Oändligt liv?

Jag har tänkt på det många gånger förr.
Tänkt på det så mycket, att jag knappt kunnat bli kvitt det.
Funderingar som aldrig kommer komma någon vart. Frågor, ständigt utan svar.

Finns det ett liv efter döden?
Precis som det finns luft bakom alla väggar, borde det finnas liv efter döden.
Jag har svårt att tänka på oändligheten, tycker det är jobbigt att reflektera över saker som är overkliga – omöjliga i mina ögon. Ändå gör jag det.
Hur kan rymden vara oändlig? Hur kan någonting vara oändligt? Någonstans måste det ju ta stopp. Men det gör det inte. Det finns alltid någonting bakom.

Och visst måste det finnas någonting bakom svärtan?
Inte kan vi bara ha levt dessa… åttio till hundra år, när tiden är så ofattbart… stor? Miljoner, miljarder år… vad gör då en liten människa i åttio år av dessa?
Jag har svårt att tänka mig att det bara ska bli svart. Att ingenting häder när våra liv slocknar. Var ska då alla tankar och känslor ta vägen? Var ska själen bege sig när kroppen dör?

Jag tror jag tror på spöken.
Jag tror kanske att jag tror på liv efter döden.

Hur kommer det sig annars att man kan vara så rädd för saker man aldrig stött på tidigare?
Jag har aldrig levt nära vatten och ändå är jag livrädd för det. Jag drömde mardrömmar om båtresor redan innan jag kommit i närheten av en. Jag har en speciell, väldigt traumatisk relation till Ubåtar. Varför just dem? Jag har aldrig åkt Ubåt, aldrig sett en i verkligheten, knappt på film ens en gång. För några år sedan var jag dock på båtmuseum och fick se en miniatyr av en Ubåt i genomskärning, som man fick gå in i och titta i. Men jag kunde inte. Och den stod på land. Inomhus till och med.
Varifrån kommer denna rädsla?

Ibland tror jag att jag var med om något i mitt tidigare liv som gjorde att jag tog med mig det in i det här livet. Likaså gäller saker, som jag helt oförklarligt är så fäst vid… som att jag, ända sedan mina allra tidigaste år (det har jag fått berättat för mig) är facsinerad av kineser… och att jag har en speciell dragning till höga höjder.

Kanske låter helt vrickat men…
På något sätt vill jag tro på karma och återfödelse.
För.. det låter både hemskt och ologiskt att allting plötsligt skulle bli svart och att vi inte skulle finnas mer. Bara sådär. Någonstans måste vi ju ta vägen. Alla tankar som för fram vårt väsen. Det kan väl inte bara slockna?
Jag vill som tro att vi har en själ. En själ som antingen dröjer kvar som ett spöke, eller som drar vidare och väcker en ny människa till liv.

Och även fast det inte vore så, så låter det i alla fall väldigt vackert.
Sanna midnattstankar detta.

Vad tror ni?

81 kommentarer

Kommenterarens avatar

Har tänkt precis som du , och jag tror på att man återföds. Som du säger vad annars händer med en ? Det kan ju inte bara bli ett evigt mörker och allt är över.
Kul att någon har haft samma tankar som jag. =)

Kommenterarens avatar

Har med tänkt en massa på det , långa nätter och många tårar . Jag älskar det här livet så att jag inte tror att något annat kan bli bättre . Jag vill inte födas om och ha glömt bort alla mina nära och kära som jag älskar så . Men dte var ju någon tolvårig tjej för länge sedan som kom ihåg sitt förra liv men ingen trodde på henne förens hon sa vilket år hon dog , vad hon hade hetat och visade gravstenen som stod där med det namnet på . Otroligt egentligen . Men jag vill tro att det finns något mer efter döden , men jag vill inte bara att det här livet ska vara … borta . Det får mig att känna mig helt tom . Varför leva om man ska dö ?

Kommenterarens avatar

Sånt där ger än bara ångest, och man undrar varför man ens ska anstränga sig, om vi ändå bara ska dö och se svart i miljarders år. Usch.

Kommenterarens avatar

Jag tror definitivt på spöken, har sett och hört saker som inte hör till det naturliga, därför är jag helt säker på att de måste finnas. Tror även på ett liv efter döden.
Hörde nån gång på radio om en tjej som hade varit med om en olycka och hennes hjärta stannade till en stund. Hon upplevde att hon kom till en annan plats under tiden hennes hjärta stannat… Hua, man blir nog knäpp om man tänker för mycket på sånt där! 😀

Kommenterarens avatar

oändligheten får mig att bli galen. För samtidigt som man tycker att världen borde ta slut någonstans så tänker man ju att det måste finnas något bakom.. uh, it drives me crazy.

Kommenterarens avatar

Lustigt nog är mina tankar om det här i stort sett samma som dina. Men något annat jag har tänkt på är – om man fick chansen, skulle man då leva i oändligheten. Jag menar som man är nu och aldrig åldras. Skulle man välja att bli odödlig? För mig är svaret enkelt, men vad är ditt svar?

Kommenterarens avatar

En annan grej förresten. När jag ligger där i sängen på natten (tydligen inte inatt.. haha, borde nog sova) och funderar på oändligheten – likt rymden, blir jag helt yr. Och även om det är ju oändlig tid jag kanske tänker på är det alltid rymden jag ser framför mig. Som en galax långt borta som man i en vriden lätt cirkulerande rörelse rör sig snabbt mot för att upptäcka att det bara fortsätter med galaxer efter galaxer efter galaxer. Brukar bli helt yr av det, men det kanske egentligen är av farten jag föreställer mig åka förbi galaxerna i.

Kommenterarens avatar

Jag tror på en levande Gud som är med mig redan från födseln till jag dör. Vad jag tror händer precis när jag dör är för svårt att förklara med bara några rader… men jag tror på en evighet tillsammans med Gud i himmelen, och då menar jag ju inte det blåa med moln på som jag fotade igår 😉 Det som är så häftigt med att vara troende och följa Jesus är att det handlar om en personlig relation. Vi är ju ganska förtegna i sverige om vem eller vad vi tror på men jag tror jag kommer bli överraskad över vilka jag kommer träffa "där uppe" 😉

Kommenterarens avatar

Du anar inte vad jag känner igen mig själv i de tankarna….Många stunder som jag har suttit och tänkt i just de banorna…

Kan det inte även vara så att de som föds med en talang har fått lära sig det då själen var yngre? Att vissa kunskaper sitter kvar….Menar varför skulle vissa annars vara så duktiga på sådant som andra måste jobba för?

Visst är det kul och intressant att tänka på sånt ibland =)

Kommenterarens avatar

Jag tänker ungefär likadant när jag tänker efter…har dessutom träffat spöken, det går i släkten 😉

Kommenterarens avatar

det här är ju så djupt så egentligen ska jag inte kommentera, för då kan jag inte sluta (; men jag tror inte heller att livet bara kan ta slut. bär jag känner mig rädd eller skrämd så har jag ett ställe på ryggen som jag känner att jag måste "skydda" skit konstig känsla..

flera gånger har jag suttit i dessa tankar, blir aldrig kolk och inte slutar tankarna lyckligt heller eftersom döden skrämmer mig.
men det var ett mycket intressant inlägg 🙂

Kommenterarens avatar

haha ja det där med rymden har jag oxå funderat på, att det aldrig tar slut lixom. Jag kan bli galen av att sitta och tänka på det. Det där med att du är rädd för vatten kanske beror på just det att du inte är van vid det!? 🙂 det som man inte vet sp mkt om kan ju skrämma en tänkte jag. Fast jag tror oxå faktiskt att vi har själar som lever vidare i en annan varelse efter döden. 🙂

Kommenterarens avatar

Jag har tänkt mycket på döden, men gillar verkligen inte tanken för jag tror inte på att det finns något liv efter döden. Tyvärr.
När jag var liten kunde jag börja tänka på hur allting blev när alla i familjen dog, sen kom jag på att när vi alla var döda skulle vi aldrig mer få träffa varandra, och då började jag grina. haha 🙂

Kommenterarens avatar

Det är en svår sak och man blir tokig när man inte kommer på något vettigt! men ibland så känns det som om jag måste tro på himlen och typ rosa moln. Det känns inte så hemskt och därför så är jag inte så jätterädd för döden, eller jag vill ju inte dö och så men om jag skulle göra det så hamnar jag ju alltid uppe på mina rosa moln och kan ligga och titta ner på alla som jag bryr mig om, där uppe kan jag också träffa alla som har gått bort…

Kommenterarens avatar

Jag tror inte att vi bara försvinner.. Det låter inte vettigt. Om allting annat finns kvar, i oändlighet, varför ska vi försvinna? Varför jag?

Jag tror att vi lever vidare på andra sätt. Jag kom i kontakt med en homeopat när vovven råkade ut för en olycka. Jag blev jättefaschinerad av vad hon berättade om b la tidigare liv, kommunikation med djur etc. Väldigt intressant ämne som bara förknippas med häxeri. Något negativt eller vad man ska säga..men så spännande!

Kommenterarens avatar

Det där kan man tänka hur mycket som helst på. Jag vill tro på återfödelse, men hur det än är så består vi av energi och eftersom energi inte försvinner så måste den ta vägen någonstans när vi dör. Var det är det är frågan.

Kommenterarens avatar

Nu satte du igång mina tankar. Det är såna här frågor som gör mig komplett galen, jag vill ha rimliga svar till allt, men det går ju inte. Aaah!

Kommenterarens avatar

Nu satte du igång mina tankar. Det är såna här frågor som gör mig komplett galen, jag vill ha rimliga svar till allt, men det går ju inte. Aaah!

Kommenterarens avatar

Nu satte du igång mina tankar. Det är såna här frågor som gör mig komplett galen, jag vill ha rimliga svar till allt, men det går ju inte. Aaah!

Kommenterarens avatar

Jag tror på att själen lever vidare efter man gått bort. Den är ständigt sökande efter nya erfarenheter och upplevelser och ser varje liv som sitt kall. Innan den tar skepnad i en ny människa så planeras ett liv på något som kallas, och som vi många ser det som, Andra sidan. Där lever vi i våra egentliga väsen med en snittålder på ca 30 år. Vi går igenom det liv vi tidigare levt, och ser vad vi skulle kunna lära oss mer. Vi tar till vara dom frågorna och återföds i ett nyt väsen, en helt ny människa, men med en själ som levt många gånger, och kommer leva många liv till.

Intressant tanke att tänka…

Författaren och mediet Sylvia Browne har detta synsätt. Värt att läsa.

Kommenterarens avatar

Jag hoppas i alla fall att det finns något efter döden, för det känns ganska meningslöst att leva ett liv och sen ska det bara ta slut. I mitt huvud fungerar det inte. Men jaa, det här är funderingar som man kan bli tokig på att man har!

Kommenterarens avatar

Det var som om du skrev ner precis vad jag tänkt, haha! Jag tror dock helt säkert att det finns andar, spöken och sånt. Och jag tror på ett liv efter döden också. För det är som du säger: vart tar vi annars vägen lixom? Vart tar våra känslor och allting vägen?

Ja tror dessutom att jag tagit med mig saker ifrån mitt "förra liv" också. För ibland kan ja se platser där ja VET att ja aldrig nånsin varit, och ändå känner jag igen de så väl. Och likaså med typ.. minnen o sånt. 😮

Kommenterarens avatar

Ubåten: säker på att det inte bara är klaustrofobi du har 😉

P.S. Man måste ju nästan tro på något efter döden… för fy tusan vad kort, tråkigt och meningslöst livet är annars!?!

Kommenterarens avatar

Jag tror definitivt på liv efter döden och jag tänker många gånger i samma banor som du. Jag tror många människor inte är rädda för just döden i sig, utan ovissheten bakom den. Vad kommer hända? Jag tror också på återfödelse. Jag har tex aldrig varit i england, men känner ändå en sjukt stark föbindelse dit, jag känner mig liksom hemma där på nått sätt. Hur knasigt det än låter, haha 😉
Tack i alla fall för att du delade med dig av dina tankar! =)

Kommenterarens avatar

Det låter inte helt vrickat. Själv brukar jag ligga och gråta på kvällarna ibland för att jag tänker för mycket på döden. Det låter ju ändå lite dumt! Men jag förstår vad du menar och är glad att jag inte är den ända som tänker på döden… Jag oroar mig dock, kan inte förstå att det en dag blir svart. Och tyvärr tror jag på det jag inte vill ska hända… Att det blir svart, som när man sover. För oftast känner man ju ingenting när man sover, man är ju helt borta egentligen… Vill inte förlora alla. JAG VILL INTE DÖ!!

Ångest kommentar xD

Kommenterarens avatar

Usch, såna där frågor kan man bli helt tokig på, speciellt om man har huvudet fullt av dem innan man ska gå och lägga sig. Jag kan känna en jättestor tomhet… en undran över vad som kommer sen.

Tar livet bara slut? Försvinner man bara. Slutar man att upphöra….?

Usch 🙁

Kram Carro

Kommenterarens avatar

Håller meed dig helt. Har oxå tänkt en del på det och kommit fram till ungefär samma sak.
^^

Kommenterarens avatar

Väldigt intressant inlägg. Jag tror att jag håller med dig..

Kommenterarens avatar

Flera flera stycken har varit med om saker som ses som övernaturligt och helt enkelt bara inte går att förklara. Saker som bara inte går. Om man nu inte kan ta igenom sig väggar. Vara oändligt snabb. Vara osynlig.

Jag tror absolut på att man "lever vidare" efter sitt liv här på jorden. Och vem har sagt att ALLA behöver luft för att andas? Därför tror jag även att det finns liv på en del andra planeter. Lever vi här, är det klart man kan leva någonannanstans i en annan form.

Kommenterarens avatar

När jag var liten trodde jag att man levde om samma liv en gång till. Exakt samma liv, eller iallafall nästan. Jag trodde att dom som är smarta, som Einstein till exempel, hade levt sitt liv flera gånger än de som är utvecklingsstörda och måste ha hjälp. Så tillslut, när man levt tillräckligt många gånger visste man exakt vad som skulle hända. 'Idag blir jag dumpad, idag krockar jag med en bil, idag dör jag'
Men då behövdes ju också en förklaring till varför alla inte var lika smarta, för om man lever om samma liv hela tiden kan ju inte någon ny människa skapas? Jo, min förklaring var att de som dör för tidigt, till exempel spädbarn, måste ju vänta innan dom kan födas igen. För föräldrarna lever ju fortfarande. Var det då inte självklart att dessa döda själar roade sig med att göra nya ungar?
Men sen när man kunde varje sekund av sitt liv utantill då, gjorde man ingenting för att det skulle ändras? Nej, för då dog man. Helt och hållet.
Ganska sjukt att man har såna tankar när man är sex år.

Kommenterarens avatar

Jag tror absolut på ett liv efter döden, precis som jag tror på ett liv innan det livet jag lever idag. Jag har nog varit på jorden någon gång innan detta livet, jag får jämt såna där, deja vu, jag vet att ag har sett det här innan.. Så ja, jag tror på det!

Kommenterarens avatar

Jag tycker det är skitsvårt att ens… tro. Tänka.
Jag tror iaf på "spöken"/"andar"/"whatever" med tanke på vad jag själv upplevt och även min sambo.

Sedan har pappa en vän, han åkte till något land, om det var Ungern eller Frankrike eller liknande, han hade aldrig varit i landet innan, inte studerat kartor in i minsta detalj eller liknande men när han väl kom dit, så kunde han gatorns som om han bott där i hela sitt liv! Han visste precis vad saker och ting låg och han hade aldrig varit i staden innan!
Iaf inte i DETTA livet.. så man börjar ju fundera…

Kommenterarens avatar

Jag har samma uppfattning som du. Jag tror på spöke, jag tror på livet efter död. Och spöke som vissa ser är våra själar som inte har hunnit hittat ljuset och från ljuset fortsätta vidare till en ny människa. Det jag tror är lite mer komplicerad. Vad kan man säga, det är lite mer inom buddha. Sen den här med att jag är rädd för höjder, vissa människor och så tror jag också att det har hänt nåt i mitt förra liv. Att vara rädd för vissa människor tycker jag är lite konstigt eller känna sig obekväm när man är med dom. Liksom jag känner inte dom men jag vill fortfarande inte vara närheten av dom. Jag tror att det har nåt och göra med förra livet. Kanske har den personen slagit miig och sen dess varit rädd eller nå liknade. Har du känt så förut?

Kommenterarens avatar

Jag tror så olika hela tiden, först tror jag att man blir som en ny person, men varför skulle man inte komma ihåg det då? och ibland tror jag att man kommer någonstans där alla de som dött typ sammlas eller något som en ny värld. Men efter att du sa det där med Ubåtarna började jag tänka lite som du, det kanske är som du säger. Det är intressant det där. Jag vill bara veta vad som händer. Jag menar vi kan ju inte bara finnas för att finnas, det måste finnas en förklaring till varför människor på jorden finns.

Kommenterarens avatar

Jag vet inte vad jag tror, eller spökn tror jag lite på. Eller jag tror liksom att det kan finnas någontign var av en död person som tex kan lämna olika tecen efter sig. Jag tror inte att man kan se dom.

Sen när det gäller vad som händer efter döden, så vet ja inte. Innerst inne tror jag nog att vi bara försvinner, slutar existera. Men det är en så hemskt tanke liksom (tänk att bara sluta finnas och att sluta tänka) så jag hoppas nog på någonting efter döden.

Kommenterarens avatar

Sv: Ja men precis. Jag vet inte, men jag börjar stöta på en massa eller inte en massa men en hel del personer som jag inte kan vara med. Som en kille jag fick lära känna via min kille som bor i Enköping. Först kände jag att jag ville bort från honom hela tiden men jag förståd inte varför. Försökt flera gånger umgås med honom det går liksom inte. Bara och tänka på honom rös jag. Fast nu efter några försökt verkar det har släppt lite.
Jag tror nog att du och din mamma var världens bästa vänner i förra livet. Ni gjorde allt tillsammans. Det är nog därför hon blev din mamma i det här livet! Sen kan det vara så att ni kanske lovade något ihop, eller så kan det vara att hon var din mamma då också och sen förlorade hon dig på något konstigt vis och typ "gud" (min gud) vill ge er en ny chans i en ny bättre värld! 🙂

Förresten tror du på utomjordingar? Det tror jag. Jag tror inte att det bara finns vi i hela universeum.

Kommenterarens avatar

Jag tror inte på gud, men det med återfödelse har alltid intresserat mig.
Tror till viss del på spöken, och att livet inte bra tar slut när man dör 🙂

Kommenterarens avatar

Jag mår nästan illa av att tänka på sånt 🙁
Det är hemskt att livet ska behöva ta slut och jag vill tro att vi kommer vidare, till ett liv efter döden. Jag vet inte om jag tror på spöken, men ändå kan jag vara rädd om jag går ensam någonstans eller om det bara är jag som är vaken på natten. Jag vågar inte gå ut ensam på natten.. :S
Intressant inlägg!

Kommenterarens avatar

Precis så tänker jag också, när jag var liten var jag rädd för att dö, men efter allt tänkande på det har jag kommit fram till att det gåår inte att allt bara blir svart och försvinner.
Ibland… tror jag att jag drömmer om det förflutna som jag inte minns men ändå ligger och trycker någonstans djuupt inne i minnet… det där lät säkert vrickat hehe..

Kommenterarens avatar

Det här var ju som att läsa en slutsats av mina egna tankar! Grymt!

Kommenterarens avatar

haha, endast för din skull Elin, för att du är du 😉

Det jag själv varit med om; vi bodde i en lght där en tant dött i köket, naturlig död. Om det var henne man såg i ögonvrån och dyl. vet jag inte.. men det äckligaste som hände mig var att jag låg i sängen och läste en kväll, med ryggen ut mot rummet och ansiktet in mot väggen, då känner jag hur någon petar/knackar mig i ryggen tre gånger, men jag vet ju att jag är ensam så jag blir ju skiträdd.
En annan gång har två böcker ramlat ned från hyllan, de har stått väl "packade" men två böcker i mitten ramlar ned från hyllan "utåt" och ned på golvet. Hur det går ihop vet jag inte..
Min sambo har jobbat en del i Visby innerstad (innanför murarna), bland annat på Klematis (du kanske vet, som hängt en del på medeltidsveckan? 😉 )
Det är iaf en medeltidskrog, och varje kväll efter stängning bär man upp alla träbänkar på borden, för att man ska kunna torka golven, och dagen efter när man kommer tillbaka står ALLTID SAMMA pall i SAMMA hörn på golvet.. medan alla andra bänkar står kvar på alla bord..
Det finns även ett annat gammalt hus i Visby innerstad där man har gästabud (middagar), där brukade min sambo servera, och knarr i trappan och att någon går i den utan att man ser någon – är ytterst vanligt. Att se någon gå förbi i ögonvrån är oxå vanligt. Men det äckligaste han berättade för mig, var att en kväll när alla gästerna gått hem, och han var ensam kvar och dukade av, så skulle han blåsa ut kandelabern med en massa kronljus i som stod på bordet. Mitt på bordet, mitt i rummet, inget fönster som var öppet eller dyl.*
Men när han kommer närmare så ser han att ETT av alla ljus "ligger i sidled" och vacklar, som om någon står jättenära med sin mun och blåser litegrann. Alla andra ljus är precis som vanligt. och HADE det varit ett fönster öppet så hade ju alla ljus betett sig likadant..

Finns egentligen så mycket mer, men en sista grej då. Faktiskt min bror, han om någon är absolut skeptisk till allt sånt här, men han och hans ex hade köpt hus. Återigen en gubbe som ägt det som dött vid sin båtbrygga, dock ett par mil från själva huset..
Men en kväll var min bror hemma själv med hunden "Frasse". Han låg och sov och trodde att han drömde, för han hörde en röst från vardagsrummet som sade "Frasse…. Frasse…." han trodde som sagt att han hade drömt, men när HUNDFAN RESER SIG UPP OCH GÅR UT MOT VARDAGSRUMMET.. så hade även jag skitit på mig ;D
Han hade tydligen gått efter och sett att hunden stod i vardagsrummet och tittade och lyssnade på nån/något..

Jag tycker det är vråläckligt, samtidigt som jag är så faschinerad av det.. 😉
Själv då? Har du upplevt något "konstigt"?

Kommenterarens avatar

jag brukar också ofta tänka sådär. men tänk tiden då.. tiden måste ju vara oändlig tiden kan ju inte bara ta slut. och vilket år kommer vara det sista? det kommer aldrig bli nått sista år för rymden osv? och när började tiden? tiden måste ju alltid ha funnits :S man blir helt knäpp när man tänker på sånt här ju hahah

Kommenterarens avatar

Okey. Det är säkert så också. Jag tror iallafall stenhårt på det! Haha. Även om det inte direkt är "bevisat" att de finns liv efter döden osv, och kommer väl aldrig finnas bevis på det heller? Men ändå. Man måste ju hamna nånstans iallafall.

Kommenterarens avatar

Tänker som dig! Och det här med universum skrämmer mig med, det kan inte vara oändligt men ändå så måste det ju fortsätta, för vad kommer när rymden tar slut? Blir det helt vitt? Och om det blir det, när tar det vita slut? Jag hatar dessa funderingar för man blir inte ett dugg klokare på det än man var från början, haha

Kommenterarens avatar

Har oxå tänkt mkt på de där. Men jag tror faktist att man blir som en ande.. asså inte anden i flaskan eller nåt men typ "spöke" att själen finns svar och man kan vara närvarande fast man ändå inte r där. Sen tror jag kanske jag tror på ett liv oxå. Att man föds till nå annat men de låter ändå rätt otroligt..

Kommenterarens avatar

Jag själv är en troende kristen så jag tror på livet efter döden.

Kommenterarens avatar

Jag har exakt samma tankar som dig.
Ibland känner jag att jag har gjort ngnting tidigare fasten jag inte gjort det, jag vet jag vet.. Jag får Deja Vu, men, när jag verkligen tänker efter så kmr jag alltid till tanken att jag gjort det i mitt tidigare liv.

När jag funderar över det här med liv efter döden, så slutar det alltid med att jag inte fattar ngnting. Allt känns så konstigt när jag tänker på döden. Kan faktiskt inte heller förestella mig helt svart, kanske kmr man till drömmarnas land?
Man bara drömmer och drömmer men vaknar aldrig.
Det finns så mkt olika som folk tror, och alla har rätt att tro olika. Jag tkr det är väldigt intressant med detta och se vad andra tror och tänker.
Men nu när jga läste ditt inlägg så ser jag ju tt jag inte är den ända som tänker på döden då & då.
Jag tror verkligen på liv efter döden, det är det jag vill ha sagt. Jag tror inte att det blir svart och allt tar slut.
Har man varit en snäll människa, så åker ens själ vidare och man blir en glad och snäll människa igen.
Så tror jag, men ingenting är ju säkert. För vi kommer ju aldrig veta vad som händer förrens vi själva upplevt det.

Kommenterarens avatar

Brukar ha mycket liknande tankar.. som t.ex. på rymdens oändlighet, men man blir ju galen av att tänka på det! Jag har också svårt att tro att det inte finns nåt efter döden.. (:

Kommenterarens avatar

Bra skrivet! Har en hat-kärlek relation till detta ämnet, man kan diskutera detta hur mycket som helst men man kommer aldrig fram till något vettigt. Jag tror definitivt på liv efter döden, att man har ett paralellt liv i jorden, alltså blir spöke. Det tycker jag låter bra. Eller så hamnar vi i nån annan planet, där man antingen hamnar längre fram i tiden eller börjar om med Adam o Eva…som sagt, inget vettigt. Men jag ser fram emot den 12.12.12 hoho

Kommenterarens avatar

jo jag håller faktiskt med där helt och hållet.
även fast andra (inkl. mej själv då och då) tycker att jag är helknäpp.
och jag blir otroligt rädd ärligt talat, när jag brukar se på avsnitten av Montel Williams Show när Sylvia Browne är med. för det är något i det hon berättar som fullkomligt skrämmer mej från vettet ibland.

och på övervåningen i mitt hus så finns det ett litet sovrum, där jag alltid drömmer mardrömmar varje gång jag sover där.
och det är alltid kallt så fort man kommer in, det blir aldrig nånsin lagom varmt där inne som i alla andra rum. för tillfället sover jag i ett sovrum på undervåningen eftersom jag blir skiträdd för det andra. så där sover istället min syster när hon är på besök.
men jag har fortfarande mina kläder kvar i garderoben där uppe. så där byter jag om varje morgon. och varje gång jag byter om där så känns det som att någon iaktar mej.
min katt brukar sova vid kuddarna på den sängen ibland också, då brukar han titta på nånting som "rör sej", jag kan inte se nånting, men han ser ut som att han tittar på en person. men då skakar han till, och springer ut som om han sett nåt jätteläskigt. o.o

Kommenterarens avatar

En tanke som har slagit mig om karma. Jag tror på det. jag tror att folk som gör dumma saker får det dom förtjänar. Men nu är det så att när jag mår dåligt och når dåliga saker händer mig, vad ´har jag då gjort för fel? förstår du :)?
tror du på det åt båda hållen som?

Kommenterarens avatar

Jag brukar tänka att vad vi än väljer att tro på, så tror vi fel, eftersom möjligheterna är precis som oändligheten – oändliga! Detta är dock inget som känns hopplöst, utan något som ger mig utrymme att fantisera ihop min egna version. Jag tror (eller "hoppas" kanske är ett bättre ord?) att livet inte tar slut när vi dör! Jag väljer att tro på något som känns positivt och som gör att jag mår bra:-)

Kommenterarens avatar

Jag tror definitivt på ett liv efter döden. I alla fall måste jag försöka tro det för att kunna förstå varför mina anhöriga lämnar mig och hur jag ska komma över det. Men en människa kan inte bara försvinna efter att ha byggt upp en familj och en tillvaro och sedan försvinna ut i tomma intet. Det är ingenting jag tror på och ingenting jag vill tro på.

Jag tror att varenda människa lever vidare efter döden där uppe någonstans. Och återförenas med sina anhöriga och lever det liv de levde på jorden fast i en annan skepnad.

Det kanske låter fånigt i mångas öron men det är ingenting jag bryr mig om. Jag måste få ha mina egna tankar för att kunna orka och det är viktigt för dem flesta.

Kommenterarens avatar

Angående universum och tiden.. motfrågan på det är ju, varför skulle det finnas ett slut? Varför borde det finnas ett stopp?

Kommenterarens avatar

Precis, varför skulle INTE spöken finnas? Bara att det inte är bevisat ännu.
Vi trodde ju jorden var platt – tills den dagen det bevisades att det inte var så. 😉

Det var inga dåliga grejer du varit med om!
Det där med pendeln, eller att din fönsterdekoration gungade var redigt creepy! men man brukar ju använda just pendlar när vill kontakta "andar" ibland, de ska visa att de finns i närheten genom att börja gunga på pendeln som man håller i handen 😉

Kommenterarens avatar

Eller vänta, om man kanske tom. använder den så att "spöket" ska svara "ja" eller "nej"..
Man ställer en fråga, låter pendeln hänga i handen (som ett halsband med en pendel längst ned), sedan, om pendeln gör snurande rörelse, så är det "nej", sedan stannar man pendeln, ställer en ny fråga och så ska den röra sig på ett visst sätt för att det ska bli "ja" osv.. så kanske det är! Jag vet bara att man använder pendel när det kommer till spöken iaf ;D
I alla fall om man ska tro div. spökprogram jag sett på tv, hähähä

men oavsett, så tycker jag att din fönstergrejja visar på att någon/något vill att du ska veta att den/det finns.. det är jag helt bombis på. 🙂

Kommenterarens avatar

Jag tror iaf att vår ande/själ/"vad man nu vill kalla det" kommer leva vidare. Om det är genom en ny kropp eller inte, ja det vet jag inte, men vår själ kommer aldrig dö 🙂 tror jag iaf.

Kommenterarens avatar

På ett program var det en som var livrädd för dockor, men det hade med hennes förra liv att göra.

Kommenterarens avatar

jag har också väldigt svårt för att tro att det bara tar slut efter döden eller att rymden är oändlig. dock är ju vi människor uppbyggda så, vi vill ha logiska svar på att saker och ting är som de är. kanske är rymden oändlig bara det att vi människor vill att den ska ha ett slut för att vi inte ska bli knäppa av att fundera på vad som finns efter slutet. Jag tror att det finns något mkt större där ute, inte gud eller ngt sådant, som vi människor inte är menade att förstå. kanske 😛

Kommenterarens avatar

så känns det för mig också, det känns så konstigt att man aldrig mer ska kunna göra något, inte tänka, bara ligga helt still. hoppas verkligen att det finns liv efter döden!

Kommenterarens avatar

Jag tror på liv efter döden. Eller åtminstone vill jag tro det. Det är en så deprimerande tanke att det ska vara helt slut sen efter att man har dött.

Kommenterarens avatar

För mig är det så otänkbart att det INTE skulle finnas liv efter döden. På samma sätt som det, för mig, är otänkbart att Gud INTE skulle finnas. Bevisen finns ju överallt runt omkring oss! Jag förstår inte hur man kan hävda att hela vår vackra jord kom till av en slump, det är ju inte bara en förolämpning mot Gud, utan också en väldigt, väldigt tråkig tanke 🙂

Kommenterarens avatar

Jag tror också på spöken. En gång har jag sett ngt som inte riktigt går att förklara, plus hört massa saker. Även släkt och vänner till mig har varit med om saker som helt enkelt gör att jag måste tro på det hur knäppt det än verkar och fast att jag är rädd för det…
Vad gäller återfödelse så tror jag även på det. Tycker heller inte att allt bara kan ta slut så fort. Och karman gör att man återföds till ett bättre eller sämre liv beroende på hur man levt i föregående.
Det är mina tankar iaf rörande det du tog upp 🙂

Kommenterarens avatar

Jag håller verkligen helt med dig, att det blir ett liv efter döden. Och jag tror på spöken oxå.

Kommenterarens avatar

Jag tänker lite som du jag tror på spöken och ja det mesta. Jag är inte rädd för mörker men jag har respekt för de som finns i!

Ibland får jag tankar om att vi lever om samma liv om och om igen men ändrar små saker vi inte var nöjda med förra gången. Det skulle förklara alla deja vu känslor. det kan mycket väl vara så att man får ett nytt liv varje gång man dör men jag ser verkligen inget lut. Det känns så fel allt har ju ett kretslopp är i världen det är ingenting som bara slutar så varför skulle vi ha det?

Kommenterarens avatar

jag vet faktiskt inte vad jag ska tro, men det var verkligen vackert/bra skrivet av dig!

Kommenterarens avatar

Svindlande tankar som man inte kan låta bli att flörta med. Verkar otroligt trångsynt att tro att det bara finns vi i hela oändliga universumet. Och bara ett liv "per själ"… Näeh…. Va pointless…

Kommenterarens avatar

Jag tror att vi alla har en själ, som vid vår död vandrar vidare till en annan varelse som föds eller blir till i samma ögonblick som vi dör…

Kommenterarens avatar

Och här får du en lång kommentar till haha.

jag tror så här på någe vis, att, jaa, liv efter döden.
Att när man dör, då återföds man, alla gamla känslor är kvar, alla gamla intressen, men svagare och svagare för vare ny person.
Sen i puberteten, så har alla de där ''gamla'' intressena och allt sånt, blossat upp och visat sig.
Det är då derför man blir så förvirrad av allt, inte riktigt vet vart man ska ta vägen.
Sen känner man vilket som känns bäst, och det som man ''inte väljer'' blir svagare till nästa person.
inte lite invecklat heller, nejnej xD

och det här med rymden, uschusch.
När jag tänkte på det en gång, fick jag upp en skit skrämmande bild, tycker jag.
tänk dig hela vintergatan, hela vårt solsystem, som en stor svart /silvrig oval, sen , vet jhag inte, menjag fick en bild av att det bara var ett kvarter, så det lixom finns, m a s s o r av mer.
Jorden har en skapare, elr något som skapade den, men rymden? vem i hela fride skapade den..?
ha det bra 😉

Kommenterarens avatar

Absolut! Det måste liksom vara så! Asså…fan det är så äckligt att tänka på det, men ännu äckligare att tänka att det inte skulle finnas nåt mer. Konstiga grejer händer hela tiden, överallt som vi inte kan förklara..nåt måste det ju vara.
ps. jag saknar dig jättemycket kero!!

Kommenterarens avatar

jag är kristen och tror på gud ^^
för vissa värkar ju det helt omöjligt "hur kan man tro på något som man inte kan se" "om han finns, varför är det krig" osv. Men det är ju ungefär samma sak som vinden. Du kan inte se den inte höra den, men du kan se vad den gör samma sak med gud. + Gud gav oss den fria viljan att leva som vi vill. Man måste inte vara kristen han vill att man ska få välja själv.
många har också sett kristendomen som tråkigt med bara massa regler och skit. Ingen kan vara perfekt, gud förlåter. Själv tycker jag att livet bara blir så himla gött när man lever med Jesus. obeskrivlig känsla! Gud är ingen tråkig gud han bryr sig verkligen. Det kristna livet är verkligen inte tråkigt.

Jag tror att en del människor inte kan inse att det finns någon som bryr sig så sjukt mycket. Att allt måste ha en naturlig förklaring och vara vetenskapligt bevisat. Att det är för underbart att förstå varför gud Älskar just en själv. Varför inte testa att lära känna gud? Man kan ju inte förlora något på det (:

DU är älskad och värdefull!
http://www.youtube.com/watch?v=xi0yLRX4d2M&feature=related

Kommentera