full screen header

Ada Tribute

Det är i alla fall en tröst att det finns tusentals bilder och filmer på den här lilla drottningen. <3
 
 
 
 
 
 
I februari 1998 föddes Ada. Den enda bilresa hon gjort i sitt liv, gjorde hon som skräckslagen kattunge från sin födelseplats någonstans i Göteborg, till hennes nya hem i det gula flerfamiljshuset i Skara. Det var vår granne som tog hem henne den gången, men det hemmet var inte menat för henne.
 
Jag minns egentligen inte när Ada började springa hos oss istället. Det började väl med att hon smet in någon gång när ytterdörren stod öppen - som den alltid gör hos oss på somrarna - och sen fortsatte det bara. Hon smet in och vi slängde ut henne. Så höll det på. Och när dörren inte stod öppen, så klättrade hon på köksfönstren.
 
 
 
 
 
 
 
 
Det stod väl klart ganska snart att Ada väldigt gärna ville vara med oss och att vi väldigt gärna ville vara med Ada. Jag minns speciellt en jul när vi medvetet släppte in henne för att hon skulle slippa vara ute i kylan och såklart för att vi rent egoistiskt ville ha henne hos oss på julafton. Det var så fint när hon klättrade omkring bland alla avslitna presentpapper och paketsnören. Grannen brydde sig inte direkt, så det var nog inte så konstigt att Adas vistelser hos oss bara blev fler efter det.
 
Hanna och Ada blev bästa vänner från första stund. Mig tog hon lite avstånd från under den tiden som jag fortfarande bodde hemma. Nu när jag känner henne så väl så förstår jag att det var för att jag ville lite för mycket... haha. Kattälskare som jag är. För med Ada får man liksom spela svår - men det fattade inte jag då.
 
När jag skaffade egen katt i mitt nya hem i Jönköping, så slappnade jag av mer och då kom Ada till mig. Sen dess har vi varit allra bästa mysbuddies! Varje gång jag hälsat på hemma, så har jag haft henne tätt intill mig på nätterna och varje gång jag legat med laptopen på magen, så har hon hoppat upp och lagt sig bredvid. Sådär har vi spenderat hela dagar ibland - hur mysigt som helst!
 
 
 
 
 
 
 
 
Ada var en väldigt försiktig och rädd katt innan vi adopterade henne för en massa år sedan (grannen sa glatt hejdå och skaffade hund istället). Så när vi märkte att hon sakta men säkert blev tryggare, så gick det inte längre att ha dåligt samvete över att vi släppt in henne fast hon inte varit vår.
 
Från början, speciellt när vi låg i sängen, blev hon rädd så fort man rörde sig lite. Hosta var en big no-no. Gissa hur många gånger jag pinade min stackars kissblåsa, för att jag inte ville att hon skulle fara ur sängen bara för att jag behövde gå på toa lite snabbt. Så att senare se henne ligga lojt och knappt öppna ögonen, medan man hoppade ur och i sängen som en jäkla babian - det var var en sådan bekräftelse!  Plötsligt var det inget problem att hämta en glömd telefon eller gå på toa. Man kunde nästan bädda sängen när hon låg och sov till och med.
 
Och den dagen hon helt relaxed la sig på rygg och lät en klia henne på magen - då hade vi verkligen rivit murar.
 
 
 
 
 
 
 
 
Det bästa jag vet med Ada är.... allt. Att hon har en så himla speciell personlighet, som nästan gör henne mänsklig. Jag har under de senaste åren haft väldigt svårt att se henne som en katt, för att vi kommunicerar så jäkla bra med varandra och för att hon är så himla.. ja, egen.
 
Hon är min lilla bästa vän. Som hoppar upp på magen så fort man lägger sig i soffan. Som hoppar upp och lägger sig bredvid en när man ligger med laptopen i sängen. Som klättrar på laptopen när hon vill att man ska se henne istället. Som lärt sig göra trix som "stå" och "vacker tass". Som följer efter en vart man än går när man är ute i trädgården (supermysigt när jag varit ute med kameran). Som kommer galopperande mot en i världens hastighet från andra sidan trädgården, med svansen rakt upp, för att välkomna en när man kommer hem.
 
Bäst av allt är väl ändå när hon somnat på soffan och jag tänkt gå och lägga mig. Då behöver jag bara klappa henne tills hon vaknar och när jag går mot sovrummet och ropar på henne, så fattar hon direkt att det är mys på gång. Och när jag rättar till kuddarna så ser jag hur hon tassar fram mot mig på täcket och tycker att jag segar mig liiiite för mycket - "få det bara gjort mänska, så jag kan lägga mig på dig sen, kom igen!"
 

 
 
 
 
 
 
När jag fantiserar om hur Ada låter och vad hon tänker på, så ser jag framför mig en boss med mörk härskarröst, som kastar ut befallningar och muttrar när folk inte gör som hon vill. Det har blivit lite som en komediserie av det hela, där jag buktar (well, inte för att jag kan det, men ändå hehe) hennes röst i olika situationer.
 
Nä, Ada var verkligen en stor boss, förklädd i en liten gullig kattkropp. Man kunde ju inte annat än känna hatkärlek till de där gångerna när hon bestämt skulle bli klappad mitt-i-natten. Hon började med att kliva på en och om det inte funkade, så klättrade hon på alla möbler i närheten av sängen och skulle helst riva ner så mycket som möjligt på vägen.
 
 
 
 
 
 
 
 
De senaste åren med henne har verkligen varit magiska. För varje gång jag kommit ner har hon gjort nya gester av tillgivenhet, som hon aldrig tidigare gjort förrut. Som bara en sån basic grej att hon helt plötsligt började ligga med huvudet vänt mot en istället för bort från en, som hon gjort i alla år - oavsett om hon legat på en eller bredvid.
Hon har alltid tyckt att det varit lite obehagligt när ens ansikte är nära hennes ansikte, så jag antar att det var det som var problemet.
 
Sista gången jag träffade henne, för några veckor sedan - den sista natten till och med - så gned hon sitt huvud mot mitt ansikte för första gången. Jag blev helt paff. Det där är en sån där grej som typ alla andra katter gör, men inte Ada. Det känns fint att tänka på.
 
De sista tre gångerna jag träffade henne så kunde jag inte få ur huvudet att det kanske skulle vara sista gången som jag fick vara med henne, så jag har verkligen njutit av varje sekund. Jag har legat vaken i timmar och viskat åt henne hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon betyder för mig, medan hon legat och kurrat och kisat på mig tillbaka. Jag är glad att det är mitt sista minne av henne.
 
 
Min fina lilla tjej. Jag kommer att sakna dig tills den dag vi ses i himlen <3
Spara
Spara
43 kommentarer

Semester med pälsbollen

Bara med iPhone 5s + VSCO
 
 
Ville bara kika in och säga att jag har tagit lite semester. Det blev väldigt intensivt i USA och jag känner att jag bara behöver vara lite i livet, så just nu ägnar jag mig mest åt att sitta och pilla med mina sagoklänningar, mysa i sommarvärmen (så länge som det inte är sådant åskoväder som det var idag på eftermiddagen haha!) och från och med nu även kattvakt åt min lilla Alvin. Känns som det är sista gången som jag kommer få vara med honom såhär nu, eftersom jag flyttar. Tråkigt nog. Men han är ju inte min katt längre, även om han kommer att fortsätta att vara det i hjärtat :)
 
Vi hörs snart igen och så länge är jag  kvar på Twitter och Instagram :D
32 kommentarer

Alvin och pyttipannan

Jag undrar vad den här sötnöten gör nu. Han är saknad i alla fall..
Idag... har det hänt lite småroliga grejer. Inget fancy, men ändå sånt där smått, som man drar på smilbanden åt. Men roligast av allt är att ett nytt Game of Thrones-avsnitt släpptes idag! YAY! Kvällen är räddad! (Den som inte ens var i fara, men ändå...). Till det firar jag med den sista skvätten mjölk och pyttipanna. Jag vet inte vad det är med mig och pyttipanna - vi har aldrig haft en särskilt bra relation - men så plötsligt en dag i höstas inledde vi något... intimt. Nu äter jag det typ jämt (men bara med ägg!). Fattar inte. Vart kom det ifrån?
 
Så, nu har ni fått dagens dos av ovärt vetande. Hoj hoj!
Ps/ Tack för responsen på bilderna på Mergim! Förde smickret vidare ;)
 
 
 
 
 
14 kommentarer