över så mycket och får panik över allt. Nu orkar jag inte mer och jag är så tacksam för att jag har påsklov på fredag men jag har det lite för jobbigt för att jag ska kunna slappna av inför imorgon. Jag vill så gärna gå tillbaka till en jag var innan mellanstadiet. Innan alla "vänner" gjorde mig vilsen och förstörde mig i bitar.

    Jag vill vara hon som kan springa runt och vara glad som jag var innan allt gick fel. Jag vill tillbaka. Jag har aldrig pratat om allt jag varit med om. Ingen vet riktigt var jag varit med om. Jag vågar inte öppna upp mig. Har ingen jag vågar lita på efter alla "bästa kompisar" jag haft som sedan lämnat mig. Inte mycket saker är kul längre och allt jag gör känner jag att jag måste prestera mitt bästa. Men när jag inte orkar och lämnar in något som jag verkligen inte orkat med att göra psykiskt så kommer ångesten istället. Allt blir en stor rund elak cirkel. Jag vet inte längre vilka känslor som betyder vad. Jag är helt borta.

    Det är därför LOTR betyder så mycket. Det gör att jag kan flytta mig själv till en drömvärld med alver och hober, där jag vill vara. Jag önskar att jag kunde finnas där hela tiden. Men jag är så glad att de där 12 timmarna med drömvärlden finns och att man kan fly dit ibland.

    Jag ville bara säga att du är en människa som jag genom bloggen beundrar massor. Verkligen.

    Jag är så glad att du finns! Tack Elin <3

    Jag kommenterar här ibland och jag behövde bara skriva av mig och det kändes som detta var det rätta stället att göra det på.

  69. Det är så oerhört viktigt och betydelsefullt att alla får veta hur många det är egentligen är som mår dåligt. Det finns så många som känner sig som de enda i världen som inte klarar av någonting, som är ledsna, trötta och less på det mesta. Jag har självdiagnostiserat mig med en förlossningsdepression efter att första killen föddes. Det blev aldrig så allvarligt att det var vara för mitt eller någon annans liv. Men det har tagit mig tid och styrka, och modet att erkänna för andra men allramest MIG SJÄLV vad jag känner, hur jag känner. Med en tid som mobbad både i grundskolan, men framför allt i gymnasiet där det höll på att knäcka mig helt, så har jag tack vare att jag lyckades ta mig ur det, hittat många viktiga knep för hur jag ska hantera saker. Jag kan inte säga "gör si, eller gör så" – alla är ju individer och behöver olika verktyg. Men det viktigaste tror jag är mod – att erkänna för sig själv, att erkänna för andra. Mod att våga be om hjälp, mod att våga acceptera sina känslor och modet att ta sig an dem och inte låta dem vinna.
    Jag vill ge dig många tusen kramar Elin. Jag har alltid tyckt om din blogg och fått uppfattningen om att du är en genuin och go tjej med humor och hjärtat på rätta stället. Genom det du skriver har jag bara blivit ännu mer säker på min sak. Du är viktig, värdefull och guld värd. Kärlek!

  70. Vill bara önska Dig lycka till Elin att komma tillbaka på banan igen! Det kommer du att lyckas med förr eller senare, det vet jag!
    Har följt dig nått år och som många andra säger, du är en superfin tjej som sprudlar av glädje och energi och framförallt en fotografisk känsla i ditt skapande.
    Jag tänkte när jag såg Vanliga frågor här längst ner under kommentarerna att du har dragit åt lite här och markerar. De4t är nog det som är grejjen, man kan inte jobba dygnet runt. Du har ett heltidsjobb på dagtid och sen ditt egna fotande och bloggande som sig är mer än heltid kan jag tänka mig, det funkar inte i längden. man lever på glädje och inspiration och får energi av det ett tag, men sen funkar det inte att hålla på så. Jag tror att du gör helt rätt nu och försöker normalisera dig lite och ditt liv. Jobba med foto på dagarna hos din arbetsgivare och sen på fritiden gör du det när du har lust och tycker att det är kul.
    Sen kommer åren att gå och saker händer i ditt liv och vem vet, du kanske precis som jag, startar en liten firma igen bredvid ditt vanliga jobb men då kanske orkar hantera den så att du ändå vet vad som är viktigast, att du själv har kontroll och styr över din tillvaro.
    Så Elin, må gott och lev väl. det är du verkligen värd! Det är så många som gillar dig, det har man ju sett både här och på andra ställen.
    BTW, det grämer mig lite att jag missade din utställning i Bankeryd förra året som vi då skrev om att jag skulle komma förbi på. Vem vet, det kanske kan bli nått nytt tillfälle 🙂 När du orkar och har lust och vill 🙂
    //Lasse

    1. Tack så mycket Lasse! Tack för tips och råd, det betyder mycket! :)Haha jag får se till att ha en ny utställning helt enkelt, även om de flesta av tavlorna nu är sålda, så jag får börja på ny kula ^^

  71. Tack för att du skrev detta! Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, inte bara detta utan om intressen och sådant också. Det känns skönt att veta att man inte är ensam om att känna så här, då det aldrig är något det pratas högt om, även om det är grymt trist att folk mår så dåligt.

    Själv finner jag ingen ork alls till att göra saker nuförtiden. Jag vill så gärna (det är ju för tusan saker jag älskar också) men fler och fler saker läggs på hög och det slutar bara med ångest.

    Massvis med kramar till dig Elin, och till er andra i kommentarsfältet<3

  72. Jag ska försöka klämma in en kommentar här, bland alla andra fina kvinnors ord, och männens också såklart. När jag efter några tuffa månader och personliga händelser gick genom isen för ca 2år sedan grät jag konstant i veckor, så fort jag blev lämnad själv, jag grät i ren panik. (min sambo låg ute på jobb när detta hände). Min mamma kom förbi, och jag brast ihop. Akuttid hos läkare, jag fick inte luft. Kröp ihop på golvet och trodde jag skulle dö. Här fick min mamma bo med mig i veckorna, vid 23 års ålder. Dygnen gick in i varandra och det gjorde fysiskt ont i varenda kroppsdel. Nästan som all den där psyiskiska smärtan satte sig i kroppen tillslut efter att jag tryckt bort den för länge. Där började min resa och jag har tagit mig ganska långt. Jag känner så igen mig här, och i de andras historier. Jag har tappat många människor på vägen, jag har förändrats och är inte den jag var. Men för mig var det ett uppvaknande, som har tagit mig så mycket längre än jag trott jag kunnat nå. Jag kan sätta ner foten när jag känner att något är fel. Jag väljer bort situationer som inte gör mig lycklig. Jag har valt bort människor. En del av mitt sociala liv! Men.. Jag tror att det var "meningen", en större mening än vad vi kan tro.. Det slår stopp av en anledning, och vi ställs inför oss själva. Sådär naket och avskalat och fotfästet brister, vi slår oss på knänen och ifårgasätter oss själva och vad vi håller på med. Jag bara svamlar.. Men, som alla skriver. Det är så viktigt, det här. Vi är så mycket mer än en fasad på internet.. Vi är så mycket mer.. Du är en fantastisk inspirationskälla, både till text och bild. Du verkar vara en varm person, och klok. Du är absolut inte ensam. Och det är så fint att se att det är så många som törs lätta sina hjärtan. Pressen idag är inte nådig. Men för mig vart det ett hårt uppvaknande, men tillslut, när man nåt över vattenytan och jobbar sig uppåt kan det vara det bästa som hänt.. Det blir ljusare kära du. Där framme kan du skratta med hjärtat igen, och är det med eller utan foto så låt det vara så. DU är viktigast. Stryrkekram!

  73. Ingen orkar finnas tillgänglig alltid, till alla, för allt. Bra att du tar hand om dig och att du är ärlig, starkt. kram

  74. Du är otroligt stark som vågar gå ut med detta på bloggen. Alla duger precis som man är, och man kan inte göra mer än sitt bästa, även om det känns som om man då ibland sviker personer. Det gör man inte, man prioriterar bara!

    Jag önskar dig all lycka till i framtiden, du är en jättestor förebild för mig och många andra! STAY STRONG! Kram

  75. Du är långt ifrån ensam! Jag har själv varit där och det slutade med att jag blev fysiskt sjuk! Idag har jag ändrat hela mitt liv och mår bättre än någonsin. Men det tog 5 år innan jag förstod vad jag skulle göra! Ta din tid och känn efter vad som känns lätt för dig! <3

  76. Elin, det är inget krav på dig att du ska blogga! Om du mår så här dåligt så är det här med bloggande inte din grej helt enkelt. Du borde nog fundera på om det inte är dax att lägga ned bloggen! För så här kan du ju inte ha det!

  77. Vet inte hur många dagar jag bara gått på autopilot nu, död på insidan, men alltid försökt behålla fasaden utåt som att allt är som vanligt. De gånger det brister tror man att jag är dum i huvudet.

    Så tack, innerligt tack,för att du skrev det här, varje gång någon berättar att deras liv inte är guld och gröna skogar jämt, då känner jag mig lite mindre misslyckad.

  78. Åh Elin, du är verkligen inte alls ensam om att känna såhär. Samhället ställer höga krav idag och alla känner nog av pressen att prestera. Jag tyckte att foto var roligare när det inte fanns några måsten, när det bara var ett intresse och inget jobb. Pressen att ha med sig kameran överallt för att det förväntas av en, det finns väl inget som dödar kreativitet som det! Hua. Tack för att du delar med dig, det är verkligen ett viktigt ämne. Stor kram!

  79. Med risk att låta elak, men det är lite av en lättnad när man läser att andra också kan må dåligt över diverse saker.
    Vi är ju trots allt många i samma båt, och det är viktigt att psykisk ohälsa lyfts fram istället för att gömmas undan i samhället. Det är först nu vi kan börja göra något åt det.
    Många kramar

  80. Har varit i samma sitts, känner igen mig i allt det du skriver. Under två årstid har jag kämpat mot min depression. Men det blir bättre och lättare. Det är fruktansvärt när man är mitt i det, ångesten, oron och rädslan tar över fullständigt. Man får ta en dag i taget och inte vara rädd för att be om hjälp. Du är stark och en fantastiskt kvinna! Detta klarar du <3

  81. Jag tror jag aldrig i hela mitt liv har läst ett blogg inlägg som fått mig att gråta. Men ditt inlägg fick mig att gråta. Jag sitter på min mattelektion på golvet och gråter som en liten bebis. Varje ord du skrev, varje mening.. Jag blev så ledsen, så rörd, jag kunde relatera så himla mycket. Folk tror att livet är så lätt, eller att livet är så jobbigt. Men det är för att det är just vad det är. Livet går upp livet går ner, man känner sig ensam man känner sig älskad.. Man tappar greppet så jävla ofta.. Min kommentar kanske inte betyder mycket i mängden men jag vet att du kommer läsa den, jag hoppas i alla fall det.

    Har läst din blogg i flera år nu, delvis för att du fotar så himla bra och för att jag själv älskar foto och blir inspirierad av dig. Men också delvis för att du har så mycket åsikter och du är så himla vacker. Och jag beundrar hur du liksom aldrig egenliten ger upp. Man blir så himla glad av att sitta och titta runt på din blogg. Så fort jag ser att du lagt upp ett nytt inlägg kan jag läsa om det flera gångner bara för att få le.

    Måste säga att jag tycker att det är väldigt starkt av dig att skriva ut nåt sånt där på din blogg med tanke på hur många läsare du har. Ser upp till dig sjukt mycket. Skulle gärna gå på nån av dina fototräffar men jag är så sjutk undandragen å jag vågar inte riktigt, jag fotade som en galnign förut nu rör jag nästan aldrig kameran längre.. det är hemskt, kameran och photoshop var det bästa jag visste.. Och nu används de knappt längre, hittar ingen inspiration ingen annledning till det.. Och det suger..!

    Älskar din blogg Elin!!!

  82. Jag tror jag aldrig i hela mitt liv har läst ett blogg inlägg som fått mig att gråta. Men ditt inlägg fick mig att gråta. Jag sitter på min mattelektion på golvet och gråter som en liten bebis. Varje ord du skrev, varje mening.. Jag blev så ledsen, så rörd, jag kunde relatera så himla mycket. Folk tror att livet är så lätt, eller att livet är så jobbigt. Men det är för att det är just vad det är. Livet går upp livet går ner, man känner sig ensam man känner sig älskad.. Man tappar greppet så jävla ofta.. Min kommentar kanske inte betyder mycket i mängden men jag vet att du kommer läsa den, jag hoppas i alla fall det.

    Har läst din blogg i flera år nu, delvis för att du fotar så himla bra och för att jag själv älskar foto och blir inspirierad av dig. Men också delvis för att du har så mycket åsikter och du är så himla vacker. Och jag beundrar hur du liksom aldrig egenliten ger upp. Man blir så himla glad av att sitta och titta runt på din blogg. Så fort jag ser att du lagt upp ett nytt inlägg kan jag läsa om det flera gångner bara för att få le.

    Måste säga att jag tycker att det är väldigt starkt av dig att skriva ut nåt sånt där på din blogg med tanke på hur många läsare du har. Ser upp till dig sjukt mycket. Skulle gärna gå på nån av dina fototräffar men jag är så sjutk undandragen å jag vågar inte riktigt, jag fotade som en galnign förut nu rör jag nästan aldrig kameran längre.. det är hemskt, kameran och photoshop var det bästa jag visste.. Och nu används de knappt längre, hittar ingen inspiration ingen annledning till det.. Och det suger..!

    Älskar din blogg Elin!!!

  83. Jag är en ung kille som inte ens gått ut högstadiet än, som känner igen mig i allt detta du skriver. Jag tycker inte att det borde vara så för nån som är så ung som jag, så full av liv, och det verkar inte heller som om någon i min ålder känner såhär, (speciellt ingen kille i min ålder, dock är mina flesta vänner tjejer) men nu då jag läser detta så förstår jag att det finns en väg ut.
    Jag påstår inte att jag är deprimerad eller så, men som du säger så flyter all prestationsångest, inspirationslöshet och den ständiga stressen att tvingas vara aktuell överallt på alla sociala medier/forum ihop till en tung sten i min mage och jag vill bara att det ska ta slut, att jag ska sluta vara jagad av allt detta sociala.
    Jag inser då jag läser detta att det inte alls är svårt. Jag behöver bara försvinna från dessa forum och bara hålla mig till ett (eller inte ens det!), och leva livet utan att behöva bry sig om den ständiga flykten ifrån allt det där som jag försöker att inte låtsas om.
    Jag vet att den fria versionen av mig, den som är helt obrydd och lycklig, finns där.

    Det du skriver får mig att tänka efter; stanna upp.
    Jag har bestämt mig för att inte fastna i samhällets ständiga tvång utan dra mig lös, flaxa iväg och bli fri som en fågel.

    Du har deltagit och hjälpt mig ett steg närmare den framtiden, den jag som finns bortom alla komplikationer.
    Tack.

  84. Jag tycker att du är så himla fantastisk som skriver detta. Sätter ord på det som så många känner och får dem att inse att de kanske borde stanna upp och inte låta sig bli neddragna i depressionens mörka hål.
    Att du har klarat dig igenom allt är så fantastiskt starkt utav dig

    Deta gav mig inspiration till att leva bättre än innan jag läste det. Jag grät. Du är så otroligt fantastisk. Även om du inte läser nån av dessa kommentarer så ska du veta att detta inlägg betyder så himla mycket för mig!!!

    Tack igen.

  85. Du skriver orden jag tänker tyst för mej själv. Som jag absolut inte skulle säga högt. Att ha förlorat sej själv någon stanns och inte vet vart man har tagit vägen. Letar efter den man en gång var. Känns bra att läsa det du har skrivit och inse att man inte är ensam, att man inte är ensam om att tänka samma tankar. För mej är du och dina bilder en stor förebild. Du är bra på det du gör! Kram

  86. Det är egentligen inte många av våra måsten som man verkligen måste göra.
    Det är ganska skönt att påminna sig själv om det ibland.

    Hoppas våren kommer snart och värmen både utomhus och inombords med den!

  87. Fina, söta, underbara människa! Jag förstår hur du känner och jag är säker på att det blir bättre. Ta det bara i din egen takt och försök komma ihåg att du förgyller livet för så många bara av att finnas till och vara du.

    Jag vet att du har fina människor runt om dej och som älskar dej och jag vet att du är stark, kreativ och mycket speciell. Så ta den tid och hjälp du behöver för att kravla dej ut ur hålet. Och var snäll mot dej själv!

    Jag önskar dej så mycket gott och skickar en stor, stor styrkekram!

  88. Jag tycker att du är stark som skriver detta på din blogg!
    Har alltid tyckt – och tycker fortfarande – att du har den bästa av alla bloggare! Älskar allt med din blogg, och jag älskar hur du skriver dina inlägg!
    Du är en av mina förebilder. Du är helt klart bäst, och det får du aldrig glömma! 🙂
    <3

  89. Att läsa alla kommentarerna gör mig ledsen och bedrövad. Vart är världen påväg när så många mår dåligt? Men samtidigt ger ditt inlägg och kommentarerna mig hopp. Det finns något annat än yta, både i bloggvärlden och på internet överhuvudtaget. Kanske kommer vi få uppleva en revolt mot alla ytlighet och alla krav. Om någon vill starta den revolten är jag helt klart med.

    Elin. Du gör mig en än gång mållös. Den här gången blir jag inte mållös av dina vackra bilder eller teckningar. Nu blir jag mållös av ditt mod. Ditt mod att skriva det här. Du är så himla bra!
    Det gör mig glad, lycklig och hoppfull att jag inte är den enda som har stundtals ganska sjuka krav på mig själv. Att jag inte är den enda som kan få panik över att behöva göra en simpel sak. Att det inte bara är jag som inte är perfekt.

    Du har växt i mina ögon.

    Nu ska jag kolla på klippet.

    Kram<3

    1. Åh jag blev också ledsen, men samtidigt hoppfull när jag läste! Åh, det känns så skönt samtidigt som man förstår att någonting verkligen måste göras.. NU! Men vad.. Internet är fantastiskt och fasansfullt på samma gång.
      Tack så otroligt mycket för din kommentar och dina ord <3

      kram!

  90. Hoppas du känner dig otroligt mycket bättre snart! Jag vet hur underbart det är att känna ljusa och positiva stunder i allt mörkt. Hoppas du får många fler sådana tillfällen. Tyvärr sätts det för mycket press på alla i vårat samhälle. Det är ingenting du är ensam om. Hoppas innerligt att du känner dig mycket bättre snart! Många kramar!

  91. Elin, jag har följt din blogg i några år nu och den har inte förändrats ett dugg. Du är otroligt duktigt och lägger otroligt mycket tid på dina inlägg. Jag älskar din blogg och det kommer jag alltid göra! Jag tycker du är en fantastisk person. Dina bilder är fantastiska och du är en unik person. Du borde få ett stort fett pris för allting. Livet är inte alltid en dans på rosor men det finns alltid människor som finns för dig!

    Jag är själv sjuk i anorexi och kämpar med det dagligen. Det bästa man kan göra är att vara öppen med sina problem! Precis som du säger, det är inget att skämmas över.

    Så ta hand om dig! Kram

  92. För ganska precis 5 år sedan hände detta mig, jag tappade fotfästet totalt!
    Jag, som alltid varit "den där duktiga" som alltid klarar allt, såg helt plötsligt ingen mening med att länge gå upp ur sängen.. Varför gå upp? Varför äta? Varför jobba? Hobbys och andra roliga saker var inte ens att tänka på, hade ingen lust, ingen ork och ingen motivation överhuvudtaget…
    Och hela tiden hade jag den där "duktiga-flicka-bilden" av mig själv i bakhuvudet, kände mig totalt misslyckad som tappat fotfästet och tappat bort mig själv…
    Det blev en lång resa tillbaka till verkligheten där jag många gånger ifrågasatte mig själv;
    Vem är jag? Eller framförallt, vem VILL jag vara? Vill jag verkligen vara "den där duktiga" eller är det bara någon som jag under tidens lopp har blivit?
    Än idag ställer jag mig frågor som dessa, samtidigt som tankar och känslor brottas mot varandra: vad VILL jag? Det här VILL jag! Men inte kan väl jag…? Jo, man kan bara man vill! (och kämpar) Jo, fast det gäller väl alla andra, inte mig…?

    Jättemodigt av dig att lyfta fram och skriva om detta, för som du säger så är det väldigt många "perfekta" fasader som visas, det är inte många som vågar visa sina "misslyckanden" som i själva verket inte är några misslyckanden, utan vi är ju bara människor, allihopa och ingen är "perfekt"…

    En stor KRAM till dig <3

    1. Åh ja… det där "duktiga flickan"-syndromet är en fälla. Har själv också haft det på mina axlar allt för länge, men nu ska det väck! 🙂 kram! <3

  93. Åh, älskade Elin som jag inte känner men tänker på ändå så otroligt mycket! Jag tycker, precis som så många andra här, att du är helt fantastisk på alla sätt och vis, och det är så otroligt bra att du skriver detta! Jag har länge gått och tänkt på hur otroligt påfrestande det måste vara att ha en sån här stor blogg och känna pressen på att tvinga fram någonting att visa för flera hundra människor varje dag – det är helt otroligt att du gjort det så länge!

    Jag vet att man i sånna här lägen oftast inte vill ha råd, men jag tror verkligen det skulle vara jättebra om du bara lämnade bloggen helt en tid framöver och ja, bara tänker på dig själv. Själv kan jag även rekommendera att börja på yoga – alltså riktig yoga som verkar inifrån och ut, och inte bara den där "träningsyogan" som finns på friskis&svettis, sats och alla dom där ställena. På ett vad jag kallar "riktigt" yogaställe är hela miljön lugn, det är ljus på golvet, nedsläckt och varje pass fokuserar på att lösa upp några av våra inre knutar – en åt gången – men också att acceptera sig själv som man är, att acceptera hur man känner just nu och där man "tänker inåt" i stället för att "tänka utåt" och se det som en träning för att få snyggare kropp eller nåt. Haha, jag förstår om du tycker att detta låter helt extremt konstigt, men jag kan lova dig att hur man än mår innan man kommer till ett "riktigt" yogapass så mår man annorlunda när man går därifån. Och på sånna pass är det inte konstigt att man helt plötsligt börjar gråta, eller släpper fram känslor på andra sätt – men det är något som ingen ser eftersom man blundar hela tiden. Och du vet, så fort man känner för att gråta ska man göra det, för det är en form av urladdning och ett måste för att kunna "gå vidare i livet", om man nu skulle vara lite poetisk 🙂

    Oj vad denna kommentar inte alls blev vad jag trodde att den skulle bli, men även jag – som alla andra här – tycker du är otroligt bra på alla sätt och vis som skriver och berättar hur det faktiskt är med dig. Otroligt många mentala styrkekramar till dig Elin, och dom får du även om du inte läser denna kommentar!

  94. Tack för att du delar med dig Elin! Det är jättebra att du förklarar hur du mår för då är det lättare att förstå. Jag är säker på att det kommer ordna sig för dig! Kanske du ska bli en fantasyförfattare nu och ge det all din uppmärksamhet 🙂

    Jag blev utbränd för typ 6 år sen efter att ha jobbat mycket i förskola (och en massa andra slitsamma jobb som städ och restaurang m.m.) och sen pluggade jag heltid och jobbade samtidigt deltid på ett jättestressigt café. Majoriteten av de anställda på cafét hade magkatarr.
    Min energi bara dränerades och massa saker jag stängt inom mig från barndomen började göra sig påminda. Så jag har haft mycket ångest, social fobi, en del självmordstankar och varit väldigt trött och ofta handlingsförlamad.

    Jag testade en massa saker både inom skolmedicin och det alternativa och har både bra och dåliga erfarenheter från det. Jag hoppade av utbildningen, och relationen jag hade tog slut i samma veva.

    Nu börjar det bli bättre ett steg i taget.
    Jag förstod att jag ville arbeta med kreativa saker och att göra sociala förändringar.
    Jag träffade min pojkvän (som var min vän först i 9 månader) och vi är nu förlovade och arbetar tillsammans. Eftersom jag har en del social fobi är det perfekt att vi jobbar ihop och vi kompletterar varandra.
    Jag dricker ingen alkohol längre och jag tränar mycket samt äter bra. Jag mediterar korta stunder.

    Massa lycka till dig! Kram

  95. Jag kände igen mig så väl i det du skrivit. Jag hamnade i en depression för ungefär 1,5-2 år sedan. Hade också en kurator som jag pratade med. Jag är fruktansvärt glad över att jag gick och pratade, nu kan jag tänka tillbaka på den perioden då jag känner mig på sånt där "humör" …och att stänga ute det sociala, inte kunna utföra vissa saker och att man bara kan ligga i sängen känner jag så väl igen. Många tycker det är skamligt att prata om, men jag berättade för folk i min omgivning att jag var deprimerad så att de fick en förklaring varför jag betedde mig som jag gjorde.

    Det är starkt av dig att berätta, då har man kommit en bit på vägen. Och att acceptera situationen visar också att man insett hur det är. Jag hoppas du mår bättre snart! Kram

  96. sv: Ja, man är ju inte sig själv. Och det går inte att förklara. Vissa människor måste ha en förklaring och kan inte förstå en när ens kompis hamnar i en depression. Jag fick uppleva det, människor som inte tog det på allvar. Trodde att man bara hittade på osv. Kämpa! Bamsekramar!

  97. Jag har haft det ungefär sådär sedan min häst dog i höstas. Nu har det äntligen börjat kännas bättre, men jag befinner mig fortfarande i en situation där jag inte klarar av många av de saker som du nämnde ovan, tex att svara i telefon när folk ringer..

    Det blir bättre!<3

  98. Det är så tråkigt att det har blivit såhär för dig, men att du tagit tag i det och pratar med andra är fantastiskt. Ensam klarar man sig inte, till slut så blir det för mycket.
    Jag känner igen mig i din text då jag vet hur det känns att må så dåligt. När jag började bli deprimerad var jag bara 12-13 år. Det kändes som att kraven kom ifrån alla håll – familj, släkt, skolan men framför allt vännerna. Jag fick ta tag i andras problem, och det slutade med att jag en dag låg där med alla andras problem utöver mina egna. Jag blev så trött och orkade ingenting. Men det var inte förrän jag låg på botten som jag insåg hur allvarligt det verkligen var. Men det största misstaget jag gjorde var att jag kände att jag inte kunde berätta, inte för någon. Det som stod emot mig mest av allt var att de omkring mig kanske skulle ta avstånd ifrån mig. Jag utvecklade sedan ångest inför i stort sett allt, och jag kände ofta panik.
    När jag sedan ett bra tag senare öppnade upp och pratade ut blev det bättre, även om mitt gamla jag var borta och inte kommit tillbaka än på de 2-3 år som gått sedan det började. Jag får fortfarande ångestattacker ibland, och varje gång är jag lika rädd att jag ska få bakslag. Men nu vet jag att jag inte är ensam och vad jag ska göra om jag blir dålig igen.

    Det är så sjukt hur så många lider av det här. Jag hade aldrig trott att en person som du skulle var en av dem, du som framstår som så glad här i bloggen. Men jag är glad att du har tagit tag i detta och jag hoppas verkligen att det går mot det bättre för dig.
    Jag vet hur lättad man blir över att hitta någon man kan dela känslor med, för även om man tror att man är ensam så är det mycket troligt att ens granne lider av samma sak. Man är inte ensam här i världen, och bra är väl det.

  99. Jag har varit deprimerad i 3år nu, så jag förstår. Verkligen. Och just det där med skammen, är.. fruktansvärd. Känner igen mig i den socialabiten, att man får ångest och är rädd för minsta lilla skitsak. Efter alla dessa år kan jag inte påstå att jag har kommit speciellt långt, trots hjälp från psyk. Men hoppet är det sista som lämnar en, och den håller jag fast vid. Krya på dig!

  100. Det er ingen skam at få en krise og føle sig deprimeret. Det er tværtimod et sundhedstegn, en reaktion fra vores kroppe om, at noget er helt galt i vores liv, og at vi skal ændre det nu. Jeg har selv prøvet det og kan genkende mig selv i alle dine beskrivelser. Skammen, ensomheden, den manglende inspiration og kreativitet, ligegyldigheden og tristheden. Jeg har prøvet det hele og ved, at det er svært at erkende, at man ikke magter det hele – men du kommer stærkere ud på den anden side, med større forståelse for hvem du selv er og hvad du har brug for i dit liv for at blive lykkelig. Og tro mig – glæden og kreativiteten skal nok vende tilbage ligeså stille. Det er ligesom en influenza. Det tager tid og hvile, før du bliver helt frisk igen. Og så vil du finde inspiration der, hvor du føler glæde 🙂 Jeg føler med dig! De bedste hilsner fra Ditte

  101. Underbara Elin <3 Jag känner dig inte, du känner inte mig, men jag har följt dig något år. Du är fantastisk och tyvärr förstår jag hur du känner. Jag mådde som du gör nu under en period och jag är så rädd att trilla dit igen! Det hade inte så mycket med bloggar och göra (för jag bloggade inte särskilt mycket) men jag hade för höga krav på mig själv, och ångest över allt jag inte hann med, allt jag inte klarade av. jag var så desperat i att bli bättre, att bli bra, att få uppmärksamhet och respons och bekräftelse…

    Idag mår jag bättre än någonsin. Jag bytte liv. Jag bröt mig ur ett destruktivt förhållande, var tvungen att ändra mitt liv helt. Allt ställde sig på sin spets och jag var tvungen att omvärdera allt. Idag har jag inget vanligt facebook konto, utan jag har spärrat det och har bara de allra närmaste människorna där. Min mobil lämnas ofta hemma, för att jag inte ska kunna kolla facebook, instagramma, smsa, ringa… för att få lugn och ro. Jag kan inte säga att jag inte vill ha uppmärksamhet och beröm, men genom att medvetet söka de där kickarna genom andra saker mår jag bättre. Jag försöker verkligen att tänka på att det inte finns någonting som är perfekt. Jag försöker fokucera på det som är bra. Jag aktar mig noga för att prata om t ex foto med vissa människor, för dem jämför mig och min förmåga med andra, bedömer (i de flesta fall positivt men det skapar ännu mer press på mitt fotograferande och det vill jag inte ha) mig och mina bilder. jag vet att jag blir bättre och bättre på att fotografera, men det är en passion, inget jag vill jobba med. Jag är livrädd, Elin, för att känna mig tvingad att fotografera.

    Alla har vi våra svåra perioder. Dem gör oss starkare. Dem får oss att glädja oss åt dem bra perioderna. Jag ser upp mot dig, inte för din fantastiska fotoförmåga, utan för din glädje och livsgnista, kreativiteten som spirar därur. Du verkar vara så härlig, och den härliga människan är viktigare än dina fotografier. Du är underbar. Det kan jag svära på utan att känna sig. Med alla dina fel och brister och talanger och bra sidor. Tack för att du skrev det här! <3

  102. Du är SÅ grym! Jag kan verkligen känna igen mig i dina känslor. "Alla andra kan ju, varför kan inte jag det då?" Så pressar man på sig själv tills man bara är ett tomt skal utan känslor, allt går på rutin.

    För mig tog det jättelång tid att inse mina egna begränsningar. Jag utförde diverse rensningar och började tänka på mig själv istället för alla andra. Vad jag kan, inte vad Anna-Klara kan. Sluta jämföra mig.
    Det har varit en lång resa, men jag mår bättre nu.

    Finns alltid här om du vill prata kompis! Stor stor kram!

  103. Det du skriver i detta inlägg, det du kände, är vad jag har känt sedan våren 2011. Jag har försvunnit från bloggen helt och mina intressen ligger gömda nånstans. Än idag har jag inte "hittat" mig själv fastän jag vet, att jag nånstans där inne kan bättre än så här 🙁 Hur gjorde du för att hitta tillbaks? Vad har du för tips? Du är så stark, en sån inspiration <3 kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.