För nu är det slut.
Idag körde jag min allra sista postenrunda i solsken.
Det var en underbar avslutningsdag. Allt flöt på så himla bra - solen tinade mina trötta vinterögon, trappuppgångarna försvann bakom mig i ett enda långt rörelsestreck och i ett enda högt swiiiisch. Kebaben var godare än någon annan fredag. Mina jobbarkompisar var roligare än någonsin. Stämningen var på topp.
Och förutom allt gott detta för med sig, så känner jag mig rätt så tom. Det gör förbannat ont där inne i tomrummet. De förlorar en medarbetare, men jag förlorar tiotals. Under två år har vi jobba sida vid sida. Jag kommer sakna dem så sjukt mycket, det är inte klokt. Ni förstår inte vad dessa slitande arbetare har gjort för inverkan på mig, jag förstår det knappt själv. I love U all. Alla knäppa knäppisar på dårhuset posten.
Kanske kommer jag tillbaka efter det här, kanske inte. Vi får se.
Hur som helst så har jag varit oerhört stolt över att ha varit brevbärare. Det är ett speciellt yrke. Våra gula fordon är något man vänder sig om och tittar efter. King.
Snart slutar jag på posten.
Jag har fått jobb.
Det var det som var grejen.
Inom några veckor är jag inte brevbärare längre, utan anställd på Scandinavian Photo.
Det känns mystiskt. Såklart är jag jätteglad och så, jag vet ju att jag är för bra för att stanna på posten för alltid. Men idag har jag känt mig en aning deprimerad faktiskt. Måste sluta tänka på mina jobbarkompisar. Det är samhörigheten med dem som jag kommer att sakna mest.
Men vem vet, jag kanske kommer tillbaka? Sånt kan man ju inte förutse...
Jajaja, jag är glad hur som helst :)
Tänk att få göra sånt jag tycker om och dessutom få bättre betalt. ;)
Jag tycker det är svårt att förstå att jag kommer att få ha på mig egna kläder på jobbet. Tänk att kunna sminka sig liksom?! Haha. Fantastiskt ;)
Nä nu ska jag iväg igen, måste springa :)
Det var det som var grejen.
Inom några veckor är jag inte brevbärare längre, utan anställd på Scandinavian Photo.
Det känns mystiskt. Såklart är jag jätteglad och så, jag vet ju att jag är för bra för att stanna på posten för alltid. Men idag har jag känt mig en aning deprimerad faktiskt. Måste sluta tänka på mina jobbarkompisar. Det är samhörigheten med dem som jag kommer att sakna mest.
Men vem vet, jag kanske kommer tillbaka? Sånt kan man ju inte förutse...
Jajaja, jag är glad hur som helst :)
Tänk att få göra sånt jag tycker om och dessutom få bättre betalt. ;)
Jag tycker det är svårt att förstå att jag kommer att få ha på mig egna kläder på jobbet. Tänk att kunna sminka sig liksom?! Haha. Fantastiskt ;)
Nä nu ska jag iväg igen, måste springa :)
Tre Gula
Måndag.... och onsdag. Samma plats, samma tid... olika fordon - nä väder var det ju ;)
Olika-fordon-varje-dag-denna-veckan.
Det hör inte till vanligheterna. Moppe är det alltid på detta distriktet, men eftersom väderleken ställer till lite med problem, så har jag sluppit den... i alla fall två dagar.
I måndags göttade jag mig i bilen. I tisdags körde jag min premiärrunda i Clubcar. Sicken läcker liten sak, tycker ni inte?! ;) Hur skön som helst, till skillnad från moppen så har den både tak och värme. Och radio!
Batteriet laddar ur fortare dock... men så länge de räcker så är det bra.. hehe... Och igår... mopeden. Vad blir det idag måntro?? Cykel?? Nä.... inte upp till Dalvik inte. Den backen pallar jag inte.
Får se vilka av de lyckliga tre gulingarna som blir min denna dag.
Obs.... detta inlägg skulle ha postats imorse, men det blev något fel ^^
Nära-döden-upplevelse?
Nej inte direkt, men jag var så skraj att jag nästan sket på mig.
Haha nä inte det heller, men nog var jag rädd och chockad ett bra tag efteråt.
Jag befann mig på en lugn gata (tur i oturen), körde nästan maxfart, eftersom vägen såg torr och säker ut... när mopeden plötsligt tappade fäste precis innan ett fartgupp... den gled runt på bredsidan, skumpade från däck till däck, flög oroväckande fort över guppet... och drämde rakt ner i ett litet dike på andra sidan vägen.
Jag satt mirakulöst nog kvar, helt stel av skräck. Fy fan.
Det behövdes tre starka förbipasserande karlar för att få upp den på vägen igen.
Har nog aldrig varit så jäkla skraj i hela mitt liv.
Mopederna är sjukt opålitliga så här års.
Det monteras bara dubbdäck på bakdäcket, vilket inte är till någon hjälp överhuvudtaget (?), man är en framdrivande fara i alla situationer.
Ifjol gled jag rakt ut i en rondell i rusningstid utan kontroll, tur att folk var uppmärksamma. Och då kan det även tilläggas att jag körde ytterst sakta, för att undvika just det... men det hjälpte inte ändå.
Nä usch jag får ont i magen när jag åker ner för Dunkehallabacken nu, trots att jag bara kryper fram i 15km/h... Otrevligt med mycket trafik och branta backar när man vet att det kanske inte går att stanna...
Posten i november
Drog ut i regn och rusk idag.
Jag hade behövt vindrutetorkare på min hjälm, så mycket regnade det.
Sen började det även hagla när jag satt i korsningen klostergatan-kungsgatan och det vägrade att bli grönt. Tacksamt det där alltså ;)
Och som om det inte vore nog med regnet, så sprutade en mötande bil ner mig med vatten från en gigantisk pöl. Just då kändes det rätt hopplöst ;)
Men det klarnade upp sedan och det blev ganska behagligt.
Mycket reklam och så, men helt okej dag. Moppen och jag är ett perfekt team ;)
Skulle de förresten vara något att läsa om hur de går till en dag på posten?
Eller ni kanske är helt ointresserade av sådana saker? ;)
Fastighetsboxar
Jönköpings bästa brevbärare har vi här? Viktooooor :)
Reklam utspridd över hela golvet.
Sönderrivna tidningar.
Aviseringar i drivor.
Jag vet inte hur många gånger jag fått klagomål för att reklamen bildat ett pappershav innanför dörren när jag slängt ner den – som om det var mitt fel.
Jag ogillar det lika mycket som dem, men avståndet från inkastet till golvet är det ingen som kan rå över.
Minst lika många gånger har jag fått höra att tidningar blivit kantstötta och fått rispor.
Antalet aviseringar jag gör varje dag, vågar jag knappt tänka på – vi svenskar beställer bara mer och mer från nätet.
Tre saker som kan orsaka suckar och stön, men som faktiskt går att göra någonting åt.
Ett fack nere vid entrén i trapphusen. Mycket simpelt.
Reklamen i en prydlig hög, klar att tas ut – speciellt bra för dem som har problem med ryggen förstås.
Hela och fina tidningar.
Aviseringarna minskar, eftersom fastighetsboxen gör det möjligt att få plats med större försändelser än vad som går ned i ett vanligt inkast.
Förutom detta, mindre oväsen från trapphuset och en märkbart gladare brevbärare!
Jag har pratat med många olika människor ute på turen och de flesta är mycket positiva till fastighetsboxar – oavsett om de använder dem i nuläget eller ej.
Så varken jag eller de tycker att vi ska vänta längre, vad tycker du?
15 oktober 2009
1. Jag sliter med posten i ett av de största husen. 2. När hann löven bli så gula?? 3. Himlen var blå ja. 4. Stannar upp o njuter av musik och vädret...
Huh jag är fortfarande vaken. Börjar se i kors.
Håller på att packa inför stockholm. Kommer nog bli sent....
Men det gör inget för jag måste vara trött imorn kväll när jag och Sanna ska sitta på buss i fyra timmar. 18.00-22.00 utan stopp.
Tar med mig datorn upp i alla fall, för jag hade tänkt att jag skulle blogga ordentligt. Jag vill göra det i alla fall, sen får vi se hur mycket tid jag har till det ;)
Har annars vart en skön dag på jobbet. Det borde vara sol året om ;)
Fartdårar!!
Jag är nog rätt dum ibland. Haha.
Tanken slog mig när jag satt på min postmoped tillbaka till posten. Mopeden går i ca 30km/h och jag blir förbannad för att folk kör om mig (haha).
Jag ska säga er att det är väldigt, väldigt irriterande när en massa bilar som "tror-att-de-är-nåt-!" drar förbi i hundra knut. Man ser nästan hur de gör näsan lång åt en! Fy fan säger jag bara..... och jag som tycker det känns som jag är the queen of streets... ;)
Så ibland är det faktiskt rätt skönt att folk är dumma i huvudet på riktigt och gör farliga, vansinniga och olagliga omkörningar mitt i rondeller, i kurvor och nästan mejar ner mig i diket, för då kan jag bli arg av en anledning och med nöje peka fuck-you genom tumvanten.... ;)
Nevnarien, still the postqueen of streets ;D
Kortbyxor
Jag börjar känna mig lite väl optimistisk.
Lovikavantar, fleecetröja, tjockjackan... och så kortbyxor.
Det har varit skönt med kortbyxor ända fram tills idag då oktober verkligen tagit i med full kraft redan från början med kyla, storm och spöregn.
Eftersom jag inte har mitt springdistrikt idag, så har jag nästintill frusit häcken av mig. Får väl skylla mig själv. Fast hade nog klarat mig med kortbyxor om jag bara hade haft torgvantar och mössa......... Det var händerna och öronen som det var mest synd om....
Fast nu har jag tydligen dragit på mig någon sjuka... :/
Kissemjau
Haha världens gosigaste katt bor på Kungsgatan.
Den satt och solade på stenarna utanför huset med kisande ögon när vi (jag och min prao) kom körande ner längs vägen. Gulligull. Jag var naturligtvis tvungen att sätta mig ner fem minuter och dalta med den.
Jag är nog den som handskas bäst med praoelever förresten.
Jag race-ar med dem ner för trapporna (hallå de får ju inte bli uttråkade? :P) och sedan skrattar jag när de ramlar. Haha. Usch. Nej det lät taskigt, men det var verkligen så himla roligt för han hade en tendens att slå sig typ hela tiden och en gång ramlade han från stillastående - sorry A ;)
En av de roligaste praoeleverna faktiskt ^^
Idag har jag... II
...blivit inlåst i ett hus (lyckat.. haha)
...fått en till svettrand runt midjan.
...träffat en liten flicka som frågade om hon fick följa med mig hem (haha!).
...blivit förföljd av en annan flicka som sprang och gömde sig så fort jag kollade på henne.
...blivit iakttagen när jag smulat ner mig själv med wienerbröd.
...inte tappat ut någon post.
...träffat en utvecklingsstörd kille som frågade om jag ville känna på resåren i hans mjukisbyxor.
...och blivit tillsagd igen! (alltså vad är det här??)
Andra dagar händer det att jag skriver kryptiska meddelanden också ;)
...fått en till svettrand runt midjan.
...träffat en liten flicka som frågade om hon fick följa med mig hem (haha!).
...blivit förföljd av en annan flicka som sprang och gömde sig så fort jag kollade på henne.
...blivit iakttagen när jag smulat ner mig själv med wienerbröd.
...inte tappat ut någon post.
...träffat en utvecklingsstörd kille som frågade om jag ville känna på resåren i hans mjukisbyxor.
...och blivit tillsagd igen! (alltså vad är det här??)
Andra dagar händer det att jag skriver kryptiska meddelanden också ;)
Idag har jag...
...kört på en ca 1m³ stor sten.
...(...och haft sönder framblinkersen)
...fått en fet utskällning av en som trodde han visste mer om mitt jobb än vad jag gör.
...tappat ut posten trehundrafemtioelva gånger.
....(...och svurit minst lika många gånger).
....pratat med en tant som inte ville veta av frimärken med apelsiner på.
...imponerat på en annan tant, genom att "veta mer än jag borde".
...fått en attraktiv svettrand runt midjan.
...sagt åt tre småpojkar att de absolut inte får teståka postenmopeden.
...och öppnat brevinkast med fötterna.
...(...och haft sönder framblinkersen)
...fått en fet utskällning av en som trodde han visste mer om mitt jobb än vad jag gör.
...tappat ut posten trehundrafemtioelva gånger.
....(...och svurit minst lika många gånger).
....pratat med en tant som inte ville veta av frimärken med apelsiner på.
...imponerat på en annan tant, genom att "veta mer än jag borde".
...fått en attraktiv svettrand runt midjan.
...sagt åt tre småpojkar att de absolut inte får teståka postenmopeden.
...och öppnat brevinkast med fötterna.
07.00-16.30
Kan bara konstatera att jag är helt slut!
Glömde bort att man inte kan köra på 100% som vanligt när man varit stillasittande i tre veckor. Mina lår "började brinna" efter åttonde trappuppgången när jag var påväg nerför. Smärtan var obeskrivlig.
Svingade mig ner med hjälp av trappräcket och satte mig sedan ner och pratade med mamma i tio minuter. Efter det var allt som vanligt igen, bortsett från att jag tog det lite lugnare.... haha.
Dumskalle jag är.
Finally home och nu ska jag sätta på en film.
Humor??
Det finns ju så kallade "humoristiska ejreklam-skyltar".
En jag delar ut till har till exempel en lapp där det står "EJ REKLAM.... men...." och så en massa trams efter om att man (till exempel) kan ge det till grannen eller vika det till en rolig pappersfigur och hänga upp det i taket.... vilket var rätt kul att läsa...
Men den på bilden ovan. Jag fattar inte ritkigt det roliga i det hela?
Innan han satte upp lappen så hade han ingen lapp alls, så då får han väl skylla sig själv om han får reklam. Det är liksom inte mitt (eller någon annans som går där) fel, jag gör bara mitt jobb. Som jag ens vill dela ut den jävla reklamen?
Nä ta dig i arslet...
Postiljonen & den gula springaren II
Hejdå moped och Kristinedal. Hej cykel och Rosenlund.
Det har varit en bra vecka. Jag har sprungit som en gasell, swischat runt med breven... reklamen flög efter mig. Trampat runt med cykeln så att låren krampat.
Ett tag kände jag mig lite som en superhjälte. På riktigt. Kändes lite småfånigt faktiskt. Haha. Social Society blev till pampig filmmusik. Cykeln, som jag trampade för glatta livet, var min ädla springare. Jag tvärnitade intill brevlådorna på ett så fantastiskt sätt, att vem som helst i biostolarna hade dragit efter andan...
Jag tror till och med jag hade den där farliga äventyrsfilmsblicken.
Och nej jag har inte cykel med stödhjul haha man fäller upp de när man cyklar ;)
