full screen header

Vägen till en framgångsrik blogg

Här kommer ytterligare en av era önskerubriker!
Blir typ nostalgisk bara av att tänka på hur allt började. Haha!
 
 
 
 
 
Starten
Den här bloggen startades för snart 10 (!) år sedan av den här lilla skitungen. Då var jag 18 år, läste samhäll-samhäll på gymnasiet i Skara och mina största hobbys var att spela innebandy, teckna och skriva.
 
Det här med bloggar var väldigt nytt och jag hade ingen aning om vad det var, fram tills en av mina vänner berättade för mig att han hade startat en blogg och att han tyckte att det skulle passa mig också - jag som gillade att skriva.
 
Så någon gång under 2005-2006 startade jag min allra första blogg. Där skrev jag texter från de djupaste delarna av mitt hjärta och fattade nog inte riktigt att vem som helst faktiskt kunde läsa det... Jag var en förvirrad tonåring med jordens största problem - tyckte jag då. Men egentligen var det ju bara som alla andra tonåringar; killproblem, självförakt, kroppkomplex och att man var allmänt lost i livet.
 
I början av februari 2007 startade jag den här bloggen. Fortfarande dessa kryptiska texter om tonårskänslor, men med en mix av studentpepp och designexperimenterande.
 
 
 
Min design i juni 2007: Det syns att jag var kär för första gången - den tönt-headern och den infotexten.. haha! 🙈
Behöver jag säga att limegrönt var min absoluta favoritfärg? Inte undra på att jag blivit rädd för färger efter det...
Den stora frågan är dock varför jag har högerställd text????
 
 
 
Blogg.se har alltid haft en topplista på sin startsida. Nu är det "Mest gillade" som är den mest attraktiva listan - då var det "Mest aktiva". Jag ville väldigt gärna hamna där, men visste inte riktigt vad man behövde göra för att klassas som aktiv (Blogga? Kommentera? Logga in?), men jag tänkte att 'blogga mycket' måste ju ändå vara ett steg i rätt riktning...
 
Så jag körde på stenhårt med 10-15 stycken tweet-liknande inlägg om dagen, som handlade om allt från dansande bacon till små vardagsproblem. Efter några veckor hamnade jag äntligen på Mest Aktiva och lyckan var total! Det var någonstans där (från försommaren 2007 och ett halvår framåt) som mina första 500 besökare om dagen började trilla in.
 
 
 
Explosionen
Jag hade alltid varit intresserad av att teckna, men det vaknade verkligen till på nytt när jag upptäckte vektor-illustrationer. Efter gymnasiet hade jag hoppat på en utbildning i Grafisk Design, där vi hade en kurs i Adobe Illustrator och jag blev verkligen helt galen i det där programmet. För det första; man kunde skapa riktiga vektorbaserade illustrationer! För det andra; det gick så mycket snabbare än i Photoshop!
 
I början av 2008 började jag teckna bloggerskor på löpande band. Jag hade ingen baktanke med det hela från början, utan gjorde det enbart för att jag hade brist på motiv just då och det jag inspirerades mest av var just andra bloggare. Så jag började teckna Kenza, Stina-Lee och Karin Olofsson. Efter några timmar började det drälla in kommentarer. Jag minns hur jag satt och såg hur siffran olästa kommentarer ökade med tio nya varje gång jag uppdaterade sidan och jag fattade ingenting. Tydligen hade några av mina 500 läsare gått in på Kenzas och Stina-Lee's bloggar och kommenterat att jag ritat bilder av dem. Så de hade lagt upp mina bilder i sina bloggar och länkat mig. Jag minns att jag tyckte att det var så stort!
 
Sidenote: Hela den här Kenza-grejen är bara så himla nostalgisk för mig, så jag gjorde en "favorit i repris" för något år sedan och blev så glad när jag såg att hon kom ihåg det också, haha!
 
 
 
Jag vid tidpunkten (stilen? haha) och några av mina illustrationer av bloggare som sedan fick en egen kategori namnet "Gissa bloggerskan".
Min mest populära och omtyckte kategori någonsin på den här bloggen tror jag ;)
 
 
 
Nyuppmärksammad
Jag hade väldigt tur. Vid den tiden som jag kom på "Gissa bloggerskan" så var bloggandet på väg upp ordentligt i Sverige och det fanns inte så många bloggar med just kreativ inriktning - så jag stack ut. Den där hissen jag fick i trafik från Kenza, Blondinbella, Stina-Lee, Englas Showroom m.f. höll i sig och besökarna hängde kvar.
 
Mycket ny trafik är dock inte bara positivt och speciellt inte när man inte är van vid uppmärksamheten. Folk skrev ruskigt mycket elaka saker, snodde mina bilder hit och dit och härmade mig till förbannelse. Jag visste inte hur jag skulle tackla det. Jag minns att jag skrek tillbaka i kommentarerna, hängde ut folk som hade snott mina bilder och hävdat att de var sina och jag och min Nevnarien-armé rasade mot en tjej som inte hade några hämningar och verkligen gick in för att på pricken härma varenda bloggdesign jag la ut (ni vet, då när man hade en ny design varje månad). Ingen bra stämning.
 
I övrigt var allting bara så överväldigade. Under en period så låg jag på topplistan över Sveriges 30 absolut största bloggare, folk ropade efter mig på stan, jag vann pris i Blogawards (och var nominerad tre gåner) och det ringde journalister stup i kvarten och ville göra intervjuer. Det var lite som en paralell värld, för samtidigt lunkade vardagen på vid sidan om, där allting var precis som vanligt och jag jobbade på posten och utforskade mitt nya intresse för fotografering.
 
 
 
Försökte hitta mig själv mitt i spektaklet. Just då gick jag ingenstans utan gigantiskt hår, svarta handskar, tunga silversmycken och rippade strumpbyxor. Tror min dåvarande kille skämdes en del för mig faktiskt. Han som hade träffat mig när jag "var normal" ;)
 
 
När jag vann pris i Veckorevyns Blogawards 2009.
 
 
 
Att ta till vara på uppmärksamheten
Några år senare började mitt overkliga liv i bloggvärlden att knacka på dörren till min vardag och det dök upp den ena möjligheten efter den andra. Jag som var van vid ett stillsamt och ganska händelselöst liv, fick upp ögonen ordentligt för allt där nya och spännande utanför min lilla bubbla.
 
Först var det skitkul att göra saker jag aldrig gjort förrut och upptäcka nya sidor hos mig själv, men ju fler nya möjligheter och utmaningar jag tog, desto mer förändrades jag och tillslut kom jag till en punkt när jag hade "växt ur mig själv" och behövde ömsa skinn. Ingenting passade mig längre; inte staden, inte pojkvännen, inte jobbet och inte livet i allmänhet. Det var här jag blev deprimerad och mådde riktigt, riktigt dåligt i ungefär 2,5 års tid - innan jag vågade göra något åt saken och faktiskt förändra allt som inte längre passade.
 
 
 
Att leva med en framgångsrik blogg
Och det är här ni möter mig som ni känner mig! Under åren som jag mådde dåligt och bloggade sämre, så slutade jag att vara en snackis, vilket resulterade i att jag tappade en del besökare och inga nya strömmar av människor hittade till bloggen. Vilket i sin tur ledde till en väldigt mysig och positiv atmosfär, eftersom ni som är här endast är här för att ni tycker om mig och inte för att jag är "i ropet".
 
Jag är glad att det här med bloggandet hållit i sig så pass länge, så att jag har hunnit anpassa mig till klimatet och liksom hittat balansen ;) Idag är bloggen inte "en grej vid sidan om", utan en del av allt jag gör och tar mig för. Tack vare bloggen knyter jag viktiga kontakter, får möjlighet att jobba med det jag älskar att göra och samtidigt sitter jag på en otrolig makt, som jag kan utnyttja till att göra skillnad och prata om sådant som jag tycker är viktigt att prata om - t.ex. psykiska sjukdomar, kroppsideal och feminism.
 
Det här är en dröm och jag är så lycklig över alla möjligheter och framför allt för att ni är här och stöttar mig i ur och skur! Jag får liksom nypa mig i armen när jag läser alla era fina kommentarer - fattar liksom inte att de är MIG ni pratar om?!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
<3
 
 
Det stämmer verkligen att ibland måste man bara vara på rätt plats vid rätt tillfälle - och det är ingenting som man riktigt kan förutse. Bloggen är verkligen ett äventyr utan dess like och jag är så glad över alla tillfälligheter som ledde mig hit där jag är idag.
Och hörni - nu kör vi väl tio år till va?! ;D
 
Ni är bäst! <3
52 kommentarer

Då insåg jag att jag var förälskad

Detta var en av önskerubrikerna i min bloggundersökning!
Och det är väldigt pirrigt att posta detta, av många olika anledningar, kommer ni märka när ni scrollar :-*
 
 
 
 
 
Vi träffades på sommarjobbet en solig dag i juni. Eller vad vet jag om det förresten, jag var så jävla förkyld/febersjuk, så jag minns inga detaljer... haha. Han stod bara några ynka meter från mig med sin vagn fylld med post, men de två första veckorna sa vi ändå inte så mycket till varann. Typ "hej" och "har det gått bra idag?", eller något sådant. Jag minns inte riktigt. Minns bara ett väldigt kort samtal när jag hade klarat min första postrunda själv utan att köra fel och jag sa att jag skulle fira med tårta. Hehe...
 
Någon gång den andra veckan började vi prata mer ordentligt med varandra. Vi fyllde i våra tider i vikariepärmen när alla hade gått hem och dröjde kvar för att prata om allt möjligt, som jag heller knappt kommer ihåg. Jag vet bara att jag tyckte att det fanns någonting i luften mellan oss. Lite spänning sådär, som fick mig att glömma att andas när han såg på mig.
 
Jag var väldigt bestämd med en sak och det var att jag absolut inte skulle träffa någon på minst ett år. Inte seriöst i alla fall. Jag var typ förhållandeutbränd. Men man kan ju träffas för att det är kul också, tänkte jag, lite som en sommarflirt. Så vi började ses.
 
 
Vi hängde var och varannan dag hela den sommaren. Badade, letade Haninge runt efter uppblåsbara båtar, promenerade i stan, spelade kort i solnedgången och kysstes i korridorerna på jobbet när ingen såg.
 
Sen förstod jag ju att det var något verkligt med grabben när sommaren började lida mot sitt slut och jag ville stanna tiden. När jag blev rädd för att han skulle flytta tillbaka hem och glömma bort mig. Haha. Men det gjorde han inte och när jag kom till Uppsala för första gången så kändes allting så väldigt mycket mer på riktigt. Så vi blev ihop någon gång där i början av hösten. Så gick det med den inplanerade singeltiden ;)
 
Nä men jag är så jäkla tacksam för att vi båda hamnade på samma postkontor just den där sommaren. Han är SÅ fantastisk! <3
 
 
 
 
 
 
 
 Hej hej Filip 👋😘
 
53 kommentarer

Varför jag läser till bildbehandlare och inte fotograf

Den långa historien

 
Jag älskar ju att fota och jag har älskat det ända sedan den dagen för åtta år sedan, när jag köpte min första, alldeles egna systemkamera i februari 2008. Så varför sökte jag inte in till någon av fotografutbildningarna när jag väl bestämde mig för att börja plugga?
 
 
Jag i min gamla lägenhet i Bankeryd en av de där funderardagarna.
 
 
 
Vi spolar tillbaka bandet lite till för ganska precis två år sedan, vårvintern 2014.
 
Vid den tiden var det så mycket som gick runt i mitt huvud. Jag hade precis kommit tillbaka till mitt gamla jobb efter en nio månader lång sjukskrivning på grund av en depression. Anledningen att jag blev dålig från första början, var för att jag hade jobbat väldigt hårt under en väldigt lång period, utan att inse mina begränsningar, samtidigt som det hände en rad tråkigheter i privatlivet. Så jag förstod ju att om jag skulle må bra, så kunde jag inte fortsätta på samma spår som jag gjort tidigare.
 
Så jag visste att jag var tvungen att sluta på mitt jobb och göra någonting annat. Jag blev liksom galen där inne på kontoret - allting påminde mig om ångest och mörker. Jag hade lagt ner mitt egna företag (som jag haft vid sidan av) ett år tidigare och visste att jag inte kunde jobba med det heller. Samma sak där - ångest och rädsla för att göra samma felsteg igen och dras tillbaka in i mitt livs jävligaste karusell.
Så, vad skulle jag göra då? Jag ville ju inte sluta hålla på med kreativa saker.
 
Precis där dök Annika Svenmarck upp (jag träffade henne genom bloggen för en massa år sedan). Hon hade tjatat på mig ett par gånger om den där Bildbehandlarutbildningen som hon precis börjat på och jag tyckte väl det lät kul - men det var ju i Stockholm!
Nu när jag sitter här i huvudstaden sedan 1,5 år tillbaka, så är det ganska komiskt att läsa det här gamla inlägget om "storstan" och tänka på hur mycket jag skydde just Stockholm vid den tiden. Haha! Vad saker kan ändras...
 
 
 
Lugnet på "min strand" i lilla Bankeryd...
 
När jag skulle skicka in ansökningen till Bildbehandlarutbildningen på Fotoskolan STHLM - april 2014.
 
 
 
Och det ändrades snabbt! Sista ansökningsdagen kröp allt närmare och inom loppet av någon vecka gick jag från jag-mår-dåligt-och-vet-inte-vad-jag-ska-göra-åt-mitt-liv till fan-jag-måste-ta-chansen-det-här-kan-förändra-allt! Jag knuffade storstadsskräcken åt sidan och bara körde.
 
Jag har inte vänt mig om sedan dess :)
 
Grejen var den att jag var så himla trött på foto. Inte på "att gå ut och fota det jag ser", utan på att jobba med foto. Eller "trött" kanske är fel ord. Jag var snarare rädd. Rädd för allt som var stort och oförutsägbart - som fotojobb blir. Det är ju stora projekt som man ska ta ansvar för och frilans innebär ju ingen trygghet. Så jag tänkte att om jag läste Bildbehandling, så skulle jag kunna jobba med fotografier, men utan att själv ta huvudansvaret. Jag skulle inte behöva åka runt och träffa människor, utan sitta på min stol och tuscha bilder hela dagarna.
 
 
 
Jag insåg tillslut att lugnet finns i Stockholm också!
 
När jag fick antagningsbeskedet från Fotoskolan STHLM och flyttade upp!
 
 
 
Sedan började jag utbildningen. Det var helt obeskrivligt att komma ifrån allt det där ångestfyllda som jag flydde från och komma till en helt ny plats utan koppling till något av det som varit. Jag är så glad att jag tog chansen!
 
Jag bör tillägga att det här med retusch och photoshop inte var något nytt för mig. Jag började faktiskt leka i Photoshop redan innan jag började fota och har alltid haft ett speciellt intresse för att leka med färger och roliga effekter. Så oron för att bo i Stockholm överskuggades av nyfikenheten och viljan att få nya kunskaper inom ett område som jag verkligen brinner för.
 
 
 
 
 
 
 
Så: Det var hur jag hamnade på Bildbehandlareutbildningen. Nu: Nutid!
 
Som bildbehandlare kan man både frilansa eller få anställning på en retuschbyrå eller hos företag som t.ex. nelly.com, där det är mycket produkter i omlopp. Ens uppgift i den kreativa processen är att ta hand om bilder som någon annan redan tänkt ut, planerat och fotat. Min plan var från början att bli bildbehandlare och få en anställning någonstans, för trygghetens skull. Men under utbildningens gång har jag insett att jag inte klarar av att ta över det någon annan redan fotat och påbörjat. Jag vill vara med! Jag vill tänka, tycka och klicka!
 
Även om den här utbildningen inte kommer att sluta med att jag jobbar som bildbehandlare (eller vad vet jag, lite hade jag väl tänkt att jobba med det också - även om det inte kommer att vara huvudfokus), så är jag så himla glad och tacksam över att jag valde att söka och faktiskt kom in! Jag sökte för att jag ville ha kunskap - och kunskap fick jag! Jag har alltid velat kunna det jag kan nu och det känns helt fenomenalt och typ övermäskligt att kunna skapa precis det jag vill! :D
 
 
Det blev lite av en "Storytime" av det här inlägget. Fick nämligen ett önskemål i min undersökning att skriva just det här inlägget.
Har ni några fler saker ni tycker skulle vara kul att läsa om, så kommentera dem gärna :D
26 kommentarer