full screen header

Hur har det gått med min 'förändring'?

Alltså tack för peppen och alla tips på inlägg jag kan skriva! Känns så skönt att ni gillar min blogg
även om jag tycker att den är världens tråkigaste just nu. Men det ska det bli ändring på, vi börjar nu! <3
 
 
 
 
För fyra och en halv vecka sedan hoppade jag på en 8-veckors träning- och kostrådgivningsprogram hos en online-PT.
Vill ni höra mig berätta varför, så kan ni scrolla ner till videon här nedanför, men kort och gott: En kombination av stress, otroligt dåliga matvanor (fler överhoppade än ätna måltider, mer snacks och skräpmat än vanlig mat), stillasittande jobb och oroande symptom (yrsel, hjärtklappning, andnöd och väldigt högt blodtryck).
 
I videon berättar jag också hur bra det kändes efter bara fyra dagar av rörelse och bra mat - och i det här inlägget tänkte jag berätta vidare om hur det gått och hur jag känner mig idag! Lite mer än en månad senare! :D
 
 
 
 
 
För det första så var jag väldigt osäker när jag signade upp mig på detta, för jag har alltid misslyckats med liknande upptåg i mitt förflutna. Speciellt om jag både försökt träna OCH laga mat varje dag (och inte äta godis och chips) på samma gång. Det har liksom varit för mycket för mig. Om jag bara satsat på träningen så har jag kanske pallat en månad eller två, sen har det runnit ut i sanden. Men med maten har det varit helt lönlöst. Jag har bara inte fått till det. Det har alltid funnits något (eh, cola) jag är alldeles för sugen på.
 
Så ja, jag skämdes lite inför mig själv (att jag ens tänkte tanken ännu en gång?!) när jag väl bestämde mig för att köra. Men någonting var annorlunda den här gången. Jag hade verkligen bestämt mig. På riktigt. Inte sådär som man kan göra för att man någon gång fått för sig att man inte ser tillräckligt bra ut. Utan jag bestämde mig som om det var mitt livs viktigaste uppdrag. Mission: Rädda min kropp från hälsofara och rädda mitt psyke från ytterligare en depression.
 
För mig är den här resan så mycket mer än kost och träning. För mig handlar det framför allt om att stressa ner, hitta en balans i livet mellan jobb och ledighet - och om att bli en lyckligare människa. Parallellt med detta har jag skurit ner på frilansuppdrag och gör nu inga jobb utanför Indiska.
Varför? För att detta stress-samhälle är skit, för att jag inte har varit ledig och på riktigt kopplat av sen jag var sjukskriven för depression 2013 och för att jag har insett att mina prestationer inte gör mig lycklig. Det är mitt fria liv som gör det.
 
 
 
 
 
 
Saken är den att det har gått otroligt bra. Inte för att det har varit superlätt alla gånger - framför allt inte med maten - utan för att jag verkligen känner skillnaden. Jag vet inte huuuuur många gånger som läkare, psykologer, vänner, familj, artiklar och nätet i allmänhet sagt till mig att "träning är det bästa för att bekämpa depressioner". Men det är en sak att ha den faktan i huvudet och det är en helt annan sak att applicera den på sitt liv. Hur många av oss har inte någon gång försökt att ändra på sina vanor? Det är ju nästintill omöjligt faktiskt. Men babysteps, hörrni. Babysteps. Och rätt tajming.
 
Hade jag börjat den här resan i november, så hade jag förmodligen inte varit lika motiverad. Men att göra detta i takt med att våren blommar ut är lite som att cykla på elcykel. Man måste självklart trampa på själv för att komma någon vart, men får samtidigt en rejäl skjuts framåt!
 
Just nu känner jag mig frälst.
 
Klockan ringer 05.30 på morgonen och då är det upp och hoppa. För att ni ska förstå hur sinnessjukt detta är, så ska jag tala om för er att jag alltid definierat mig själv som en kvällsmänniska. Jag är den där typiska kreativa själen, som har suttit hela nätterna och skapat och inte gått och lagt mig förrän sex på morgonen. Men man ÄR ingen kvällsmänniska - har jag insett. Man GÖR SIG till en. Man VILL vara vaken. Och jag ska tala om att beslutet att ställa om mig till att stiga upp tidigt på morgonen är något av det bästa jag gjort.
 
 
 
 
 
 
Självklart har jag fått offra någonting: Min sena-kvällar-surf-och-pillipill-med-sociala-medier. Men det var en vana som jag ändå inte gillade, för den gjorde att jag hade svårt att sova på kvällarna, eftersom det fick mig att tänka så mycket på jobb. Jag går nu och lägger mig mellan 21-22, vilket gör att jag får sova mina 8h som min kropp behöver. När klockan ringer känns det inte som att klockan är 05.30, för jag har sovit och framför allt så är det ljust ute.
 
Imorse var jag ute, precis som alla andra mornar.
När jag snörade på mig skorna, så hade solen precis passerat horisonten, frosten låg som ett tunt, glittrande täcke över trädgården och det var helt tyst. När jag är ute och går/springer, så är det inte för att prestera, utan jag är ute för att supa in den tidiga morgonluften och vila ögonen på allt vackert som finns omkring mig. Jag använder inte runkeeper eller någon annan mätningsapp, utan jag är ute ungefär en timme och då spelar det ingen roll om jag stannar till ibland och kisar mot solen - eller får flippen och crazyspringer längs stigen som går över fältet.
 
Och jag älskar det!
 
Som jag skrev innan så känner jag mig frälst. Det är någonting med mina morgonpromenader/springturer som får det att börja bubbla av lycka inombords. Solen stiger sakta på himlen, fåglarna kvittrar i träden och luften blir varmare och varmare. Hela jag fylls av glädje, harmoni och så mycket energi. Jag vet att detta är vad man säger händer när man rör på sig, men jag har aldrig tidigare i mitt liv känt det så starkt.
 
 
 
 
 
 
Vad jag mer har märkt för skillnad
 
Detta är nog det absolut bästa med hela förändringen: Den känslan jag känner när jag är uppe före världen.
 
Förutom det har jag gått från att hoppa över frukosten alla vardagar (pga att jag 1. Inte är sugen på att äta. 2. Inte gillar frukostmat. 3. Inte hinner, för att jag snoozar för länge) till att sitta och njuta av solskenet som skiner in genom fönstret, medan jag käkar grapefrukt och yoghurt med frysta bär och wahlnötter. Frysta bär, som typ var det värsta jag visste innan för att det är så surt, men som nu är näst bäst - efter bananplättar ;)
 
Min mage gör inte ont längre och jag är sällan hungrig, för att jag äter regelbundet.
 
Min hy är finare än någonsin (TILL OCH MED UNDER MENSEN!!! WOW!!), för även om jag inte lidit av acne på många år nu, så har de mindre finnarna ändå ploppat upp här och där, med jämna mellanrum. Nu har det snart gått fem veckor utan att jag haft en enda finne (!) och det bästa av allt är att MINA EKSEM ÄR BORTA! Alltså jag vågar inte ropa hej än, för man vet ju aldrig, men alltså på riktigt.. jag vill gråta...
 
Jag har inte ont i axlarna och ryggen längre.
 
Och framför allt så mår jag så himla bra. Jag hoppas SÅ att detta håller i sig. Det är så skönt att vara ute i naturen igen (ofta!) och att för en gångs skull inte stressa sig igenom varenda eviga dag.
 
Detta har verkligen varit något av det bästa jag bestämt mig för att göra.
Någon av er som tagit ett liknande beslut? Hur går det för er?
 
 
Lovar att återkomma igen när den här 8v-perioden är slut! <3
Spara
Spara
Spara
Spara
Spara
56 kommentarer

Vägen till en framgångsrik blogg

Här kommer ytterligare en av era önskerubriker!
Blir typ nostalgisk bara av att tänka på hur allt började. Haha!
 
 
 
 
 
Starten
Den här bloggen startades för snart 10 (!) år sedan av den här lilla skitungen. Då var jag 18 år, läste samhäll-samhäll på gymnasiet i Skara och mina största hobbys var att spela innebandy, teckna och skriva.
 
Det här med bloggar var väldigt nytt och jag hade ingen aning om vad det var, fram tills en av mina vänner berättade för mig att han hade startat en blogg och att han tyckte att det skulle passa mig också - jag som gillade att skriva.
 
Så någon gång under 2005-2006 startade jag min allra första blogg. Där skrev jag texter från de djupaste delarna av mitt hjärta och fattade nog inte riktigt att vem som helst faktiskt kunde läsa det... Jag var en förvirrad tonåring med jordens största problem - tyckte jag då. Men egentligen var det ju bara som alla andra tonåringar; killproblem, självförakt, kroppkomplex och att man var allmänt lost i livet.
 
I början av februari 2007 startade jag den här bloggen. Fortfarande dessa kryptiska texter om tonårskänslor, men med en mix av studentpepp och designexperimenterande.
 
 
 
Min design i juni 2007: Det syns att jag var kär för första gången - den tönt-headern och den infotexten.. haha! 🙈
Behöver jag säga att limegrönt var min absoluta favoritfärg? Inte undra på att jag blivit rädd för färger efter det...
Den stora frågan är dock varför jag har högerställd text????
 
 
 
Blogg.se har alltid haft en topplista på sin startsida. Nu är det "Mest gillade" som är den mest attraktiva listan - då var det "Mest aktiva". Jag ville väldigt gärna hamna där, men visste inte riktigt vad man behövde göra för att klassas som aktiv (Blogga? Kommentera? Logga in?), men jag tänkte att 'blogga mycket' måste ju ändå vara ett steg i rätt riktning...
 
Så jag körde på stenhårt med 10-15 stycken tweet-liknande inlägg om dagen, som handlade om allt från dansande bacon till små vardagsproblem. Efter några veckor hamnade jag äntligen på Mest Aktiva och lyckan var total! Det var någonstans där (från försommaren 2007 och ett halvår framåt) som mina första 500 besökare om dagen började trilla in.
 
 
 
Explosionen
Jag hade alltid varit intresserad av att teckna, men det vaknade verkligen till på nytt när jag upptäckte vektor-illustrationer. Efter gymnasiet hade jag hoppat på en utbildning i Grafisk Design, där vi hade en kurs i Adobe Illustrator och jag blev verkligen helt galen i det där programmet. För det första; man kunde skapa riktiga vektorbaserade illustrationer! För det andra; det gick så mycket snabbare än i Photoshop!
 
I början av 2008 började jag teckna bloggerskor på löpande band. Jag hade ingen baktanke med det hela från början, utan gjorde det enbart för att jag hade brist på motiv just då och det jag inspirerades mest av var just andra bloggare. Så jag började teckna Kenza, Stina-Lee och Karin Olofsson. Efter några timmar började det drälla in kommentarer. Jag minns hur jag satt och såg hur siffran olästa kommentarer ökade med tio nya varje gång jag uppdaterade sidan och jag fattade ingenting. Tydligen hade några av mina 500 läsare gått in på Kenzas och Stina-Lee's bloggar och kommenterat att jag ritat bilder av dem. Så de hade lagt upp mina bilder i sina bloggar och länkat mig. Jag minns att jag tyckte att det var så stort!
 
Sidenote: Hela den här Kenza-grejen är bara så himla nostalgisk för mig, så jag gjorde en "favorit i repris" för något år sedan och blev så glad när jag såg att hon kom ihåg det också, haha!
 
 
 
Jag vid tidpunkten (stilen? haha) och några av mina illustrationer av bloggare som sedan fick en egen kategori namnet "Gissa bloggerskan".
Min mest populära och omtyckte kategori någonsin på den här bloggen tror jag ;)
 
 
 
Nyuppmärksammad
Jag hade väldigt tur. Vid den tiden som jag kom på "Gissa bloggerskan" så var bloggandet på väg upp ordentligt i Sverige och det fanns inte så många bloggar med just kreativ inriktning - så jag stack ut. Den där hissen jag fick i trafik från Kenza, Blondinbella, Stina-Lee, Englas Showroom m.f. höll i sig och besökarna hängde kvar.
 
Mycket ny trafik är dock inte bara positivt och speciellt inte när man inte är van vid uppmärksamheten. Folk skrev ruskigt mycket elaka saker, snodde mina bilder hit och dit och härmade mig till förbannelse. Jag visste inte hur jag skulle tackla det. Jag minns att jag skrek tillbaka i kommentarerna, hängde ut folk som hade snott mina bilder och hävdat att de var sina och jag och min Nevnarien-armé rasade mot en tjej som inte hade några hämningar och verkligen gick in för att på pricken härma varenda bloggdesign jag la ut (ni vet, då när man hade en ny design varje månad). Ingen bra stämning.
 
I övrigt var allting bara så överväldigade. Under en period så låg jag på topplistan över Sveriges 30 absolut största bloggare, folk ropade efter mig på stan, jag vann pris i Blogawards (och var nominerad tre gåner) och det ringde journalister stup i kvarten och ville göra intervjuer. Det var lite som en paralell värld, för samtidigt lunkade vardagen på vid sidan om, där allting var precis som vanligt och jag jobbade på posten och utforskade mitt nya intresse för fotografering.
 
 
 
Försökte hitta mig själv mitt i spektaklet. Just då gick jag ingenstans utan gigantiskt hår, svarta handskar, tunga silversmycken och rippade strumpbyxor. Tror min dåvarande kille skämdes en del för mig faktiskt. Han som hade träffat mig när jag "var normal" ;)
 
 
När jag vann pris i Veckorevyns Blogawards 2009.
 
 
 
Att ta till vara på uppmärksamheten
Några år senare började mitt overkliga liv i bloggvärlden att knacka på dörren till min vardag och det dök upp den ena möjligheten efter den andra. Jag som var van vid ett stillsamt och ganska händelselöst liv, fick upp ögonen ordentligt för allt där nya och spännande utanför min lilla bubbla.
 
Först var det skitkul att göra saker jag aldrig gjort förrut och upptäcka nya sidor hos mig själv, men ju fler nya möjligheter och utmaningar jag tog, desto mer förändrades jag och tillslut kom jag till en punkt när jag hade "växt ur mig själv" och behövde ömsa skinn. Ingenting passade mig längre; inte staden, inte pojkvännen, inte jobbet och inte livet i allmänhet. Det var här jag blev deprimerad och mådde riktigt, riktigt dåligt i ungefär 2,5 års tid - innan jag vågade göra något åt saken och faktiskt förändra allt som inte längre passade.
 
 
 
Att leva med en framgångsrik blogg
Och det är här ni möter mig som ni känner mig! Under åren som jag mådde dåligt och bloggade sämre, så slutade jag att vara en snackis, vilket resulterade i att jag tappade en del besökare och inga nya strömmar av människor hittade till bloggen. Vilket i sin tur ledde till en väldigt mysig och positiv atmosfär, eftersom ni som är här endast är här för att ni tycker om mig och inte för att jag är "i ropet".
 
Jag är glad att det här med bloggandet hållit i sig så pass länge, så att jag har hunnit anpassa mig till klimatet och liksom hittat balansen ;) Idag är bloggen inte "en grej vid sidan om", utan en del av allt jag gör och tar mig för. Tack vare bloggen knyter jag viktiga kontakter, får möjlighet att jobba med det jag älskar att göra och samtidigt sitter jag på en otrolig makt, som jag kan utnyttja till att göra skillnad och prata om sådant som jag tycker är viktigt att prata om - t.ex. psykiska sjukdomar, kroppsideal och feminism.
 
Det här är en dröm och jag är så lycklig över alla möjligheter och framför allt för att ni är här och stöttar mig i ur och skur! Jag får liksom nypa mig i armen när jag läser alla era fina kommentarer - fattar liksom inte att de är MIG ni pratar om?!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
<3
 
 
Det stämmer verkligen att ibland måste man bara vara på rätt plats vid rätt tillfälle - och det är ingenting som man riktigt kan förutse. Bloggen är verkligen ett äventyr utan dess like och jag är så glad över alla tillfälligheter som ledde mig hit där jag är idag.
Och hörni - nu kör vi väl tio år till va?! ;D
 
Ni är bäst! <3
52 kommentarer

Då insåg jag att jag var förälskad

Detta var en av önskerubrikerna i min bloggundersökning!
Och det är väldigt pirrigt att posta detta, av många olika anledningar, kommer ni märka när ni scrollar :-*
 
 
 
 
 
Vi träffades på sommarjobbet en solig dag i juni. Eller vad vet jag om det förresten, jag var så jävla förkyld/febersjuk, så jag minns inga detaljer... haha. Han stod bara några ynka meter från mig med sin vagn fylld med post, men de två första veckorna sa vi ändå inte så mycket till varann. Typ "hej" och "har det gått bra idag?", eller något sådant. Jag minns inte riktigt. Minns bara ett väldigt kort samtal när jag hade klarat min första postrunda själv utan att köra fel och jag sa att jag skulle fira med tårta. Hehe...
 
Någon gång den andra veckan började vi prata mer ordentligt med varandra. Vi fyllde i våra tider i vikariepärmen när alla hade gått hem och dröjde kvar för att prata om allt möjligt, som jag heller knappt kommer ihåg. Jag vet bara att jag tyckte att det fanns någonting i luften mellan oss. Lite spänning sådär, som fick mig att glömma att andas när han såg på mig.
 
Jag var väldigt bestämd med en sak och det var att jag absolut inte skulle träffa någon på minst ett år. Inte seriöst i alla fall. Jag var typ förhållandeutbränd. Men man kan ju träffas för att det är kul också, tänkte jag, lite som en sommarflirt. Så vi började ses.
 
 
Vi hängde var och varannan dag hela den sommaren. Badade, letade Haninge runt efter uppblåsbara båtar, promenerade i stan, spelade kort i solnedgången och kysstes i korridorerna på jobbet när ingen såg.
 
Sen förstod jag ju att det var något verkligt med grabben när sommaren började lida mot sitt slut och jag ville stanna tiden. När jag blev rädd för att han skulle flytta tillbaka hem och glömma bort mig. Haha. Men det gjorde han inte och när jag kom till Uppsala för första gången så kändes allting så väldigt mycket mer på riktigt. Så vi blev ihop någon gång där i början av hösten. Så gick det med den inplanerade singeltiden ;)
 
Nä men jag är så jäkla tacksam för att vi båda hamnade på samma postkontor just den där sommaren. Han är SÅ fantastisk! <3
 
 
 
 
 
 
 
 Hej hej Filip 👋😘
 
53 kommentarer