Depression och en dos allvarlighet

Jag måste medge att jag har haft väldigt svårt att acceptera det, även om jag trodde att jag hade gjort det för länge sedan (men det var bara ett steg i rätt riktining). Jag har sett depression som en ”typ av individ” snarare än något som kan drabba en – av okunskap. Av den anledningen känns det bättre nu. Samtlidigt är jag hela tiden rädd att folk ska se på mig med andra ögon för att de fått reda på att jag lider av det.
Jag är samma glada tjej, dock med tyngder…

I en lista med femton symptom känner jag igen mig i tretton:
– Har svårt för att ta itu med och slutföra saker.
Det här var ett symptom som kom väldigt tidigt. Jag har alltid byggt upp min person efter min prestation, så att helt plötsligt sakna förmågan att få saker gjorda, är rent förjävligt. Det var här jag började piska mig själv, för att ”skärpa mig”, vilket såklart gick åt helvete, eftersom det inte hade någonting med lathet att göra.

 
– Ingenting är roligt längre och du tappar intresset för saker.
Detta var nästa steg. Jag som alltid sett fram emot att blogga, fotografera, måla, pyssla och skriva, vaknade upp och hade inte lust för någonting. Jag lever mitt liv för att vara kreativ och hopp tjopp så tappade hela livet sin mening. Snacka om sorg. Detta märktes nog ganska tydligt i min blogg under hela 2012.
På senare tid har jag hittat ett sätt att fotografera, som inte innebär någon typ av prestation: Jag planerar helt enkelt ingenting, utan fotograferar det jag ser. Tack och lov har det blivit lite som terapi.
 
– Svårt att sköta vardagssysslor.
Om det är något som känns skamligt, så är det väl det. Under en period slutade jag läsa mina mejl, meddelanden, sms och kommentarer. Jag slutade öppna min post och svara i telefon. Det är fortfarande svårt, men har blivit något mer avdramatiserat, mycket för att min familj hjälpt mig något otroligt och för att jag plockat bort mina kontaktuppgifter från min blogg, tagit bort ”blogresponse”-sidan och skaffat ett nytt och privat facebookkonto.
 
– Försämrat minne och koncentration.
Jag hade rätt taskigt minne innan, men nu kommer jag typ inte ihåg någonting… Det är nästan läskigt ibland. Som när jag var hos läkaren senast och han skrev ned en lapp med tid för nästa möte – jag tog emot den och sedan var det bara helt borta. När han ringde mig några dagar senare så visste jag inte att vi hade bokat in något…
 
Detta tillsammans med att jag dagligen har skuldkänslor, svårt att fatta beslut, försämrad aptit, ingen energi, är otroligt självkritisk, frånvarande, ofta känner mig nedstämd ”utan anledning”, känner mig långsam när jag försöker göra saker och är rastlös, utan förmåga att göra någonting åt det.
 
Allt detta för att jag körde för hårt med mig själv.
 
 
 
 
Och så kommer det här med att bli misstrodd.
 
Som om jag inte kände skuld tidigare? Som om jag inte kände mig skamlig, liten och obetydlig..
Men Elin ser ju alltid glad ut… Hon är ju hela tiden ute… Hon fotograferar ju… Hon ser inte sjuk ut…
ÄR HON VERKLIGEN SJUK?!
 
Depression är ingen sjukdom som man botar genom att ligga i sängen hela dagarna. Alla vet det. Eller?
Min läkare har uttryckligen sagt till mig att försöka komma ut och göra saker som gör mig glad – varför ska jag då låtsas göra någonting annat?
 
Men det krockar så förjäkligt med det här som kallas Sociala Medier, att jag i flera månader funderat på att lägga ner bloggen. Det är en svår balansgång… mellan att få min situation att ”se bra ut”, samtligt som jag försöker hålla mig själv flytande. För som det ser ut nu så finns det tre saker som gör mig glad:

1. Min familj.
2. Min kamera och allt vackert som finns omkring mig.
3. Sociala Medier.
 
Min famij? Förstår väl alla!
Min kamera? Okej, den kanske man kan köpa?
Sociala Medier? Fy skam! Fy och fräs! Men jag kan förklara: Har man nedsatt och nedåtgående social förmåga som jag har haft det senaste 1-1,5 åren (haft ångest inför möten med andra personer, haft svårt att överhuvudtaget känna vilja att möta andra personer och sprungit och gömt mig när det blivit tvingat på mig), så är det en lättnad att vara social utan att egentligen vara social.
För helt instängd och ensam vill jag inte vara heller.
 
På nätet kan jag delta i ett samtal utan att jag på något sätt behöver vara närvarande. Jag kan hoppa fram när jag känner att jag klarar av det – om det är så är direkt eller flera timmar eller dagar senare. Jag blir inte dömd för mitt uppträdande, jag behöver inte göra mig till och jag behöver definitivt inte vara presentabel.
 
Det är inte som när jag ska träffa någon och jag måste boka in en tid (och när tiden är bokad så får jag inte ångra mig – vilket händer mig med allt jag försöker planera), jag måste svara på sms och samtal inom en tidsram av helst en timme (jag kan behöva ett par dygn..), när vi träffas måste jag uppfylla krav såsom någolunda munterhet, trevlighet – och jag kan inte se ut som en sophög (Vissa dagar är det bara omöjligt, men då har jag svårt att ställa in, eftersom jag känner mig som en dålig kompis) och jag måste vara på prathumör… och ibland vill jag liksom bara… betrakta allting utan att säga så mycket.
 
 
 
 
Så.. när jag lägger ut vackra bilder på bloggen eller ler mot kameran… så är det inte för att jag är lycklig och utan några bekymmer i världen, utan för att jag försöker fokusera på det som är bra i livet och inte på det dåliga. När jag umgås med andra människor som inte är min familj, så betyder det inte att jag känner mig bättre och vill börja umgås med massa folk igen, utan att jag antingen försöker att inte vara en taskig kompis eller komma ur detta, om än försiktigt. När jag skriver att jag ska göra roliga saker, så betyder det inte att de blir genomförda överhuvudtaget, för i slutändan ångrar jag mig alltid ändå – ibland lyckas jag utföra det, ibland inte, men oftast lär jag mig iaf hur jag kan balansera livet och vad jag klarar av och inte.
 
Min depression påverkar inte hela min individ, men mycket av det jag gör. Mest prestationsrelaterat, så som att planera, strukturera, besluta, ha många bollar i luften, vara effektiv, kontaktbar, social och framåtdrivande.

Livet. Bloggen är inte mitt liv till punkt och pricka. Den hjälper mig att må bättre, om än för stunden.

206 kommentarer

Kommenterarens avatar

jag känner faktiskt igen mig i en hel del här.. Det är inte så starkt som du beskriver det, men jag har kommit i en otrolig svacka och försöker att ta mig ur den..

Jag vill inte försöka bestämma något åt dig, men sluta gärna inte med bloggen. Jag känner igen mig i mycket och du är en stor inspirationskälla! Du är fantastisk, glöm inte det!! 🙂

Kommenterarens avatar

Känner igen mig som fan i allt detta. I allt! har inte uppdaterat bloggen sen april, så jävla talande. Men vi ska klara detta!! 🙂

Kommenterarens avatar

Vet inte riktigt vad jag ska skriva men vill iallafall skriva någonting så jag skickar iväg en cyberkram till dig och hoppas och tror att du får den hjälp du behöver så att du slipper må såhär, för jag vet att det tär på krafterna.
Och hur du än väljer att göra med bloggen så är det ditt beslut och bara ditt. Om det känns för stort att lägga ned den så går det ju alltid att ta en bloggpaus.
Hoppas att du, trots allt, får en fin sommar! <3

Kommenterarens avatar

Tror många känner igen sig i något av det du skriver även jag. För 3 år sedan började jag känna mig "frånvarande". Jag känner att jag aldrig är rikigt här levande och ibland får jag "attacker" som gör att jag känner mig helt borta och jag förstår inte vad jag gör. Vuxna har beskrivit de här känslorna i dessa attacker som att vara rejält full vilket jag inte har uplevt under mina 14 år.. Samtidigt har jag upplevt att tiden försvinner utan att veta vad jag gjort och känner att hela världen kretsar runt mig. Det som hjälpt mig är att skapa rutiner och tvinga mig ut bland folk även fast det känns helt omöjligt. Det läskiga är väl att folk inte ser att jag mår dåligt samtidigt som jag går och undrar varför jag finns på denna planet..

Kommenterarens avatar

Känner absolut igen mig i det du skriver om att tiden försvinner och man inte vet vad man gör samtldigt som man är lite isolerad.

Kommenterarens avatar

Elin du är så himla stark som skriver ut dina tankar och känslor för oss andra att läsa. Jag känner mycket igen mig i det du skriver, men det enda jag tänkte på när jag läste din text var hur mycket jag bara ville ge dig en stor kram. Du är en inspiration, inte bara för mig utan för flera tusen andra som läser din blogg.

Sköt om dig Elin, du är verkligen fantastisk ♥

Kommenterarens avatar

Du är stark som skriver detta så att vi alla kan läsa och försöka muntra upp lite grann istället för att hålla det inne.
Jag känner igen mig lite i det du skriver. Under våren och försommaren förra året hade jag väldigt mycket att göra med skola, häst, jag åkte iväg till Tyskland en vecka på utbyte m.m. vilket resulterade i att jag började må väldigt dåligt. Det började med illamående på kvällarna som sedan blev till konstant illamående. Jag gick till två olika läkare och det enda de kunde komma på var att det var av stress, men jag fick inga tabletter eller något mot det. Framåt slutet på sommaren var det som om min kropp bara gick omkring utan själ eller nåt, tomheten, usch ja det var inte roligt. Man försöker se glad ut, medan man är helt tom inombords.
Jag är glad att jag kämpade på, jag har nu tabletter jag kan äta om jag blir illamående och jag försöker ta dagen som den kommer.
Jag skickar nu en stor digital kram till dig Elin, och jag hoppas att det blir bättre för dig! Ta hand om dig, för det förtjänar du!

KRAM!

Kommenterarens avatar

Försökte hitta din email för att maila dig, men hittade den ingenstans? Så får helt enkelt skriva ner det jag tänker här.

Först och främst vill jag ge dig sjukt mycket cred för att GÅ UT MED DET. Det är det första, och tyngsta steget att ta. Så bra gjort, Elin. Jag är stolt över dig!

Jag gillar dock inte dina första ord. För det är inte vad en depression är, som jag tror att du är väldigt medveten om.

Jag har själv lidigt av en depression under åtta års tid. Jag vet precis hur du känner dig, och hur fruktansvärt jobbigt det kan vara att ta sig upp ifrån det där svarta hålet man sakta grävt åt sig själv. Hur rädd man är för att visa sig svag inför andra, och att dömmas. Depression är en sjukdom, och I och med att det är det så kan den botas. Jag skadade mig själv på alla tänkbara sätt, och det är det som gjort att depressionen hållt sig så pas länge som den gjort.

Det du skriver om att ha svårt att slutföra saker är något som jag också jobbar med. Jag är fruktansvärt dålig på det, men det är något som sakta blir bättre och bättre. Man måste acceptera att det tar tid, och det var det jag hade svårt att acceptera.

Jag gick in I väggen för två månader sedan, och det var då allting vände. Jag bröt ihop på jobbet och grät och hyperventilerade och låg som en boll på golvet och kunde inte röra mig, eller höra vad mina kollegor sa till mig. Det var fruktansvärt, och jag hade sådan ångest att jag inte kunde äta på tio dagar, vilket resulterade I att jag tappade 5kg. Jag blev sjukskriven och tvingade mig själv att börja jobba med mig, att fokusera på att andas och ta det lugnt. För en arbetsnarkoman som tar på sig alldeles för mycket var det fruktansvärt jobbigt.

Usch jag känner igen mig så mycket I det du skriver..

Det är lätt att gömma sig bakom en dataskärm. Men jag har tagit bort mitt facebook konto, jag är väldigt inaktiv på twitter och med min blogg. Det enda jag verkligen är med på är tumblr, annars gör allt annat mig mer stressad.

Och det du skriver om att möta upp folk.. bah. Har fortfarande problem med det, men det är också något som sakta blir bättre. Det är inte lätt att tvinga dig själv att må bra, det kommer bara få dig att må sämre. Jag vet inte om du tar mediciner, och jag förstår att du inte vill gå ut med det, men jag var väldigt emot det under många år, men har nu börjat ta en som balanserar mitt humör mer. Mina dalar blir inte så djupa och höjderna blir inte så höga, utan allt har en ganska jämn nivå, vilket kan låta tråkigt, men är förbannat skönt.

Skulle kunna skriva mera och gå in mycket djupare, men tycker att jag skrivit tillräckligt för stunden. Det blir bättre. Du kommer hitta tillbaka till dig själv, tro mig. Du kommer möta på motgångar, men vad jag sett genom bloggen så är du stark och har en väldigt stor talang. Jag har följt dig länge, och som en äkta västgötska tös så håller jag alla tummarna för dig!

Du har min email om du vill skriva av dig, tror att många kommer med det förslaget, men som sagt. Jag kan alltid försöka peppa dig när det blir jobbigt. Ibland är det skönt att skriva av sig till någon man aldrig träffat.

Jag tror på dig, Elin.

Kommenterarens avatar

Folk kollar inte annorlunda på en när man väl har förklarat vad som sker i ens huvud. Oftast iallafall. Jag har borderline och alla mina vänner vet om det och dom behandlar mig som en helt vanlig människa.

Man får klara hur man fungerar helt enkelt och oftast är ens vänner förstående, sen vad resten av världen tycker är ju egentligen skit samma 🙂

Du får kämpa för att må bättre.

Det finns en terapi som heter KBT som är för dom som har deprission. Själv går jag DBT 🙂 google KBT och kolla om det är nåt för dig 🙂

Hoppas du mår bättre snart!

Kommenterarens avatar

Vet inte i hur många år jag har läst din blogg och det är så enkelt att tycka om dig. Och även om det skulle kännas som en stor förlust att inte kunna klicka sig in här och njuta av dina fina bilder så är ju trots allt det viktiga att du mår bra.

Är själv en sådan som älskar att vara själv men som samtidigt får panik utav att man "borde" vara social. Känner igen mig så mycket i det du skriver om att sociala medier inte behöver vara ett hinder utan snarare kan underlätta det där med att vara social.

Gör bara det du är bekväm med och låt det ta tid. Att pressa sig till att göra saker skapar snarare ångest.

Måste också få tillägga att jag flyttade till Jönköping för några år sedan och har sedan dess hoppats på att få en glimt av dig på stan (låter kanske lite creepy nu när jag läser det men det är absolut inte så jag menar, haha).

Massa styrkekramar <3

Kommenterarens avatar

Jag har följt din blogg i flera år. Varför då? Jo för att du verkar vara en sån godhjärtad och fin tjej. Ärlig och med fötterna på jorden. Sättet du skriver och uttrycker dig på gör att man helt enkelt inte kan sluta läsa. Och dina bilder… du har stor talang tjejen och du är en sån inspiration för många, inklusive mig.
Vill bara ge dig en stor kram och hoppas du börjar må bättre snart. 🙂

Varma kramar från Finland.

Kommenterarens avatar

Finaste Elin, jag har läst din blogg i många år men nog inte gjort något större väsen av mig i kommentarerna. Jag lider av precis samma saker, det värsta är den där prestationsångesten när man inte klarar av att gör någonting, när initiativsförmågan är som bortblåst. Själv är jag på bättringsvägen efter KBT och behandling med antidepressiva. Tro mig när jag säger att det blir bättre. Och du är inte ensam.

Kommenterarens avatar

Tack för att du berättar! Det är starkt gjort, oerhört starkt gjort, att berätta när någonting inte är bra. Jag hejar på dig!! 🙂 Varm kram

Kommenterarens avatar

Tack för att du delar med dig. Det betyder mycket för mig, trots att jag enbart "känner dig" genom den här bloggen som en anonym läsare som ogillar att kommentera…

Kommenterarens avatar

Skickar en stor kram till dig från Finland! ♥ Du är otroligt stark som vågar skriva om detta – en stor inspiration för oss alla. Men trots det så är det ditt val hur du gör med bloggen, ta en paus om så behövs… men fram för allt så ska du veta att det inte måste se perfekt ut inför oss läsare. Vi är inte heller perfekta – no one is!

Ta hand om dig, kram! ♥

Kommenterarens avatar

Jag tycker det är starkt skrivet av dig och många känner nog igen sig i det du skriver, även jag kan känna att jag är påväg åt det hållet ibland, men jag lyckas hindra mig själv precis på gränsen varje gång, men jag tvivlar inte att jag en dag inte kommer stanna där. Du har alltid varit en förebild för mig och jag har läst din blogg många år, jag kommer sakna dig om du bestämmer dig för att lägga ner bloggen, men det är precis som de andra säger, enbart ditt beslut. Och jag kommer komma ihåg dom år du förgyllt mina dagar med värme i hjärtat. Dessutom så hoppas jag att du tillslut känner att du inte bryr dig ett skvatt om vad andra säger eller tycker om dig. Du är grym som du är, och man kommer aldrig kunna vara omtyckt av alla. Jag tror många faller på det också, jag inkluderat. Men verkligen, bry dig inte om hur andra ser på dig, för det är endast de som faktiskt bryr sig, som betyder något.

Kram

Kommenterarens avatar

Du långt ifrån ensam med att känna som du gör. Du läser en kommentar från någon med samma problem, känner igen mig i det mesta du skriver. Har hamnat i en ordentlig svacka just nu och allt känns bara hopplöst.

Det är helt ok att må dåligt – glöm aldrig det!

Kommenterarens avatar

Vi är fler som du! Jag lovar. Stor kram och en stor eloge för din text!

Kommenterarens avatar

Jag hoppas innerligt att du tar dig ur depressionen och börjar må bra igen. Du verkar vara en fantastisk person och du är en stor inspirationskälla. Ta hand om dig! Stor kram

Kommenterarens avatar

Jag vill börja med att säga tack för att du skrev detta inlägg. Jag har följt din blogg i snart fem år nu och du har varit en förebild för mig allt sedan start. Inte bara för att du är en fantastisk fotograf med härlig humor och skön personlighet, utan även för att du vågar visa att du är mänsklig. I flera av dina djupare texter har jag känt igen mig väldigt mycket och speciellt i raderna du har skrivit nu.

Så jag skickar mina varmaste styrkekramar från det östra grannlandet och önskar dig allt gott!

Kommenterarens avatar

Jag förstår precis hur du mår och hur du menar. Har lidit av depression i flera flera år och är inne i en väldigt jobbig period just nu. Har fått lägga mig blogg på is ett tag då jag kände att ångesten över att prestera blev för stor. Men det är bra att inte dra sig undan, att pusha sig själv igenom det man tror att man inte klarar av. Det är viktigt att be om hjälp, och att inte skämmas. Depression är inte en personlighet utan en sjukdom som likväl alla andra sjukdomar måste försöka botas eller lindras så man kan leva med det och det går inte om man inte erkänner för sig själv och ber om hjälp.
Hoppas du mår bättre snart och fixar dig igenom detta. Vet att det inte är lätt att vända sig till främlingar, men ibland kan det vara skönt att få prata med någon som inte vet något så vill du finns jag. Har ju en del erfarenhet.

Kommenterarens avatar

Du är stark Elin! Jag känner igen mig i det mesta du skriver om. Jag vet vad du går igenom. Min depression uppstod i samband med att jag och mitt ex gjorde slut, fast än att det var jag som valde att göra slut. Vi hade varit med varandra i 5 år. Sedan hände det en massa annat i samma veva som jag tror hade en påverkan också.

Och det du skriver om att du har svårt att komma ihåg saker, genomföra saker t.ex en enkel sak som att handla, träffa vänner osv, det känner jag så väl igen. Några av mina vänner kunde inte förstå vad det var för "fel". Dem försvann under den perioden, och jag anklagade mig själv för detta. Att man inte träffade dem mer, fast man absolut inte ville. Jag kunde verkligen inte boka in saker. Man kan inte sätta ord på och förklara varför man mår som man gör, iaf inte jag. Jag kontaktade en kurator som hjälpte mig. Idag mår jag bra. Du ska inte skämmas Elin, depression kan vem som helst få. Jag hoppas du tar dig igenom detta, det tar sin tid. 1,5 år ungefär tog det för mig.

Styrkekramar!

Kommenterarens avatar

Vad läskigt att läsa detta och känna igen sig på en hel del! Jag hoppas verkligen du mår bättre snart finfina Elin och även om det förmodligen inte hjälper att jag säger detta så känn ingen press till något, ta din tid med allt – hur mycket det än må vara. <3

Kommenterarens avatar

Känner igen mig i allt det du skriver 🙁 förutom att jag hatar sociala medier får sån himla ångest av det

Kommenterarens avatar

Jag har själv varit där och känner med dig.
Jag var en vuxen människa med två barn som blev sjukskriven från mammaledighet för jag orkade inte ta hand om mina barn själv. Du förstår kanske skammen i det i början? Tills jag insåg att det var en sjukdom som alla andra som kan drabba vem som helst. Det var först när jag slutade skämmas som jag mådde bättre.

Det låter som du är på rätt väg tillbaka.

Kommenterarens avatar

Åh jag förstår precis… Det känns så skönt att höra från andra som känt likadant.. och jag hoppas det också..

Kommenterarens avatar

Alla de symptom du beskriver känner jag igen mig i men trodde inte alla hade med depression att göra, jag trodde det bara var hur jag var som person, rent allmänt. Ibland behöver man bara höra det av någon annan med samma känslor för att förstå vad det är.
Jag har följt dig i princip sen du startade bloggen och jag har alltid beundrat dig och ditt skapande! Jag har sett din utveckling och fått massa bra tips och hoppas att jag en dag kan ta lika vackra fotografier som dig 🙂 Sänder massa kramar i hopp om att det kommer hjälpa dig en bit på vägen mot ett liv utan det som tynger dig!

Kommenterarens avatar

Så starkt av dig att skriva och berätta allting här, många styrkekramar till dig! <3

Kommenterarens avatar

jag känner verkligen igen mig. i flera år har jag gått runt och tänkt likadant, och trott att jag var ensam om det. även om det inte är kul att veta att någon annan är deprimerad, känner man sig själv lite bättre för att man vet att man inte är ensam. dessutom tycker jag det är väldigt starkt av dig att berätta hur du egentligen mår, jag har då aldrig vågat. de tyngsta perioderna har jag sagt att det är stress och bara putter undan det. men jag har kämpat igenom det på mitt egna sätt, vilket till stor del har varit träning faktiskt. hade jag aldrig kunnat tro ^^,

hoppas allt blir bättre, och att du fortsätter känna att bloggen hjälper dig för din blogg inspirerar mig så mycket. du drar fram min kreativitet 🙂

Kommenterarens avatar

Jag förstår dig verkligen i allt! Jag har själv varit där och får fortfarande slängar av det, men mår idag bättre efter år av behandling. Det är verkligen en sjukdom som folk inte tror på, den syns lixom inte och då finns den inte. "Alla kan väl vara lite nere och deprimerade ibland…" Jo… men när man är det av ingen anledning och hela tiden så är det väl ändå något som inte är helt rätt.
Stå på dig. Jobba med dig själv och skit i alla andra. Ta dom grejer som du känner att du orkar och pusha lite för de få grejer som ändå kan kännas liiite roligare än de som inte är det. Hitta dom små guldkornen och håll fast vid dom.
Styrke kram!

Kommenterarens avatar

Om du mår bättre av att skriva så skriv och låt inte andra få styra över det som får dig att må bättre. Hur andra ser på dig är troligen en reflektion av hur de själva mår. Det viktigaste är att du tar hand om dig, fokusera på det som är bra och som får dig att känna dig bättre!

Kommenterarens avatar

Känner tyvärr igen mig alldeles för mycket.. Fortsätt kämpa, jag är övertygad om att det blir bättre någon gång. Det måste det bli.. Kram!

Kommenterarens avatar

Vet inte riktigt vad man ska skriva, men kanske räcker det med att jag skriver att jag vet precis hur det är. Vi har en gång suttit i samma båt du och jag. Det blir bättre, men det tar tid. Men tid, det är något man får ta och något man helt enkelt får acceptera. Att det tar tid. Och det är faktiskt helt okej.

Simma lugnt Elin. Livet spelar ibland ett spratt, men även de tuffaste perioderna har ett slut. Kram

Kommenterarens avatar

Åh, Elin – jeg kjenner meg så godt igjen i det du skriver her. Jeg har slitt med depresjon siden jeg var typ 16 år, men tok ikke opp kampen med den før i "voksen" alder. Det har vært en berg og dalbane av følelser, men man kommer sterkere ut av det når man lærer å håndtere sykdommen. For meg var det å finne ut at JEG IKKE ER SYKDOMMEN MIN utrolig viktig. Depresjonen er (og kommer alltid til å være) en del av livet mitt, men nå handler det om forebygging i form av å gjøre hva jeg vil og det som gjør meg glad (slik som legen din sa).

Kjærligheten min for foto ble også dratt med i dragsuget sammen med depresjonen, men som deg lærte jeg meg å bruke det som terapi og en måte å uttrykke følelsene mine på. På en måte reddet fotoen meg.

Du er sterk, og jeg vet at du kommer til å komme enda sterkere ut av dette. Det første steget er tross alt å innrømme til seg selv at man lider av dette, så håndtere det så godt man kan og lære seg å leve med det. Ta tiden til hjelp.

(Hvis du trenger noen å prate med er det bare å sende meg en e-post.)

Kommenterarens avatar

Elin, jag vet precis hur du känner. Jag och flera i min närhet har varit deprimerade. Trots att det ser bra ut utifrån så är det inte alltid så inom en. Du är inte ensam och kommer möta (som du säkert redan sett från alla kommentarer) ett enormt stöd från främlingar som läser din blogg och vill dig väl. Du står aldrig ensam, inte i något. Alltid finns vänner, familj, bekanta och obekanta bredvid dig. Du behöver inte vara social, du är rätt som du är. Du är du.

Kommenterarens avatar

Jag tror det är ett bra steg du tagit ändå, känns som att du är medveten om vad som är "fel". Att du också försöker fokusera på de bra sakerna i livet och inte de dåliga är nog riktigt bra, till slut kanske det finns en massa bra saker och inspiration igen?

Känner förresten igen mig i det mesta du skriver. För ca fem år sedan slutade saker att spela roll, kände inte för att prestera osv. Gjorde en förändring och började plugga, bland annat för att slippa prestera så mycket. Samtidigt är var det nog dumt att plugga med "teflonhjärna" där inget fastnade. Men det känns som att det ändå var bra med en större förändring så nu fem år senare börjar jag känna mig på riktigt på banan igen, hittar inspiration att göra saker igen osv.

Kommenterarens avatar

Gått igenom allt det där under tre års tid. Och jobbar fortfarande med det och mig själv och att ta mig fram, eller bara hålls mig flytande vissa dagar. Det blir lättare. Tänker inte dra massa långa historier, svårt att förklara med ord. Men jag känner med dig något otroligt. <3 du är en fantastisk person och nu ska du bara göra saker du tycker är roligt och på dina villkor. Vissa dagar går det, andra inte. Då får det va så. Nästa dag kan va annorlunda. Önskar dig all lycka och skickar lite styrka till dig som jag själv behövt <3

Kommenterarens avatar

Kanske du ska ge ut dig på en resa, till ett ställe som du verkligen vill till? Lämna datorn hemma, ta med kameran ett skriv och skissblock. Kanske bara att få fly lite, fly från vardagsstressen lite grann och bara vara skulle vara skönt? Bara en tanke. Jag vill också säga att jag verkligen tycker om dig Elin! Jag har följt dig i flera år nu, sen jag var 13 och jag är 16 nu och jag uppskattar verkligen allt du gör. Tack för att du finns här, för då får man fly verkligheten lite grann. Kram.

Kommenterarens avatar

Känns sådär att känna igen sig i varenda ord du skriver, jag har inte någon diagnos, inte ens pratat med någon. Och har känt såhär i över två år nu, bara tung och tom. Det är påfrestande! Känner hela tiden att jag borde göra något åt det men det blir aldrig av, skjuter upp allt som går att skjuta på och med viss fobi för telefoner blir det inte så att man ringer och söker hjälp heller, har du tips på var man börjar?

Kommenterarens avatar

Jag planerade inte att jag skulle söka hjälp, utan drog mig så väldigt för att göra det… fram tills att vi blev erbjudna kontroll på jobbet och jag kände att … nä nu måste jag faktiskt ta tag i det och göra någonting åt det här. Så jag gick dit, storbölade och kvinnan som hjälpte mig ordnade en tid med en läkare, så att jag fick prata vidare där och även träffa en kurator. Nu vet jag att jag hade kunnat ringa till en läkare direkt och att det är helt ok att boka en tid för att få häva ur sig allt jag kände, det visste jag inte då. Så… ring till den vårdcentral du tillhör och boka en tid med en läkare och berätta hur du känner. Du kommer få all hjälp som är möjligt att få! 🙂

Kommenterarens avatar

Jag grät när jag läst detta. Varenda ord känns som om något jag skulle ha skrivit helt själv.
Jag har aldrig sökt hjälp för min depression men ibland undrar jag inte om det hade vart det absolut bästa.
Att få hjälp och våga leva fullt ut.
När min kompis var hemma hos mig här om dagen och hörde när jag hade en djup konversation med mina katter så sa hon att "du behöver verkligen komma ut bland folk".
När allt blir jobbigt så stannar jag inne, isolerar mig, kollar på serier och stänger världen ute.
Jag vet inte vart jag vill komma med denna kommentar.
Ville väl mest säga att du inte är ensam och att du duger precis
som du är, vackra Elin.

Kommenterarens avatar

Det är sjukt starkt av dig att skriva ut det så hela världen kan läsa. Jag började känna mig nere när jag var drygt 12 år gammal, det var då jag började skära mig och sedan dess har allt gått neråt.
I december förra året, några dagar efter julafton skar jag mig så svårt att jag fick åka in till akuten och jag skämdes så himla mycket för mig själv och när jag fick prata med psykologer satt jag bara och skrattade för att jag tyckte att allt var så löjligt. "Inte mår jag dåligt, jag är inte svag!" sa jag för mig själv hela tiden, och till alla runt omkring. Jag slutade äta ett tag men sen insåg jag att det inte gick så jag övergick till att hetsäta och spy istället. Det pågick i ungefär tre månader tills jag blev så slut i kroppen att jag somnade överallt, sov genom dagar, gick inte till skolan, gjorde ingenting över huvud taget. Jag satt bara hemma i sängen och grät för mig själv, tyckte synd om mig själv.

Strax efter den händelsen bestämde jag mig för att börja äta antidepressiva och har nu ätit dom i ungefär ett halvår. Det funkar bra och jag mår bättre men missar jag att ta medicinen en dag så blir andra dagen ett rent jävla helvete. Jag skriker, får panikattacker, spyr, ja, allt blir som det var för ett halvår sedan.
Tanken på att sluta äta medicinen skrämmer mig rejält då jag obviously inte kan klara mig utan dom för en sekund.

Kämpa på, jag tror på dig! <3

Kommenterarens avatar

Elin, Att du skriver ut dina känslor på bloggen är ett starkt beslut och som du ser verkar många ha samma bekymmer. Själv har jag andra grejer som stör min person vilket är jobbigt ibland så jag kan förstå hur det känns när du har tunga dagar. Att skriva om det tror jag är väldigt bra, själv har jag haft anfall av panikångest,dödsångest och pratat om det öppet och det känns bättre, nu var det längesedan men att berätta om det var väldigt bra kände jag. Sen har det varit andra saker oxå men det försökte jag väldigt ofta dämpa med alkohol när jag var yngre och det var ju den sämsta verklighetsflykt man kan ta till, det slutade aldrig bra. Men nu är jag äldre och klokare:)
Jag är oxå den glada typen som ska sakna bekymmer men ibland finns de där, så är det att vara människa.
JAg har dessutom lite som du haft kameran som hjälp, för jag åker ofta ut med kameran och fotar det jag ser just då, det kan vara en ko tex men att åka runt i bilen och hitta motiv, är något jag tycker är kanonkul och bra om man vill hålla tunga tankar borta.
Så mitt botemedel för att må bra förutom mina bästa vänner är mina fotoäventyr:)
Well Elin, jag tycker att du är stark som skriver om dina tyngder, hoppas du hittar ett sätt att hålla dem borta. I mina ögon är du samma nevanrien som jag alltid tyckt när jag läser dina inlägg, skön humor har du och detta förändras inte av det jag läst, som sagt du är bara mänsklig, hoppas att du med kameran och allt runt dig kan ta dig ur den snåriga och besvärliga skogen för att hitta stigen som leder till Hakuna Matata känslan på heltid:)
kram på dig:)

Kommenterarens avatar

Du är bäst Elin. Helt enkelt superdupermegabäst. Om någon skulle fråga mig vilken min favorit bloggareär skulle jag utan tvekan svara Elin Kero (hm.. jag skulle nog säga Nevnarien i och för sig :P). Om jag får frågan varför? så är det vid första anblicken lätt att svara: Hennes foton är magiska!, Hon skriver så levande och vackert!, Hon är så kreativ och rolig! Men om jag skulle tänka efter en stund så uppenbarar sig ett enda skäl: Hon är äkta. Mänsklig. För det är vad jag ser dig som Elin.

Jag känner igen mig i en del av det du skriver. Som det här med att vara social. Tillgänglig. Ibland får jag nästan panik av att hela tiden ha med mig min mobil. Ibland måste jag sätta den på ljudlöst eller stänga av den för att jag helt enkelt inte orkar med kraven att vara tillgänglig. Jag blir liksom trött av att vara med människor. Hålla på och tolka signaler, känslor och tankar. Ibland (ganska ofta) fastar jag vid datorn istället. Jag kan stänga av när jag vill och behöver inte delta, utan bara betrakta. Jag är en wallflower, helt enkelt. Analyserar, betraktar och tänker. Behöver tiden för mig själv.

Jag är randig. Vissa dagar funderar jag på om jag är deprimerad. När allting känns tråkigt, framtiden är en enda dimma och problemen känns som berg att bestiga. Andra är jag lycklig och älskar livet.

Ibland blir jag avundsjuk på de som hela tiden är sociala. Som orkar med det. Ibland är jag glad att jag går i skolan fortfarande. Då måste jag vara där, träffa folk, oavsett om jag är trött eller inte.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver allt det här. Orden bara rann ur mig. Jag som bara skulle skriva att jag hejar på dig Elin. Du är inte ensam.
Kram<3

Kommenterarens avatar

tycker det är så himla bra att du skriver öppet om detta, hatar att det är lite "tabu" att prata om depressioner och psykiska sjukdomar överlag och tror att så otroligt många känner igen sig (inklusive mig) i det du skriver och att de ser dig, en förebild, skriva om det kan få dem att börja söka hjälp själva. klyddig kommentar men kort sagt, du är grym helt enkelt!

Kommenterarens avatar

Hej Elin.

Så galet modigt av dig att skriva sådant här! Mitt enda tips är att försöka se det som ett sår. Kanske är det ett skrapsår du fick när du sprang för fort för att hinna med livets tåg, kanske sträckte du dig alldeles för långt efter en önskan så att du inte märkte när livet högg till på nära håll, eller så hade du så mycket på gång att du missade det som var målet och föll hårt tillbaka. Oavsett så kommer detta såret att läka! Det är först när man verkligen inser att man är skadad som man behöver ta tid på sig, låta det läka, och skjuta andra saker åt sidan. Precis som en löpare som älskar att springa, så går det inte på riktigt förrän foten är läkt. Men du kommer dit! Och hoppas att jag kan skicka ett plåster såhär över internet.

Kram!

Kommenterarens avatar

Elin, mah soldier.
Som du nog vet redan så älskar vi dig, no matter state of mind och allt det där. Du inspirerar oss så himla mycket i allt du gör, med varje bild och varje ord så får du oss att må bra och det skulle vara awesome om vi kunde dela med oss lite av the epicness vi får av dig, tillbaka till dig. Om du fick bara pyttelite inspiration ifrån alla som du inspirerar varje dag så kanske det skulle bli a bit too much, but still, du är så jävla bra och glöm inte det och allt det där.

http://www.youtube.com/watch?v=qk1B8DiIJI8 (for rainy days, typ)

Puss och kram och *skickar epicness genom rymden*

Kommenterarens avatar

HEJ ELIN! Jag kommenterar alldeles för sällan på din jättebra blogg som ger mig så mycket kunskap och inspiration i ett ganska nyfunnet intresse (alltså att fota, något som har hjälp mig mycket i mitt eget mående, att hitta något nytt i ett liv som känns så gammalt att det stannat av typ). Men nu måste jag kommentera för det skulle kunna ha varit JAG som skrivit det här inlägget. Jag känner igen mig i allt, och kanske framför allt det du skriver om att sociala medier. Sociala medier är min räddning i ett liv där jag inte orkar med mycket, typ inget alls ibland. Att läsa ditt inlägg fick mig att FÖRSTÅ varför jag hänger så mkt på internet, och släppa skulden runt att jag inte orkar typ diska eller träffar vänner, men ändå orkar blogga eller twittra. Tack för det här inlägget, det är så modigt och viktigt att skriva om sådant här! Du gör gott med din blogg genom att vara öppen med sådant här. Stor kram till dig!

Kommenterarens avatar

Det kommer til å bli bedre Elin ♥ Så lenge du er 100% ærlig hos psykologen din. Det vil ta litt tid, men det blir bedre! Det er jeg ett levende eksempel på 🙂

Hold ut og ta tiden til hjelp ♥

Kommenterarens avatar

Det är fruktansvärt att inte känna att man har något lustfyllt att klamra sig fast vid, det gjorde jag för inte allt för länge sedan, jag har gått igenom depressioner och det är långt ifrån det lättaste, men för varje gång du tar dig upp om än så lite så gäller det att dra med sig det vackraste du ser, res öar i ditt känslohav så kommer det bli lättare med tiden, notera lättare. Du är stark, jag önskar dig så mycket lycka, för där du befinner dig psykiskt ibland är inget trevligt ställe att befinna sig i. Om du vill ta mitt råd? Då säger jag att du ska fortsätta träffa människor, nej det känns inte nödvändigt eller roligt alltid, men vistas ute i solen och ta in andra intryck istället för att låsa in dig i ditt sinne när du mår dåligt. Det är livsviktigt! Stor kram, jag älskar din uppriktighet och blottelse genom detta inlägg som förmodligen ger styrka till flera i den situationen! Det är viktigt att du inte tror du är ensam, aldrig ensam! Som sagt: stor lycka åt dig

Kommenterarens avatar

Tycker du är så modig som vågar berätta det här. Känner igen mig i mycket av vad du säger. Jag gick in i väggen för 2 år sedan, när jag var 17 år. Det är sjukt! Du är absolut inte ensam och jag kan inte säga mera än att du är grym och du är en helt underbar bloggare och du är säkert en helt underbar vän, dotter och syster! Girlpower!

Kommenterarens avatar

Det är ju väldigt sorgligt detta. När jag läste det så blev jag "Men det är ju mig hon skriver om!" eller jag känner exakt likadant, och det har inte bara med bloggen att göra utan privatlivet också, så sjukt jobbigt och hemskt. Starkt att skriva om det! Hoppas det på något sätt försvinner!

Kommenterarens avatar

Starkt skrivet. Kram!

Känner igen mej i det du skriver. Fast jag hade inte kunnat hålla det så vackert som du skriver haha.
Jag skrev ett inlägg i min blogg för inte såå länge sen, där jag skrev att jag ska minsann inte skriva te nån

längre, typ FB, o inte kontakta folk osv. Inte ens i riktiga livet. Inte min släkt osv.
Å hur värdelös jag är o bla bla skrev jag.

Jag e oxå deprimerad, sägs det…

Iaf, samtidigt som jag lägger upp mitt inlägg vet jag att jag inte kommer "hålla det", för jag vill inte (!) va tyst

o sluta skriva. 😉
Jag e jag o ja, hej o hå! Jag måste skriva för o "få ur" mej orden. Bli av me dem ur huvvet.

Tror vi e många i världen som känner så här.
O tror att 70% av dem inte yttrar sej om det.
Det skrämmer mej lite. :/
Ogillar tanken att nån ska gå omkring "ledsen". Deprimerad. Va skraja o inte duga pga det.
För vem fn vill umgås me en deprimerad en? Tänker iaf jag om mej själv.

Visst är det nästan lite otäckt då ens intressen känns så långt borta hux flux?
Jag älskar oxå att fota. Måste fota varje dag. Älskar himlen o kan fota den om o om igen haha.
Att göra smycken är dock min största hobby 🙂
Men ibland känner jag bara för o kasta alla … *fula ord* pärlor åt *ännu mera fula ord*.
Åt hell me alla smycken jag gjort typ. Varför slösar jag tid o pengar på o göra denna hobby??

Blir ju nästan lite rädd för sej själv haha.

Men de känslorna kommer då det blivit för mycket omrking mej.. 🙁 å jag känner att jag inte hinner med livet.
Har två barn, o de river ju fram leksaker VARJE DAG. I mängder… o jag städar, o de river fram mer.
Kaksmulor överallt. Stampa på legobitar, det klassiska haha.
Sen hinner man inte med disken. Ångesten kryper på.
Laga mat senare än man borde. Ännu mera ångest. Eller, senare än vad andra anser man borde. Men inte så att barnen svälter haha, neeej. Vi går bara inte upp vid 7 om dagarna på sommarlovet som en del andra kanske gör.
Handla, orkar man inte fastän man måste. Orka möta folk.
Klippa gräset i trädgården nu på sommaren, annars tittar folk snett på en o ens gård.
Samtidigt har killen o jag separerat efter 13 år.
Skilsmässa.
Fast vi e bästa vänner, o kanske hittar tebax i framtiden (?) fastän jag inte tror det.. men han tror, ja jag tror

men nånstans inom mej säger svaret att det inte blir så.. 🙁
Så att leva me det gör inte livet lättare.
Allt känns så.. förvirrat.

Å här där jag bor idag, regnar inte jobb över en.
För givetvis e jag arb.lös.
Snart singelmamma oxå.
Å deppad på det.
Tungt.

Ska man flytta? Har jag råd o bo kvar?
Tänka på barnen (?), att de kan få bättre utbildning än vad vi har där vi nu bor i skogen.
Tänka på att jag kan få jobb lättare i större stad?
Eller ska jag sitta här hela livet för jag haar ett hus? Som jag inte har pengar o renovera ändå haha… eller

VAAD ska man göra?

Å sen allt detta omrking en.. Ja, man blir helt snurr i huvvet.

Fyller år om några veckor. Ja men då ska ju huset va städat för gästerna kommer OM jag nu ska ha kalas

ens ?!
Orkar jag det?
Ja jösses hah.
Förr förra året hade jag inget kalas. Orkade inte.
Känslan att "tvinga hit" familjen + mormor o morfar, "tvinga" dem köpa paket osv.
Stå ut me mina äckliga kakor haha.
Snacka om o sänka sej själv.

Nu ska ju inte jag säga vad du ska göra o inte. Men tycker inte du behöver sluta blogga o sånt.
Bara ta det lite lugnare.
NU vet ju de som följer dej att du mår som du mår 🙂 O inte känner för o blogga alltid osv.
O accepterar folk inte det så e det deras problem.
Jösses.
Du ska ju få lägga upp vad du vill när du vill om du vill.
Vi läsare ska ju bara vara glada ATT du gör det 🙂
Att lägga upp inlägg varje dag är ju nästan omänskligt ändå så 😉

Sen e vi många som "älskar" dej!
För du ÄR en härlig människa.
Du ÄR lixom underbar.
Du är helt vacker som du är. Även om du e deppad eller har på dej en sopsäck.

Det är din personlighet som är så galet stark o vacker.
Ja ditt yttre är ju oxå löjligt fint 😉 Men jag menar att du ÄR en härlig människa (fastän jag inte träffat dej) så

jag förstår att det är många som följer dej via blogg o sånt.
Att ta bort möjlighet att kontakta dej o så är bra tycker jag.
Jätteroligt att folk vill kontakta dej, o tycker du är bra på att ge råd osv.
Men det blir lätt för mycket för dej att syssla med. Spec. då du mår såhär…
Då ska du känna ångest över att du inte besvarar osv, näe, bättre då att inte ens kunna få mail 🙂

Tror du vill ge alla tips osv. Men tycker det e jättebra som du gör ibland, lägger upp tips osv på saker o ting.
För då ger du ju tips till många på samma gång än o sitta o besvara mejl efter mejl efter mejl med tips.

Glöm inte att du är en härlig människa!!
Det är många som följer dej, o alla dem gillar dej för den du ÄR!
Du är inte ensam om o må som du nu mår, tragiskt nog :/

Våga må!!
Gör saker som du tycker e roligt just denna dag osv!
Jag kommer iaf inte ogilla dej för du bloggar mindre tex. om du nu gör det. Bara anse att även du e

mänsklig o behöver va ifrån internetvärlden.
Denna värld kan va hemsk om man tänker efter. Internet alltså. Alla "måsten" man drar på sej som man eg.

inte måste 😉

Hoppas ditt liv blir bättre för var dag som går o du går ifrån din depression mer o mer 🙂
Det e jättare sagt än gjort. Men ja, jag önskar dej all lycka iaf!

Varför ska jag jämt skriva så långt om jag skriver te nån… daaah, orka 😉 Kram!

Kommenterarens avatar

Elin! =)

…börjar med att erkänna, jag har syndat, jag har inte läst alla dina inlägg…
Är därför kanske inte helt à jour och så.

Trots det och trots att jag är YR – både allmänt och för tillfället – och kanske inte förstår allt du skrev, men (om än med ett annat kön och andra siffror i åldersrutan) känner igen mig i mycket av det (ibland tar jag hissen ner till nedre källarplan – där lampan har gått och det luktar dynga – men som tur är, går hissen upp igen…) och trots att ämnet är ganska djupt och inte helt lätt och INGEN EXAKT kan veta hur någon annan känner sig, så försöker jag mig på några (med reservation för motsatsen) kloka ord…

Min spontana reaktion var;
(jo, försöker lära mig på jobb varje gång ett "glatt" barn är lite låg eller helt off, att det är helt ok, hon har samma rättigheter som andra barn att inte behöva smila hela tiden…)
Oj, det här var oväntat…
Jag känner ju inte DIG (och är som sagt – hrrmppf – inte helt påläst) men fått känslan av att du har full koll på ALLT. Men en sak har jag inte fel i – du är DUKTIG och BEGÅVAD och har FÖRMÅGA… om eller när du sedan vill använda dina krafter, är det enbart du som bestämmer. Det finns inga krav, mer än att du gör det bästa för DIG och din hälsa. Ingen kan begära att man har koll och kontroll på allt.
Alltså, iofs, när jag själv mår USELT ibland, kan jag komma på mig själv visslande eller leende ändå och den "glada" bilden har säkert t.ex. barn, kollegor och föräldrar på jobb av mig… om det sedan är strategi, förträngning, MÅR bra oxå ändå, eller VILL må bra, låter jag vara osagt. Ibland är det ju som du skriver, att man "måste" vara välkomnande och trevlig…

Nu kanske jag simmar djupt, vet inte, men jag tror att ni kvinnor har mycket mer krav på er eller kanske ställer höga krav på er själva…
Iaf här, i svävande världen.
Jag kan tänka mig hur många tjejer som mår dåligt av att de "måste" PRESTERA.
Måste vara FINA, måste ha många läsare, måste bli kommenterade, måste visa nya outfits, OFTA, måste skriva fem inlägg om dagen, etc… Ekvationen går inte riktigt ihop om ALLA ska ha världens coolaste blogg med många besökare/kommentarer, menar vem ska då hinna kommentera allihop, när man har fullt sjå med sitt eget… och alla ska ha egen kläd-smyck-design och blablabla… Blogg-bubblan som sprack lixom… ja, spekulerar bara, men det jag egentligen ville ha fram här är nog att det är DIN blogg Elin.
Det är DU som bestämmer vad som händer – blogga lite, blogga mycket, blogga när DU vill…
Angående SLUTA blogga (ingen rekommendation) vill jag tipsa;
Behåll bloggen ändå, så kan man ju fortsätta om/när man vill. Inte ta bort helt… det är ju en människas liv dokumenterat = värdefullt! 🙂
Jag bloggar själv för att dokumentera, för att det är så himla roligt att SKRIVA och leka med ord och för att (eventuellt) underhålla. Och jag bloggar när JAG känner för det.
Tycker den sista är viktig; inga krav…

Den här kommentaren blev nog lika TRÖTT som jag är nu…(sover…).
För att knyta ihop säcken;
Gör det du finner glädje i Elin. Äkthet brukar lysa igenom själ och kropp, skina och ge glädje. Är DU HÄR – om än bara ibland – är jag här och säkert många med mig.
Ta CARE!

/Jeppe

Kommenterarens avatar

Ligger mycket i det du säger och tyvärr är det nog alldeles för många som känner igen sig! Jag ser mig själv i vissa saker du skriver men jag har sedan ett tag tillbaka börjat skala ner min "verksamhet". Jag tackar oftare nej till uppdrag, allt som har med webdesign att göra! Har nu tom "tagit" bort min blogg på min sida utan byggt en "prestationsida". Sammanfattningsvis är det ett tips ifrån mig till dig att skala ner din verksamhet tills du får en kärna du kan tro på!

Jag ser redan att du fått massa styrkekramar här i kommentarerna men hoppas du en dag har lite tid över och komma ut och hälsa på landet så ska du få en på riktigt istället 🙂

Kommenterarens avatar

Åh fina Elin! Jag gillar verkligen att du är så ärlig. Det är inte många som är på ett sånt ödmjukt sätt i bloggvärlden längre. Allt ska alltid "verka bra".
Jag kan också känna igen mig i vad du säger. Att om man går igenom en depression och helt plötsligt postar en bild på sig själv som glad tror alla man kommit ur depressionen, eller liknande förslag du tog. Det är just den där balansgången som är så jobbig och svår och veta hur man ska tackla. Jag skulle säga att låt det ta tid. Det är få som kommer ur en depression väldigt snabbt. Jag tror det behöver ta tid. Och om det gör det är det mindre risk att det händer igen tror jag. Ta hand om dig och låt dig må dåligt om du förstår. Strunta i de vännerna som säger "tänk inte på det negativa hela tiden, var lite glad". Visst, det kanske är bra att göra ibland, men jag tror att man måste bearbeta det negativa för att bli glad på djupet igen. Du är grym! Skapad för att bli just den du är. Glöm aldrig det! Styrkekramar!

Kommenterarens avatar

Hej Elin,

Det här är egentligen inget att skämmas för utan ett vanligt förekommande scenario som kan drabba vem som helst. Jag är själv mer eller mindre i samma situation och det började med att jag jobbade på ett företag med extremt mycket stress och onödigt mycket och ogenomtänkt hets. Det ledde snart till att närminnet mer eller mindre helt försvann, jag drömde stressdrömmar, vaknade mitt i natten i panik över saker jag kanske inte hunnit med. Saker hemma började förfalla, blev övermäktiga, jag hade ingen lust till nånting, jag kände att det inte spelade någon roll om jag lagade mat och åt vilket också tydligen är vanligt. Till slut kontaktade jag min läkare och berättade om hur jag kännde och hon förstod direkt och skrev ut antidepressiva tabletter eller s.k "lyckopiller" som så många felaktigt har kallat de.

För faktum är ju att man inte blir lycklig av de. Men de hjälper till att återinföra signalsubstansen seratonin i hjärnan vilken man har brist på vid depressioner. Till slut lyckades jag iallafall hitta ett annat jobb men min läkare sjukskrev mig även tackolov för utbrändhet de två sista veckorna av min anställning.

Idag har jag att bra jobb utan alltför mycket stress där jag trivs bra men jag äter fortfarande mina tabletter och vardagen är fortfarande stundtals inte helt okomplicerad men det går. Och träning verkar funka rätt bra för mig och som du också säger tror jag på att försöka vara någorlunda aktiv snarare än att rulla ihop sig i ett hörn.

Framförallt behöver du inte känna att du är ensam! Det är många som känner igen sig i precis det du beskriver och det faktum att du skriver om det på din blogg men framförallt är medveten om det själv är det första steget i rätt riktning. Först då kan man göra nåt åt det.

Men jag hoppas, om inte annat för din egen skull, att du inte lägger ner bloggen eftersom den verkar vara en stor del av dig och säkerligen fungerar som en "ventil" samtidigt som många av oss läsare, mig inkluderat, gillar att läsa om och inspireras av dig. Jag blir alltid glad när jag besöker din blogg. Glad eller ledsen spelar egentligen mindre roll för du är den du är med allt vad det innebär och det är bara mänskligt att vara mänsklig. Och du bestämmer ju själv vad du skriver så även om du inte alltid uppehåller en solskensglad profil betyder inte det att folk kommer tycka sämre om dig. Det har ju dagens kommentarer visat om inte annat.

Och det där om att folk inte förstår. Jag vet… en del kommer att kunna förstå, en del kommer det inte. Generellt tror jag att det är svårt att sätta sig in i det om man inte har upplevt nåt liknande själv eller har lätt för att sätta sig in i hur andra människor känner och upplever saker.
Sen kommer en del nog alltid att bara säga "men vadå.. du har ju så mycket att vara glad för? Ryck upp dig."

Men faktum är ju att man inte kan "rycka upp sig" om man har en depression. Inte bara sådär, för det funkar inte så. Depression är inte en dålig dag eller en stunds irriterande oflyt. Det tror jag en del alltid kommer att ha svårt att förstå. Speciellt personer som kanske alltid haft det lätt och "fått" mycket gratis i livet.

Men som sagt… du är inte ensam och jag tror att jag talar för många när jag säger att vi är många som inspireras av och tycker massor om din blogg och dig som person oavsett sinnesstämning…

Många kramar!!

Kommenterarens avatar

Det är helt okej att vara ledsen. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver och det går upp och ner jämt. Mina bästa tips är att inte stressa, försöka att inte känna press, göra saker som man tycker om och att inta ta livet så allvarligt. Man lever en gång och då ska man göra saker som gör en lycklig. En stor kram till dig!

Kommenterarens avatar

Känner så väl igen mig, har också diagnosen depression. Att acceptera att man är sjuk är bland det svåraste jag har stått inför, jag hatar det. Jag vill inte vara sjuk. Att människor omkring mig säger precis det du skrev om "hon är väl inte sjuk" eller "hon ser ju inte sjuk ut" gör INTE sjukdomen lättare. Ibland önskar jag nästan att jag hade ett brutet ben istället eller något annat som människor med okunskap ändå förstår. Psykiska sjukdomar är verkligen tabu och det måste vara det som leder till okunskap. Jag önskar att vi som är psykiskt sjuka skulle våga vara mer öppna med det för vem ska annars alla människor med okunskap få kunskapen ifrån? Det är ju bara vi som är psykiskt sjuka som kan veta hur det egentligen känns!

Kommenterarens avatar

Vad starkt av dig att du berättar det här för oss. Jag hoppas att det snart vänder för dig så att du får börja må bättre.

Kommenterarens avatar

Hej Elin! I allt du skriver här i din blogg i det här inlägget känner jag så himla tydligen igen. Detta att man ofta får frågan eller hör att någon säger att du är alltid så glad du är inte sjuk osv. Men jag är en sån person som inte alls visar hur jag mår, utan på utsidan visar jag en framåt och glad tjej men innerst inne så kanske jag är på värsta dåliga humöret eller totalt nere i en depression som ingen ser utan det tror jag lever så himla lyckligt men ibland har jag verkligen motgångar & allting känns bara så hopplöst och nedstämd. Jag är en sån tjej som vill ha många bollar i luften vill göra så himla mycket på en gång men tiden räcker som sagt inte till. jag vill bli bättre på att fotografera, jag vill bli den där lilla mamman i familjen men aldrig blir det.. Jag har så mycket jag vill hela tiden. Men allt bara skiter sig och då hamnar jag ofta i en stor depression, och det vill jag ju inte. men jag hamnar där iallafall.. Det är som jag ofta tänker och blir väldigt nedstämd för är att jag har så himla få vänner, jag gör ofta samma saker varje dag, som att; sitta vid bloggen, ut med hunden på promenader, jobba, städa och vara med sambon. Så ser mina dagar ut i stort sätt. Och fy det är så trist. Jag vill kunna få mer socialt i mitt liv men jag är sån ensamvarg och har svårt att vara bland folk, och då är de så svårt för mig att finna någon mer vän. Jag umgås i stort sätt bara med en enda vän men vi ses knappt för vi bor 3 mil från varandra och jag har inte körkort, men hon har men nu är hon mamma till en liten. så tiden räcker inte till. Vill bara tala om att du är en väldigt stor inspirationskälla för mig. Du får mig att vilja ta min systemkamera och ut och fota. För även det har jag varit blyg för. det har alltid tagit emot. tar emot för att gå ut själv och fota för möter jag någon och jag står där & fotar så känns det som folk tycker att jag är dum i huvudet som fotar den där blomman eller trädet. men kikar jag mig in här så får jag ofta inspiration. Det är underbart, jag mår bra av att läsa din blogg. Vore väldigt tråkigt om du slutade blogga, men sin hälsa går före och det är bara du Elin som kan bestämma hur du vill ha ditt liv och hur du vill må. Men du ska veta att du är en stor förebild. En STOR inspirationskälla för många. (vill nog helst inte du publicerar denna kommentar men vore kul om du ändå svarar) Stor kram till min stora förebild / Frida

Kommenterarens avatar

det är riktigt modigt av dig att dela med dig av detta. Känner igen mig i väldigt mycket du skriver, men med vetskapen att allt kommer bli bättre någon gång. Tillslut kommer man kunna säga "jag är lycklig". Tänk på det och det blir kanske lite enklare att fortsätta kämpa.

Kommenterarens avatar

Vet du, jag tycker att du ska strunta i vad andra tycker och tänker. Huvudsaken är att de som står dig nära vet hur det ligger till och stödjer dig. Är sociala medier ett bra sätt för dig att hålla kontakt och vara med på egna villkor så tycker jag att du ska hålla fast vid det. Du ska sätta dig själv i första rummet, det är viktigt att du mår bra, eller bättre, än vad andra tycker och tänker. Man måste hitta sina egna vägar för att nå fram till det som är bäst för en själv och inte följa andras. Må så vara att den är krokig, men den är din.

Hoppas att du hittar din väg till att må bättre. Det förtjänar du!
Stor kram!

Kommenterarens avatar

Jag lider också av depression, men jag klarar dock inte av att gå till en kurator/läkare att prata för då slutar det alltid med att jag inte ens går till mötena.

Jag är precis likadan som dig, svarar inte på SMS m.m mina vänner blir tokiga på mig men jag inte hjälpa det, hur ska jag kunna förklara? hur ska dom kunna förstå?

Jag är så himla rädd för allt, för livet. Jag har nu jobbat i 1,5 år och har aldrig någonsin haft en full månad på jobbet då jag vid minst ett tillfälle per månad sjukanmäler mig på grund av depressionen. Men jobbet förstår inte heller.

Min pojkvän förstår inte riktigt heller, han vill att jag går tll en psykolog, men hur gör man det? hur gör man något som man är livrädd för?

Och nu ska jag börja plugga istället, men jag är rädd att depressionen ska ta över, att jag inte kan gå til lektioner m.m. Hur blir man frisk från detta? Jag är så himla rädd för att bli lämnad och ensam kvar. Speciellt från min pojkväns sida..

Kommenterarens avatar

Hjälp det där låter precis som jag för ett halvår-ett år sedan… Alltså verkligen! Det tog mig fram till för några veckor sedan att inse att det inte finns någon annan utväg än att ta det med en läkare och gå till en kurator igen (förra gången rann det ut i sanden för att jag av någon oförklarlig anledning slutade gå). Ge det en chans till!

Kommenterarens avatar

TACK för att Du skrev detta inlägg.
Det är ensamt att må som Du gör, jag vet hur det känns. Skönt att Du har stödet i Din familj samt Din enormt goda självinsikt och förmåga att sätta ord på känslorna och symtomen.
Önskar Dig allt gott och kommer nu kika in här fler gånger.. (Hittade hit via Bloggkommentatorerna).

Kommenterarens avatar

Jisses vad mycket jag känner igen mig i där. Har också svårt att planera, genomföra saker, slutföra saker… Jag gör även saker otroligt långsamt. Jag har svårt att prata (i alla fall över telefon) med folk jag inte känner (IRL fungerar bra) och tycker inte om konfrontationer, alls…
Det är mer jag känner igen mig i, och mår lätt dåligt över typ inget, har ingen energi, ork, lust… Detta påverkar lätt mina studier, i höstas så visste jag inte om jag skulle vilja eller orka fortsätta, men nu känner jag ändå att jag vet att jag vill..

Hoppas du kan hitta ett sätt att må bättre, även om det är svårt! Du verkar som en helt underbart härlig människa, men även de till synes gladaste kan ju ha det jobbigt. Men jag hoppas du verkligen lyckas ta dig ur detta (det tror jag allt att du kan), kram!

Kommenterarens avatar

Känner så igen mig i det du skriver, fast jag är drygt 25 år äldre. Vet int exakt när jag fick depression, den kom smygande. Allvarligt blev det för sådär en fem år sen, då blev jag sjukskriven. F.o.m april är jag pensionär. Lever också för min familj, finner avkoppling med min kamera, men kan känna mig stressad av bloggen och ibland helt ångestladdad…typ vad har jag nu skrivit, sårar det nån. Det som irriterar mig mest just nu är att depression ännu är så tabu belagt. Speciellt av äldre människor. Har i min näta omgivning personer som int frågar mig hur jag mår eller tar upp saken överhuvudtaget. Att jag blivit pensionär diskuteras int alls. Ojs..det blev långt…pointen var dock hur allt du förklarade passade in på mig.
Sköt om dig och gör saker i din egen takt. Inspirationen kommer nog tillbaka, det tar bara sin tid.

Kommenterarens avatar

Jag känner så väl igen mig i vad du skriver. Jag vet inte ens hur många år som har gott sen jag började känna som att min personlighet på något sätt började förändras, men har på senare tid insett att det kanske inte är "jag" som blivit en mer tillbakadragen person, utan snarare att mitt psyke börjat bryta ner mig. Jag vet inte riktigt vad som triggade det, kanske var det när jag och min pojkvän separerade efter 1,5 år tillsammans, hela min värld rasade. Jag hade flyttat hemifrån till hans stad där vi bodde ihop, och han var verkligen mitt liv. Vi hittade tillbaka igen några månader senare men mitt psyke fick sig en väldig törn i och med all panikångest under tiden vi bodde isär.

Nu har vi varit tillsammans i snart 8 år och jag har flyttat utomlands med honom, men den här prestationsångesten du talar om är istället vad som tynger mig nu för tiden. Jag vet att jag vill jobba med foto men är för feg för att våga satsa helhjärtat på det, blir helt handlingsförlamad när jag inser att jag antagligen bara kommer misslyckas. Och jag har inte lika mycket talang som du på långa vägar. Min pojkvän är fortfarande den största delen i mitt liv, så pass stor att jag försöker konstant komma på undanflykter för att slippa träffa vänner. Jag låter åren gå för att stötta honom i hans karriär här medan jag inte vågar gripa tag om mina egna drömmar. Sociala medier gör inte saken bättre i mitt fall, eftersom jag konstant jämför mig med gamla skolkamrater som verkar ha så mycket mer intressanta liv och har kommit en bit på sina karriärer. De vet vad de vill, medan jag står här och stampar och försöker intala mig själv att "jag är ju åtminstone en bra flickvän".

Nåväl, jag tror det är bra att du är sjukskriven ett litet tag från ditt jobb så att du har tid att umgås med din syster, ni verkar vara väldigt nära varandra. Systrar förstår varann på ett sätt som inte kan jämföras med något annat, och man har aldrig någon prestationsångest eftersom ens syster alltid kommer acceptera dig för den du är och inte döma dig. Jag var totalt självmordsbenägen för ca 6 år sedan men min syster var en av de få som faktiskt vågade prata med mig om det. Jag tror inte att jag nånsin kommer bli en utåtriktad person som har lätt att träffa folk, men jag har accepterat det. Världen består av både introverta och extroverta människor och den ena är inte mer "rätt" eller "normalt" än det andra. Sedan Facebook kom tror jag att det har fört med sig nån slags inbillning hos folk att man hela tiden måste prestera och få folk att se en som "lyckad". Det är så lätt att se ner på "svaga" människor när man gömmer sig bakom en dataskärm, och man vill ju inte att det är den bilden folk har av en.

En sak som jag alltid varit så imponerad av är hur många strängar du har på din lyra, du verkar vara en otroligt kreativ person som har flera oerhörda talanger. Det som är bra med kreativa yrken är att många kan skötas i ensamhet, t.ex om du tecknar, fotar stilleben eller skriver. På så sätt behöver du inte känna pressen att möta folk lika ofta och låtsas vara utåtriktad, om du har en sådan dag där du helt enkelt vill vara ifred.

Tack för din fina blogg, och förlåt för min enorma wall of text. Ibland önskar jag att jag hade känt dig i verkliga livet och inte bara genom bloggen, för jag får intrycket av att du är en sådan person man skulle kunna prata med om allt och inget i evigheter, utan någon slags press eller ångest.

Krya på dig, och ta all tid som behövs <3

Kommenterarens avatar

Känner så mycket igen mej i det du skriver. Dels det du skriver att folk kommer se en med andra ögon. Själv har jag en diagnos som jag inte gillar och skäms för. Eftersom jag är rädd för folk kommer se och behandla en annorlunda. Man är Juh fortfarande samma person bara man har en diagnos. Dels för jag vet vad människor tycker om den diagnosen för de har en fel uppfattning av den pga de tror vad de ser på filmer. Vilket är synd, vilket oxå gör att man inte vill berätta. Mn du ska se att det blir bättre. Även om den alltid finns där. Kram

Kommenterarens avatar

Jag känner igen mig i en del saker samtidigt som jag haft det svårt på andra sätt. Jag har aldrig känt någon skam över att jag mått dåligt, utan nog mest blivit arg om jag blir misstrodd och berättar det därför för ännu fler och känner att Det här är ju inte mitt fel, jag har inte gjort något fel.
Som att bli förkyld. Ingen kan ju säga att det är ditt fel att du är förkyld och att du verkar inte ha feber för du bloggar ju, du går ju till jobbet osv. Det är tråkigt hur människor ser på det här och jag hoppas att du inte tar åt dig av massa negativt. Det kommer bli bättre. Det lovar jag.

Kommenterarens avatar

Jag går i sexan.
Jag har aldrig passat in särskilt bra men jag har blivit ett så kallat "pluggbarn" och har gömt mig bakom det. Jag har trivits som pluggis hela skoltiden och har aldrig känt dessa problem förut, MEN… så började jag sexan. Jag vet att jag är väldigt liten och att jag omöjligt kan ha så stora problem, men detta känns ändå inte bra.

Jag har växt upp med två storasystrar och är något före min ålder, och umgås mest med tjejer eftersom jag inte passar in bland pojkarna.

Man byter skola då man börjar sexan och byter klass. Jag hamnade i en klass full utav "pluggisar", som jag. Redan från början var jag stressad över det hela och var så rädd för att göra fel. Jag kände att min klass hade något gemensamt, något som bara de visste, att de gillade samma saker och umgicks i samma kretsar, och jag gled ifrån dem direkt. Jag har goda vänner, men ändå känner jag att de ogillar mig.

Jag började glömma saker i början av terminen, HELA TIDEN! Detta frustrerade mig oerhört och mina klasskompisar pekade ut mig som klantig, som glömde saker hela tiden. Jag har alltid varit den som de har frågat saker som de glömt bort, jag hade alltid varit den som höll ordning.

Jag har också känt av en oerhörd rastlöshet i hemmet, trots att jag vet saker jag vill göra så tar jag inte tag i dem. Jag har trott att det har berott på lathet, men när jag väl har börjat saknar jag inspiration.

Jag har alltid varit annorlunda. Jag lyssnar på klassisk musik, dansar, ritar, spelar cello (och piano) , älskar att rita m.m
Men jag har klarat av det. Förut brydde jag mig inte om vad andra tyckte och trots att jag såhg mig som en klen människa tror jag nog att jag var ganska stark.

Då jag började i min "nördklass" höjdes min status oerhört. Jag var plötsligt i rampljuset, och jag har på nåt sätt blivit en falsk version av mig själv som hela tiden skämtar och umgås med många. En slarver, en av de tuffa, men det är motsatsen till den jag egentligen är.

Jag känner igen mig i alla dessa saker du säger och oroar mig. Jag kanske har hamnat i en depression. Allt känns fel, jag är ofta utmattad eller melankolisk utan anledning, jag orkar inte göra alla dessa kulturella grejer som jag egentligen vill, och jag undviker sociala medier.

Jag vill bara stänga in mig och se Game of Thrones i min ensamhet hela dagarna…

Trots allt detta har jag blivit en starkare person. Jag vågar säga ifrån, och vågar umgås med nya människor, vågar vara annorlunda. Men detta är inte jag. Jag känner mig instängd och vill bryta loss mina kedjor så jag kan visa alla vem jag egentligen är.

Jag tror nog att jag är deprimerad, men jag vågar inte prata med någon om det.

Hur gjorde du?

Jag passar på att säga att du är en idol för mig och att du skriver detta inför alla människor är riktigt modigt.

/En missförstådd liten unge som tycker att alla andra är barnsliga och som fungerar som en vuxen

Kommenterarens avatar

jag förstår dig till fullo. och känner med dig.
jag har gjort en resa, inte från samma sits som du, men på något sätt ändå liknande.
så jag tror jag kan förstå. hör av dig om du känner för att snacka om nåt, bara via nätet eller så,
kanske kan bidra med något, hopp om inte annat.

ciao
pillan

Kommenterarens avatar

Jag vet inte heller riktigt vad jag ska säga, men du ska veta att det finns många människor därute som tänker på dig och bryr sig om dig! Jag tycker du ska göra det du själv känner är bäst ett tag, göra saker som muntrar upp dig. Du kanske behöver resa bort ett tag och samla nya krafter och ta en bloggpaus. Vi kommer alltid finnas här för dig! Krya på dig <3

Kommenterarens avatar

Folk är alltid så fördomsfulla och slänger ut spydiga kommentarer. Men jag i alla fall förstår dig, och jag själv som bloggar (dock är min blogg inte så stor). Jag skriver ju inte, oj gud hela denna dagen har varit ett skämt, inte orkat någonting dessutom mått jättedåligt osv.. Bara för att man mår dåligt behöver det ju inte "synas" på sociala medier eller bilder. Tror du förstår vad jag menar, men jag läser i all fall din blogg för den du är och jag tycker du är helt underbar. Att ta i itu men sina problem kan ta ett tag, men det blir bättre. Kanske inte just nu, idag eller imorgon men jag lovar det blir bättre! Världens kram på dig Elin och jag ser dig som samma Elin hur du än mår! ♥

Kommenterarens avatar

Finaste Elin, skickar en stor dos med energi till dig, ditt inlägg är ett steg mot att må bättre, beundrar dig och du är starkare än du tror!
Allt måste ta sin tid, tillåt dig att må dåligt och hitta balansen i det dåliga, låter konstigt men funkar så för de allra flesta.

Kram!

Kommenterarens avatar

Hur gör jag om jag misstänker att en nära vän kan vara deprimerad fast hon själv säger att hon absolut inte är det? Hon stämmer så in på alla punkter och mår inte bra…

Kommenterarens avatar

Jag skulle inte trycka på henne någonting, mer säga att det är helt okej att inte orka och att inte klara av saker. Visa att det inte är någonting att skämmas över.

Kommenterarens avatar

Känner igen mig i det du skriver. har svårt att fokusera på saker som är bra, istället lägger jag ner all min fokus och stressar upp mig över det som är dåligt.

Kommenterarens avatar

Jag känner igen mig i allt du har skrivit nu, i flera år har jag sprungit ifrån kontakt med andra människor på stan min taktik var "åk dit, gör det du ska och gå fort som fan därifrån". Nu har det dock blivit bättre på den fronten men just nu känner jag mig så obalanserad att minsta lilla kommentar som är menat som ett skämt kan få mig att börja gråta eller ta det som massiv kritik. Och det värsta är att det inte känns som att någon förstår vad jag går igenom, att saker och ting är svårt för mig. Min pojkvän reagerar på att jag inte är lika glad som förut och jag känner mig så lost, liksom vart fan tog jag vägen? Och då känner jag mig nästan oduglig. Och jag gör precis som du säger att du gjort, jag pressar fram leenden och försöker se glad ut när jag egentligen bara vill lägga mig ner och dö – eller iallafall gråta. Jag orkar inte vara glad och jag ser ingen mening med det. Speciellt inte när folk förväntar sig det, och då frågar de "men vad är det?", "har det hänt något?", "du är så tyst"..
Jag vet vad du går igenom och du är definitivt inte ensam, men det är bra att du pratar om det med någon!

Kommenterarens avatar

Skickar en styrkekram! Och blir lite ledsen över hur många som känner igen sig i det du skriver. Ibland tror jag att Erving Goffman är nånting på spåren när han skriver "Kan det vara så att sjukdom är ett sunt tecken på ett sjukt samhälle?" Det kan vara skämmigt att må dåligt psykiskt, men jag tror ändå att reaktionen är sund. Det visar bara att kroppen fungerar och reagerar på något som är fel.

Kommenterarens avatar

Jag tror också helt och fullt på det.. Undrar egentligen vad man ska göra för att komma ifrån det. Ju mer vi blir offentliga, desto mer press får vi på oss eftersom vi kan jämföra oss med andra. Även om jag inte vill jämföra mig, så gör jag det utan att jag tänker på det (uppenbarligen, annars hade jag inte hamnat här) :/

Kommenterarens avatar

Fy så tråkigt Elin!

Jag känner dock igen mig i mycket av det du skriver, vissa dagar känner jag inte ens någon lust att klä mig och kläder är verkligen min passion.

Många styrkekramar till dig! <3

Kommenterarens avatar

Hej.
Jag hade velat skriva ett mail till dig, men hittade ingen adress så det får bli här. Först och främst måste jag bara beundra dig för din modighet att skriva det på din blogg. Jag ska vara ärlig och säga att jag hade aldrig kunnat ana att du var deprimerad, men det tror jag ingen kan om mig heller. Man döljer det, men jag vet inte varför, man kanske vill dölja för sig själv?
Jag har själv haft problem med depressioner, ganska djupa, då jag försökt ta mitt liv. Men jag har tagit mig upp, så ingenting är omöjligt. Idag har jag återkommande depressioner, vilket är lite jobbigt för varje gång jag känner att jag är "nere" utan anledning så vill jag hitta en för jag vet hur det känns att skratta på riktigt.

Jag har tagit hjälp av min kurator och bup. Men det första du ska göra är att hitta någon som du vet kan hjälpa dig, och tro på det själv. Aldrig förneka det negativa, men heller inte ha allt fokus på det så att det blir en negativ spiral. Därför ska du göra saker som du blir glad för. Men jag förstår dig, allt känns skit. Och jag känner att jag vill berätta så himla mycket mer, om hur jag har haft det och att det finns en utväg, att du kommer lyckas, men vet heller inte hur jag ska formulera mig. Men tack för att du läste hit i alla fall..

Jag beundrar dig Elin. Jag tycker du är så himla söt, och det är tusen gånger som jag varit galet avundsjuk på dig!! Jag tror på dig, och tack för att du skrev detta, det får mig att känna mig mindre dålig. Jag tänker på dig.
<3
/ Lovisa.

Kommenterarens avatar

Hoppas du mår bättre inom en snar framtid. Vet att en depression inte är något som går över på bara någon vecka, men jag önskar bara att du faktiskt kan vara nöjd med dig själv och inte behöva känna den otroliga tyngd som kommer med denna "sjukdom".

Kommenterarens avatar

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver!

Tack! Tack, för att du delar med dig. KRAM

Kommenterarens avatar

Älskade Elin, alla dessa år jag följt bloggen gör att jag verkligen känner för dig. Även om jag vet att man inte vill ha "sympati", man vill bara känna sig som förut. Bort med all form av press och ge själen tid att läka. Lycka till med allt <3

Kommenterarens avatar

Har varit där du är (delvis kvar men på bättringsvägen)!!!
Håller med de flesta som skrivit (har inte läst alla)

Men jag har kanske en ide?
Har delvis försökt själv men kanske inte fått något super resultat.
Fotografera mer av den "mörka sidan" en bra bild i regn eller mörker eller något som gör ont….!?
Sebastiao Salgado har många bra foto på vad jag menar kanske på en liten annan nivå men ändå.
Hans bilder på svält död osv är ju så sjukt snygga och det blir lite märklig känsla att försköna något som är så fel eller osmakligt osv…

Men för att gå vidare säger ju folk att man måste möta sin fiende, upp på hästen när man fallit av osv…?

Man tenderar bara att fota snygga och vackra ting och vyer. Jag vet inte om du förstår eller om jag bara yrar?
Hur som helst jag tittar in lite då och då och hoppas där kommer en dag där du åter igen funnit dig själv och kan vara "ärligt" glad och positiv.

Blogga inte för mycket jag tror inte det är bra att bara prestera en massa hela tiden även om man vill så kanske man skall hoppa över varannan gång.

Må bättre kramar….!
Johan

Kommenterarens avatar

Jag önskar dig all lycka jag har, och jag hoppas att det räcker. kram<3

Kommenterarens avatar

Du är inte ensam. Du har redan kommit en lång väg till att må bättre pga av din insikt. Men det tar tid och det är inget man kan stressa fram. Jag hade min "svacka" för 10 år sedan. Nästan 2 år tog det att komma ur den men har inte haft något återfall 🙂

Kommenterarens avatar

Väldigt starkt skrivet. Stor eloge till dig! Det här är ett ämne som är svårt att prata om men som verkligen behövs prata om.

Var själv där du är idag för sex år sedan. Har fortfarande dagar då jag mår visset, men jag har på något vis lärt mig att leva med det. Det är svårt att riktigt sudda ut det till fullo. Det blir som en del av en själv och ens personlighet som jag tror kommer följa med en under en väldigt lång tid. Hårt att höra när man är mitt i det, jag vet. Men det blir bättre. Man själv blir bättre. Bättre på att hantera och kontrollera. Det viktigaste tror jag är att försöka hålla sig sysselsatt. Jag känner så fort när jag blir lite för understimulerad och har en orutinerad vardag att känslorna kommer tillbaka. Så då är det viktigt att försöka gör någonting. Om bara så lite som att ta en promenad, eller göra något i hemmet. Något som skingrar tankarna. Sedan är det viktigt att lära sig tyda sin kropps signaler. Lära sig när det är dags att stanna lite, våga säga nej. Det är det viktigaste du kommer att lära dig under den här tiden. Vikten av att sätta sig själv i första hand. Ibland är det svårt. Man vill ju vara en god vän, dotter, syster, granne. Man vill ge. Men för att gå vidare, måste du lägga andras behov lite på hyllan för ett tag. Alla kanske inte kommer att förstå, men de som verkligen i botten av sitt hjärta bryr sig om dig, kommer att göra det. Vet att det är svårt att visa sig sårbar inför sina nära. Men även det är ett steg i rätt riktning. Jag hoppas att du får bra hjälp som kan visa dig grunderna så du ska klara dig ur det här. Man klarar mer än man tror. Och när man nått botten så finns det bara en väg att ta, och det är uppåt. Håll hoppet uppe, fortsätt att drömma. Efter varje berg lyser solen igen. Det finns ett citat som säger att man får starkare ben i uppförsbacke och det tror jag är sant. Det är jobbigt nu, men du kommer komma ut ur det stark, var så säker. Försök tänka på att du inte är ensam om att känna de här känslorna, det är inget att skämmas för. Och du, glöm inte bort att du är jättebra. Det tycker i alla fall jag!

Kommenterarens avatar

åh vad jag känner igen mig i mer eller mindre allt du skrev!

Kommenterarens avatar

Elin, du är så sjukt stark som ens vågar gå ut med detta för flera tusen läsare. Men du ska veta att vi är så otroligt många människor som älskar älskar dig för det du gör. Du är en stor inspirations källa för mig. Jag älskar att vardagligen gå in ocj kolla din blogg för att se om du uppdaterat något! Du är stark elin och det måste du inse själv! Du är GRYM.

Kommenterarens avatar

Bästa Elin!
Vet knappt var jag ska börja men vill mest bara att du ska veta vilken enorm inspiration du är! Som så väldigt (!) många andra här bland kommentarerna ser jag mig själv i ALLT du beskriver, och har känt så alldeles för länge. Så när du skrev om hur du mådde första gången på bloggen var det som att jag för första insåg vad jag själv gick runt och bar på. Några dagar senare satt jag och hulkade på ungdomshälsans drop-in tid. Den lättnaden går bara inte att beskriva. 6 års tystnad, ångest och sorg bara forsade ur mig!

Så jag antar att jag försöker säga tack, för att du vågade berätta. För du fick mig att våga också, och jag är så jävla stolt över det lilla steget jag tog just för att det var i rätt riktning. Det låter klyschigt men jag tror på dig! 🙂

Massa massa kramar!

Kommenterarens avatar

Men åh vad underbart att höra att det jag skrivit och som jag med sån vånda tillslut lagt upp, har hjälpt någon! Då var det värt det tusen gånger om! Tack så mycket! <3

Kommenterarens avatar

Först och främst: Massor av kramar till dig!
Jag tror inte att någon ser ned på dig för att du inte alltid är perfekt, glad och social. Vem tusan orkar vara det förresten? Däremot tror jag att många ser upp till dig när du vågar berätta sådant här. När du berättar hur du känner och att det är okej att må dåligt.
Sen har jag faktiskt tänkt på dig och sociala medier. Att du är väldigt aktiv överallt, hela tiden (Även din syster). Twittrar, instagrammar, bloggar… Undrat hur du mäktar med. Själv glömmer jag bort det hela tiden men vet att jag ändå är mer aktiv än många.
Känn ALDRIG någon press att uppdatera dina sociala medier. Vi som läser och tittar, vi är glada för det vi får, men vi förstår också att det är mycket. För att må bra tror jag faktiskt att man måste släppa det lite. Låta bli att uppdatera, inte för att man inte vill, utan för att man KAN låta bli. BARA för att man kan!

Så var var poängen med den här kommentaren? Ja du, det kan man fråga sig. Hur som helst vill jag (och många andra) att du ska må bra, i första hand. Lova att alltid sätta ditt välmående först! Vi andra släntrar ändå efter som en lååång svans 😉 Och du är aldrig ensam.

Kommenterarens avatar

Kram till dig Elin, stark du är som berättar! Jag är själv i likadan situation. Otroligt bra skrivet, jag hade aldrig kunnat sätta orden på det, så bra som du gör. Hjälper otroligt mkt att höra att man inte är ensam!

Kommenterarens avatar

Stor kram <3 tack för fina ord. Det jag kände inuti kunde du få ner i text, ska ta med och visa min psykolog på måndag. Tack för att du är den du är! Kram

Kommenterarens avatar

Vackraste Elin, stor fet bamsekram till dig! <3
Du är stark och modig, you go girl!
Jag vet själv hur det känns, och det är inte roligt. Men som du skrev, att göra saker man tycker är roligt! Ännu mer kramar till dig, Elin. <3

Kommenterarens avatar

Många har något bakom sin fasad och försvarsmur och kommer från olika bakgrunder. Vad det än är, så kan jag relatera till det på något vis. Jag vill inte påstå att jag vet hur det är att leva med en eller flera av många nyanser av depression. Det är mycket bra att ha positiva saker både i sin egna vardag och i sitt privatliv. Familjen är styrkan och personliga glädjeintressen är bränslet, så att säga. För visst har man familjen tätt bakom sig, men man är själv i sin vardag.

Kämpa för din hälsa och vägra ge efter. Fall ned, kom ihåg och res dig upp som en starkare person.

Kommenterarens avatar

Att kunna stå för och berätta att "man inte är perfekt" (jag hoppas att du fattar mig rätt här), att vi alla har våra fel och brister är oerhört starkt!
Känner igen mig i mycket av det du skriver och jag tror att det är vanligare än man tror… Även om många vill ge sken av en "perfekt" fasad..
Du är en stor inspiration för många, och då menar jag inte enbart med dina bilder, utan för att du är du och att du vågar blotta dig och visa dig sårbar…
En STOOOOOR cyberkram till dig <3

Kommenterarens avatar

Jo, jag bara undrar var man kan hitta den här listan med symptom? Jag skulle vilja veta mer vad definitionen är för depression, för det är så svårt att säga vad det egentligen är. Kanske är det okunskap, kanske är det bara så det är. Tänker att en lista med symptom skulle vara vettig att läsa igenom. Och så lite cred och positivitet för att du skriver om det här också! Det är nog bra, det blir lättare för folk att förstå och vara stöttande och igenkännande än om man bara är tyst om sånt här. Det är alldeles för vanligt i samhället och för ovanligt i sociala medier.

Kommenterarens avatar

Usch vad jobbigt att läsa, starkt av dig att skriva om. Jag mår precis som du och har gjort det i ett år nu. Tänker för mig själv att det är en period, det går över av sig själv, men jag vet inte.. Sociala medier sitter högt uppe på min lista över de få saker jag fortfarande gillar också, och det gör det hela så komplicerat. För bloggar man så ser det ju ut som att allt är bra och folk tror man ljuger om att man mår dåligt.

Ibland gör jag precis som du och läkaren säger att man inte ska göra, lägger mig i sängen. Bara för att känns det så fel att säga att man mår dåligt och sen göra något annat som tyder på att man inte mår dåligt (som att blogga om något random). Tvingar mig liksom att verkligen SE sjuk ut också så att folk inte ska misstro mig. Skrev lite tidigare om det faktiskt, http://liie.se/2013/march/att-straffa-sig-sjalv-2.html men vågar inte gå ut helt riktigt tyvärr, även om det vore bra. Det hela handlar om att jag fick ett sms med en trevlig middagsinbjudan, men det är ungefär det värsta man kan skicka till mig eftersom det innehåller allt som jag tycker är jobbigt. Allt det där i ditt stycke om att uppfylla krav plus att man liksom inte har någonstans att ta vägen när man känner att man inte orkar mer.

Jag vet inte vad jag ska göra åt det, är inte så stark att jag kan gå och prata med någon, har inte råd heller. Har istället tänkt på att försöka anpassa mig till ett liv som ganska ensam, jag har alltid varit det och jag gillar det ju, så varför förändras. Mår sällan dåligt om jag bara får vara hemma och ensam helt utan krav. Flytta långt härifrån så jag inte kan gå på några middagar och sköta mitt liv och mina kontakter genom internet, är ju otroligt vad mycket man kan göra genom internet, har inte behövt ringa ett enda samtal på flera månader (telefonskräck har jag lidit av i flera år). Jag vet, det låter helt stört allt det här men det är vad jag velat ett tag. Imorgon åker jag iväg på semester i alla fall, det lär hjälpa för stunden att komma bort, hoppas på att hitta något vatten liknande det i inlägget du gjorde för ett tag sedan där jag bara kan sitta hela kvällen, åh så fridfullt det skulle vara.

Jag hoppas verkligen du hittar något sätt att hitta tillbaka och må bättre, finaste Elin! Och du är så himla bäst som skriver öppet om det här <3

Kommenterarens avatar

Läste ditt inlägg nu och det är ju precis så! Precis som dig så lärde jag mig från tidiga år att man inte går utanför dörren eller gör någonting när man är sjuk och det där sitter ju inpräntat i en.. Och det är ett jäkla stort problem när man tänker på det. Just det här med att jag måste tänka på hur jag framstår mot andra, tycker jag sinkar min återhämtning…
Förstår också delen när du vill skärma av dig, för det har jag tänkt så många gånger också… Men det är så svårt att anpassa sig. Tycker jag. Jag har försökt i 1,5 år nu, utan att det gett något resultat, snarare gått åt andra hållet, men nu hoppas jag att det reder upp sig.. :/

Önskar dig verkligen det samma…! Vi klarar oss igenom detta! <3

Kommenterarens avatar

Min mamma var väldigt deprimerad under hela 2012. Hon har dessutom 3 barn… det var jätte jobbigt för mig och mina syskon. Och när min mamma var olycklig så blev jag också det. Dessutom är jag bara 13 år, då var jag 12. Fast det är bättre nu, men jag har bara en fråga. Vet du varför du är deprimerad eller olycklig? Jag menar inte att du behöver berätta varför. Bara undrar om du vet varför det blev som det blev?

Kämpa på Elin, älskar allt med din blogg! Kram på dig.

Kommenterarens avatar

Jag blev deprimerad för att jag pressade mig för mycket i mitt arbete. För att jag satte för höga krav på mig själv, som jag inte kunde tillgodose. :/
Tack för din kommentar <3

Kommenterarens avatar

Jag vet vad du går igenom för jag går igenom exakt samma sak. Har varit deprimerad sedan jag var 12 år, men jag fick den diagnosen bara för 2 månader sen. Även posttraumatisk stress, lite borderline och personlighetsstörning. Allt man kan göra är att bara kämpa sig igenom sin dag som om det vore den sista. Ordet kämpa känns klyschigt men.. kämpa.

Kommenterarens avatar

Jag är så tacksam att jag märkte hur dåligt jag mådde innan det hann gå särskilt långt. Kände mig bara tom, orkeslös, stressad, osocial och meningslös hela tiden… Jag tror att det första steget precis som du säger är att inse och erkänna för sig själv (och andra) att man faktiskt inte är okej 🙂 Hoppas du tar dig ur det snart! <3

Kommenterarens avatar

Jag kom och tänka på en låt när jag läste det du skrev. Tycker verkligen du borde lyssna på den , speciellt slutet! Den heter "Melankolia stad" och är skriven av Loke Nyberg. Den finns på Spotify i albumet 11/11. Jag lyssnade några gånger på den innan jag förstod allt han menade och ville få fram i texten. Tänker på dig och hoppas du mår bättre snart! <3

Kommenterarens avatar

Jag tycker verkligen att du har tagit ett steg i rätt riktning genom att våga berätta för alla läsare att du är deprimerad. Tycker att det är hemskt att du ska behöva känna så när du helt uppenbart egentligen är en glad, spontan och rolig tjej.

Ett tips som jag kan ge dig är att pröva "johannesört". Det finns på hälsobutiker. Det är en ört som har uppiggande egenskaper och ska vara aningen depressionsdämpande (i Tyskland är det ett receptbelagt botemedel). Jag har kännt av att det har hjälpt mig, men kanske är det placebo-effekt (skitsamma så länge det fungerar :)) jag har också skrivit en lista på saker jag skulle vilja göra någon gång i livet. Så att jag har trevliga saker att se fram emot de dagarna det kan kännas extra tungt. Det kanske också kan vara ett tips?

Hoppas hur som helst att du snart blir av med den eländiga depressionen.

Din blogg är verkligen inspirerande och man blir alltid glad av att läsa om dina upptåg!

Kram

Kommenterarens avatar

Jag kan inte säga att jag vet hur det känns, för jag har inte varit på botten på det sättet du beskriver men fan Elin. Önskar inte ens min värsta fiende det du själv beskriver.

Förstår dock PRECIS det du försöker beskriva med sociala medier, det där med att vara "social" utan att behöva vara social. Det är guld vid SÅ många tillfällen! TACK för det!

Jag är egoistisk och hoppas självklart inte på att du stänger ned din blogg. Och jag hoppas inte att jag skrämde dig med min kommentar på FB att jag hoppas vi ses i Visby nästa år. Det hade varit urkul eftersom jag tror att vi är rätt lika du och jag, men jag vill INTE att du ska känna press eller känna att du MÅSTE kontakta mig om du åker hit. Nevvöh!

Jag trivs ju med Elin via datorn oxå 😉

Jag tror och hoppas att du är påväg upp. Du har en fantastisk familj och vänner som stöttar dig! Och hur många är inte vi bland de sociala medierna? Vavava?

PUSS på valfritt ställe! ♥ ♥ ♥

Kommenterarens avatar

Ta hand om dig Elin! Och sitt tyst och se ut som en sophög nästa gång du träffar någon du kallar din vän. Om personen inte kan ta dig som du är då, så är personen inte en vän.

Kommenterarens avatar

igenkänningsfaktorn är sjukt hög.. dock vet jag inte om jag är deprimerad. svårt att acceptera antar jag. men jag vet inte hur man ska göra för att liksom "ta reda på" eller få det bekräftat, alltså en deperition. jag beundrar dig starkt som vågar skriva ut detta och klarar av att vara så öppen med det. skulle vara "kul" att få reda lite på hur fick reda på att du var deprimerad och av vem. läkare?

du är sjukt stark, ta hand om dig! ♥

Kommenterarens avatar

Jättebra och modigt av dig att prata om det! Hoppas det du börjar må bättre fram över! Vet själv hur tungt det känns med depression sen tidigare.

Kommenterarens avatar

Så starkt av dig att skriva det här inlägget! Man vill så gärna hjälpa när man sitter här bakom datorskärmen, men det är ju inte så lätt tyvärr. All styrka till dig, Elin! Kram!

Kommenterarens avatar

Tack för att du delar med dig av det här. Det är lätt att se på andras liv utifrån och tänka sig att just deras liv är så perfekt och bättre än ens eget – vilket gör att man sätter högre och högre krav på sig själv. Det det är inte dig det är fel på – det är samhället vi behöver förändra! Jag tycker att du är oerhört modig som vågar prata också om det som är svårt. Tag hand om dig!

Kommenterarens avatar

Jag måste ta disken, måste dammsuga, måste gå till frisören, borde ha rest mer, måste ringa det där samtalet…?
Min KBT-terapeut tipsade om Mindfulness under min depression i höstas. Det var SKIT! Hatade det! Någon tvingade mig att slappna och, andas (!!?) och fokusera på mig.

I efterhand, det bästa som finns. Jag mindfulnessar inte längre, men kan längta tillbaka till den medvetna närvaro det ger.

Ikväll ska vi på fest! Det har tagit sin tid att komma till den här punkten, men det ska fasen bli kul med fest!
Ta hand om dig.

Kommenterarens avatar

Först: I löw u. Tack för att du finns och att inte inte lagt ner bloggen

För det andra, du gör helrätt som fotograferar och lägger upp vackra bilder. Förjävla illa bara att folk inte kan skilja på blogg och verklighet. Det borde vara deras problem och inte ditt, men dem försöker göra det till ditt.

En sandstrand består av tusentals små stenar. Och lycka av tusentals fina stunder. <3 Ta varje ögonblick, lyft ansiktet mot varje solstråle: Och när solen gått i moln, minns då att den alltid skiner ovanför molnen.

Kommenterarens avatar

Finaste du!!!!

Förstår hur du känner, & jag är övertygad om att alla människor känner som du ibland & är lite små vilsna!
Vissa tar det hårdare än andra, men vi känner det alla nån gång.
Problemet är att vi inte talar om det för att vi är så rädda för att inte vara "perfekta"… men vet du… jag läste just denna text av en mycket klok tjej på Instagram vid namn Yoga Girl som jag verkligen tycker passar in… och jag har lovat mig själv att alltid läsa denna text när jag själv känner mig nere och vilsen!!

Önskar dig massa lycka!! ♥

Feeling lost?
It’s ok.
You are at the right place. This is the right time.
Every single choice you’ve ever made has brought you here because this is where you need to be. You are supported by the earth below and watched over by the skies above.
You are a divine being of light… And you are not alone.
Light surrounds you. Love surrounds you.
It emanates from your very being.
If you ever forget, just place your hands on your heart. Close your eyes. Listen. That feeling, your heart beating inside of your chest? That’s it. It’s right here.
Love can not be lost. You can not be lost.
You can lose your way, yes, but you can never be lost because love is at the essence of your soul, and love is always present.
How can you be lost when your full of love?
The next time you lose your way… Know that it’s only a ripple on the surface of the unfathomable ocean that is your life.
You’re here for a reason, and you’re not alone.

Kommenterarens avatar

Sjukt häftigt att du vågar vara så här öppen. Jag har under lång tid själv jobbat med att ta mitt eget liv tillbaka och jag känner igen mig i både skam och oförstående. Att inte orka förklara gång på gång när fok inte förstår och att inte orka förklara när man behöver lägga den energin på att hela sig själv.

Jag blir imponerad och glad när jag ser hur starkt du hanterar din egen depression och att läsa din blogg hjälper mig att hela min egen. Dina fantastiskt vackra foton inspirerar och läker mitt eget fotointresse och din styrka motiverar mig att själv kämpa vidare ur mitt eget mörker. Hur man hamnade där är inte på långa vägar lika betänkligt som hur man tar sig ut. Fortsätt att ta hand om dig och att inspirera andra. Du gör stor skillnad. 🙂

Kommenterarens avatar

Jeg vet ikke riktig hva jeg skal skrive, jeg. Uansett synes jeg du er et veldig, veldig flott menneske, og det er fantastisk at du er så ærlig og deler så mye på bloggen din. Du kan være både gal og morsom og sprø, men også tankefull og bånn ærlig. Det er så fantastisk og bra. Og så får det meg til å tenke… her på det store, vide internettet er det mange som "utgir" seg for å være superhappy hver eneste dag osv, men så er det jo de dagene man IKKE står foran kamera og smiler og forteller verden hvor "perfekt livet er", at faktisk kjennes på kroppen. Jeg elsker at du gir av deg selv, uansett om det er gode eller vonde ting. Fortsett å vær deg selv, og ikke bry deg om hva andre måtte mene 🙂 <3 Klem!

Kommenterarens avatar

Allt jag har att säga här nu Elin är att jag vet vad du går/gått igenom. Det finns ingen direkt förklaring till det, jag vet bara.

Du klarar allt, jag klarar allt. Vi får slåss extra ibland, men det "löser" sig. Alltid tyckt om din blogg och när jag träffade dig förra året så visste jag att du var min typ av person, ta hand om dig!

Kom till Göteborg och lek med Rania och mig någon gång <3 Sätta oss på ett café och rita.

Och om det är någonting, jag har varit deprimerad sedan barnsben från och till, jag förstår vad du går igenom till viss del, but let us kick life in the ass a bit;) <3

Kommenterarens avatar

När jag läser det här känns det som om jag som fan och läsare är ett hinder och en belastning 🙁

Kommenterarens avatar

Hej igen Elin,

Jag läste precis det här inlägget https://borreliablogg.wordpress.com/2013/07/07/plotsligt-blivit-psykiskt-sjuk-nej-du-har-nog-bara-fatt-en-infektion/ och kom att tänka på dig. Du har väl haft en hel del influensaliknande besvär på sistone? Kanske lika länge som du har varit deprimerad? Vet dock inte hur du haft det med fästingbett, men tänkte det kunde vara värt att informera dig i alla fall!

Återigen; Ta hand om dig! Kram!

Kommenterarens avatar

Jag har varit väldigt mycket sjuk det senaste halvåret, men mått psykiskt dåligt i ungefär 1,5 år. I samband med att jag besökte läkare för några veckor sedan så gjordes även en mängd tester för att säkerställa att det inte är någonting i kroppen – och det var det inte. Tack och lov 🙂

Kommenterarens avatar

Hade velat ge dig en jättestor kram bara! Känner igen mig i en hel del av de saker du skriver, men för mig är det enbart i perioder det dyker upp. Förstår också precis hur du menar med sociala medier. Det är ett skönt sätt att vara social på, för man får samtidigt vara ifred.

Ta hand om dig!

Kommenterarens avatar

Jag känner igen mig i vartenda ord du skriver, du är absolut inte ensam i det här! Själv har jag varit sjuk i cirkus 3 år, det viktigaste är att skaffa hjälp!

Du måste vara så otroligt stark som person som kan skriva så öppet om det, det kan nämligen inte jag, även om jag skulle vilja. Jag ser upp till dig!

Kämpa, kämpa, kämpa. Låt inte mörkret ta dig!

Kommenterarens avatar

Vill skicka dig en cyberkram – tillhör inte en av dom som känner igen sig men däremot är jag en medberoende till en som mår som du – man vill så gärna hjälpa men man känner sig ganska maktlös. KRAAAAAM på dig Elin

Kommenterarens avatar

Vad modig du är som berättar om det. Känner igen mig väldigt mycket och det hjälper verkligen att veta att man inte är ensam. Det är lätt att tro att alla är så himla lyckliga, men allt är långt ifrån alltid som det ser ut att vara…

Kommenterarens avatar

TACK för du skrev detta!! Känner igen mig och förstår dig, MASSA kärlek till dig.

Kommenterarens avatar

Detta med att inte bli trodd säger mer om dem än om dig. Det kan inte säga något om dig eftersom de inte kan tolka något de inte vet vad det är. Har man inte tidigare mött någon med depression eller varit där själv så kanske reaktionen blir avig och oförstående men du behöver inte ta ansvar för deras reaktioner. Det är faktiskt deras problem och kommer aldrig kunna bli ditt för hur du än gör eller försöker ta ansvar för andra så är det inget du kan påverka. Låt andra ta ansvar för sina känslor och kan dem inte det så får de vända sig till någon annan, du har inte tid med det (se det som en bloggdesignfråga och tacka snällt med bestmt nej ;))

Du är suverän som hittat nyckeln till att fokusera på det som gör dig gott. Andra kan tycka vad de vill om det så länge ditt val var ditt. Jag kan tycka att du är så otroligt modig som gör alla de där sakerna (eftersom du skriver att det är motigt) som du visar upp och det glädjer mig att du gör dem. Det är det här med att leva när kroppen skriker nej – för ibland kan man ju vända den där bajsdagen till nåt bra när man fått ta del av positiv energi av andra. Det funkar inte alltid, i know. Du är också skitmodig som delar och jag fattar varför sociala medier är lättare än att le emot en vän och säga i samma andetag att idag är det skit -som om det är ett krav att alltid vara glad. Apropå glad så fick jag lära mig när jag var yngre och hade lite för höga krav på mig själv (nu lät det som om jag var fri från krav idag, hahaha!), att de krav som är uttalade (detta Josefine, det måste du göra för att..) kommer från andra medan de outtalade kraven kommer från mig själv. Jag brukar ha med mig den regeln och ibland brukar jag ifrågasätta mig utefter den regeln när jag uttalar ord som borde i sammanhang med vad jag ska göra. "Vem sa det?!".

Du och jag har olika bottnar till varför vi kan känna igen oss i listan som du publicerat här ovan men depression är en känsla och ett tillstånd, inte nåt som definierar oss som personer. För fem år sedan nådde jag bottnen (tyvärr inte för första gången) men den gången fick jag rätt hjälp som fungerade för mig och såhär fem år senare så kan jag säga att det är värt allt slit att få tillbaka ett fungerande liv. Jag har hittat anledningarna till varför kraven blev satta för högt och varför jag hade den bilden av mig själv som jag hade (och ibland fortfarande har) men det är en annan historia 😉

Vad jag egentligen skulle skriva (istället för att fylla ditt kommentarsfält med en massa mer text än vad som var tanken) är att jag ser/läser en person som kan uttrycka sina känslor och det är en bra grund för att hitta vägen tillbaka (och att senare skriva klart sin bok ;)) Kram ♥

Kommenterarens avatar

Du är inte ensam och vi vill såklart ge dig en styrka utöver den du faktiskt har! Du är otroligt talangfull, vacker, har textens förmåga, målandet, fotandet… ja jätte mycket och de kommer alltid finnas där. Ta det i din takt. Vi finns här och ger dig lite extra styrka.
Kraam

Kommenterarens avatar

Guud vad jag kände igen mig i detdär som du skrev!! Har själv i många år haft depression,ett självskadebeteende och anorexi! Måste säga att du är en förebild för mig, älskar din blogg!!! Kram! 😉

Kommenterarens avatar

Hej Elin

Blev väldigt rörd när jag läste ditt inlägg, och en hel del pga att jag själv brottas med precis samma depression och har gjort väldigt länge och allt pga att man inte lyssnat på sin kropp och bara kört.

Jättebra att du själv insett det och verkligen jobbar med det, men det är tufft och det kommer att fortsätta vara tufft länge till. Det kan även vara tufft att få de omkring sig att inse och verkligen förstå att det handlar inte om att man är lat, utan man mår så fruktansvärt dåligt så det går bara inte. Kämpa på och ge inte upp! Jag stöttar dig i tankarna! Styrkekram till dig

Kommenterarens avatar

Oj.. kände igen mig alltför mycket. Svårt detta. Lättare att ha brutit ett ben, för det syns ju och alla förstår att det gör ont och att det tar ett tag innan det läkt igen… Kram till dig

Kommenterarens avatar

Hej finaste Elin!

När jag av en slump satt och bläddrade i en tidning som jag aldrig annars läser så fick jag en riktig AHA-upplevelse. Jag fick en förklaring på varför jag alltid känt mig lite annorlunda och varför jag är skörare och har lättare att bli utbränd och få depressioner. Med din otroligt kreativa sida och ditt öga för detaljer och det som är vackert runt omkring dig så tror jag att det jag läste även passar in på dig. Du kommer inte bli frisk av att läsa detta men åtminstone få en förklaring till varför just du mår som du gör, vilket ofta ändå kan göra att man kan se på sig själv på ett helt annat sätt. Ett sätt utan att lägga skuld på sig själv.

Det jag läste om är ett typ av personlighetsdrag, alltså ingen diagnos, som kallas för HSP (Highly sensitive person). Det finns massor att läsa om detta på nätet.

Hoppas att detta kan vara lite till hjälp!

Ta hand om dig och säg nej till allt som inte ger dig positiv energi, ta en mental semester och återkom när du vilat ut! Det är mitt bästa recept, annars kan du dra ut hur länge som helst på det mörka och tunga. Om jag får ge ett till personligt råd så är det att just nu vara försiktig med för mycket intryck även om det är positiva intryck, på något konstigt sätt så är hjärnan så skör och har svårt att bearbeta för mycket på en gång. Vilket iaf för mig resulterade i en eller flera dagar med ökad ångest eller till och med panikångest.

Tänker och känner för dig! Även om det känns som skit just nu så kanske det känns bättre att tänka på att det inte kommer vara så här för alltid!!! Snart vänder det och då är det tunga och mörka ett minne blott.

Massor av kramar från mig till dig…

Kommenterarens avatar

Bra att du har tagit mod och berättat. Det var det jobbigaste för mig, att berätta att jag är inte den där glada, pigga tjejen längre (inombords iallafall) och som det tar på krafterna att låtsas vara det för nära och kära.
Det tog mig många år…

Jag älskar också att vara kreativ, fotografera, måla, blogga etc.
Fick så mycket prestationsångest till slut att ingenting var kul längre.
Nu har jag accepterat att sakerna får ta sin tid och att jag gör saker för att jag tycker det är roligt. Innan la jag så mycket av min tid att försöka vara alla till lags, nu har jag blivit lite mer självisk och sätter mig själv först.

Låt det ta sin tid och försök inte tvinga dig att må bra. Det är okej att ta en dag i taget och inte alltid vara den gladaste.

Om du känner för att prata med någon utomstående eller bara skriva av dig lite till någon som gått igenom samma så är det bara att slänga iväg ett mail!

Kram på dig Elin!

Kommenterarens avatar

Jag önskar att jag var lika modig som du. Att berätta såhär. Du är stark.

Jag känner väldigt mycket igen mig i det du skriver. Känslorna, ångesten, tankarna.. Ja, nästan så att det kunde ha varit mina ord.

Jag älskar sociala medier och har alltid gjort det, men först nu på senare tid har jag förstått varför jag gör det. Jag kan vara social utan att vara social, hur underbart är inte det egentligen?

Kommenterarens avatar

Sv: Så sant så sant att det sinkar en att jämt tänka på hur man framstår, om man kunde få vara sig själv och andra skulle förstå skulle vara super.

Det blir bara värre och värre för mig med. Jag sa upp mig från mitt butiksjobb för ett år sedan och trodde jag skulle må bättre av det, bli mer social privat när jag inte behövde vara social och trevlig varje dag på jobbet, men det hjälpte inte alls.

Men ja vi klarar det här till slut så! Om inte annat får vi bli bloggande enstöringar, det kan funka det med 😉

Kommenterarens avatar

Jeg vet ikke hva man skriver etter sånne innlegg. Takk. Takk for at du delte dette med oss, og motet til å skrive det. Har/sliter selv en del med depresjon, men det går allikevel fremover, og det er slike innlegg som inspirerer meg. Å ta bilder er noe som gjør meg glad, men noe jeg ikke alltid føler jeg mestrer og orker, siden jeg ikke klarer se det positive med det.
Jeg elsker det du driver med, og håper deg alt vel.
Klem, Gina fra Norge. <3

Kommenterarens avatar

Tack för ett ärligt och fint från hjärtat författat inlägg! Känner igen mig i en hel del av det du skriver. Hade jag läst detta för några år sedan hade det stämt på pricken ungefär. Jag kämpar fortfarande med att orka och att framför allt att släppa skuldkänslor för alla måsten. Det är svårt men jag försöker ta en dag i taget, det är det man kan göra tror jag och inte döma sig själv för hårt för att man inte orkar. Det är lustigt, hade en nära vän till en själv känt samma sak, hade man hejjat och varit på dennes sida, men när det kommer till en själv är det ibland svårt att vara lika snäll.

Kommenterarens avatar

Hej Elin!

Jag var ut på Internet idag och längtade efter att hitta en guldkorn på Internet, då hittade jag en länk till din blogg. Jag fattar inte att jag har inte tittat på din blogg i två år.

Jag kan inte titta på din blogg utan att det känns som jag vill hylla dig som en människa och som en konstnär. Att titta på dina bilder och läsa inläggen
känns som en högst uppskattad gåva… att man vill bara falla in i bilderna och leva där… en underbar, lockande, poetisk sagovärld…att man tittar och blundar och och undrar om bilderna och bloggen kan faktiskt vara så himmelskt vackra och underbar. Jo, det är så…. man drömmer inte. 🙂

Jag är glad att du har din kamera och att din kamera har dig!

När jag läste inlägget om din depression tyckte jag väldigt synd om dig. När jag brukade läsa din blogg för 1,5-2 år sen, skrev du lite om dina känslor,
men att du skulle lida av depression idag… jag bara hoppas att du blir bättre snart och att du kan få en känsla av vilken underbar, enastående människa du är… begåvad, vackert, generöst och omtänksamt mm….

Hoppas att allt går bra för dig nu! Det var synd men jag nästan helt slutade med Internet i kanske två år. Men nu hittar jag vägen tillbaka och jag är glad
att jag hittade vägen tillbaka till din blogg!

Ta hand om dig själv finaste Elin! Och tack att du finns!

MVH
David

Kommenterarens avatar

Men åh tack så mycket för en stärkande kommentar! Den ska jag komma tillbaka och läsa när det känns som tråkigast… så att jag blir glad och uppiggad igen 🙂

Kommenterarens avatar

I hopp om hjälp googlade jag frasen "känner mig frånvarande" och hittade detta, vill bara säga tack!❤️❤️

Kommenterarens avatar

Så fantastiskt bra skrivet. På pricken hur det känns. Tack för att du sätter ord på det som är så svårt att förklara.

Kommenterarens avatar

Hej, Alexandra heter jag kommer tipsa andra om din blogg om just denna berättelse om du vill, har börjat med en fb grupp som heter your not alone där jag vill dela min och andras berättelser om deprission med mera för att folk ska förstå allvaret. Kram

Kommenterarens avatar

Hur har du gjort för att hantera din depression, har du några smarta trix du använt dig av? Jag håller på just nu för 3gången i mitt liv att gå igenom en depression och vill försöka testa något nytt för att en gång för alla bli av med detta…

Kommenterarens avatar

Jag gick till en läkare, blev sjukskriven, fick antidepressivt, slutade med det som fick mig att må dåligt (mitt dåvarande förhållande och sysselsättning) och körde full fokus på att göra det jag vill, tycker är kul och känner för. Det blev många lugna ögonblick i naturen, kreativt skapande, sagostunder och umgänge med dem som står mig närmast 🙂 Tillslut var det som att energitanken fylldes på och jag orkade upp ur skiten. Hejar på dig <3

Kommentera