full screen header

Nu tar vi nya tag

 
 
 
 
Jag sitter och kollar igenom och gör backup på hela 2017 idag. Och då hittade jag en massa bilder, som jag helt glömt bort; bland annat den här från en ljummen dag i slutet på september, när hösten precis hade börjat kännas i luften.
 
Ibland behöver man bara få sova och när man vaknar upp igen så känns allting mycket bättre. Tack för att ni alltid delar med er (inte bara nu, utan alltid). Det hjälper mig att känna att det är okej att reagera starkt på saker som i det stora hela är rätt små och det hjälper mig också att se på saker med andra ögon. Som med den här bilden jag pratat om i förra inlägget till exempel. Jag funderar på om jag kanske ska passa på att ta fler bilder, när jag ändå åker ned till Jönköping igen. Eller hälsa på vänner, som jag annars inte hinner träffa, för att mitt schema alltid är så fullt.
 
 
 
 
 
 
Och drömlägenheten blir inte vår (den har skenat iväg i pris), men jag tänker att det faktiskt finns lägenheter med betydligt bättre läge än den. Lägenheten i sig var allt jag kunde önska mig. På med en trygg bostadsrättsförening, flera gemensamma lokaler där man kan pyssla och umgås, bara några steg till bussen och en sjö precis nedanför tomten och jag bara woooow!
 
Men det kanske ändå var liiite långt till skogen? Om man får vara petig. Nu gäller det bara att vara tålmodig och hoppas att det går att få såhär många rätt igen. Har suttit och kollat nu och det finns väldigt mycket fina lägenheter och framför allt med skog och sjö runt hörnet. Men det är ju alltid något som stör. Typ... konstig planlösning, för små fönster, fönster i fel vädersträck, för mycket träd för fönstren, lägenhet på bottenplan, att man ser in till grannen, ingen plats för tvättmaskin osv.
 
 
 
 
 
 
Jaja, håll tummarna! Vi kanske inte hittar någonting den kommande veckan, men det kommer ju ut nytt hela tiden. Nu ska jag dra och köpa något gott att äta och njuta av snön som knakar under fötterna (ja, uppskattar snön mycket mer nu när jag fick lämna Jönköping och idén om den där bilden haha)
 
Massa kramar! <3
3 kommentarer

Ögonblick när mitt liv inte känns verkligt

 
 
Canon EOS 5D Mark IV  +  Canon 35/2 IS  &  Tamron 85/1,8 VC
 
 
I tisdags var jag så trött att jag nästan däckade vid skrivbordet klockan 17. Lyckades hålla mig vaken till 20, när jag ringde Filip och sa godnatt. Sedan förväntade jag mig en lugn och skön sömn och en naturligt pigg och väldgt tidig morgon dagen därpå. Men icke. Jag kunde inte somna.
 
Är det inte hemskt när kroppen är så trött att man inte kan stå på benen, men man samtidigt inte kan hitta off-knappen på hjärnan? Jag kunde inte sluta tänka på hur jag skulle filma min nästa video; vilka scener jag ville ha, i vilken vinkel och om jag skulle ta upp ljud på plats. Och som om det inte var nog med det, så kände jag hur hungern kröp på och min mage började kurra. Jag som inte kan sova, när jag är hungrig.
 
Så vid 23.30 blev jag förbannad och slängde undan täcket. Tänkte att "fan, det var då heeeeelveeeete, vad svårt det ska vara att somna?!?!". Var dock inte irriterad i mer än några sekunder, för jag kände att jag verkligen behövde komma ut ur huset en stund. Stod och skrapade rutan på bilen i en kvart, för att frosten var sådär ilsket ihärdig och tjock. Men det gjorde ingenting att det tog tid - det var så skönt ute i den friska luften. Tänkte åka till McDonalds och köpa en hamburgare. Behövde en destination och orkade inte vara hungrig längre.
 
Och på vägen såg jag...
...den tjocka dimman och frosten.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sist jag såg att dimman låg tät sent på kvällen, så såg jag till att packa bilen med kameragrejer och dra ut till samma plats igen för att möta soluppgången. Så jag tänkte att "det kanske blir samma sak den här gången - dimman ligger säkert kvar hela natten". Och hey - det gjorde den!
 
Onsdagen grydde och jag hade inte sovit mer än ett fåtal timmar. Eftersom jag saknar fönster i mitt sovrum, så är det väldigt enkelt att missa om det händer något magiskt där ute, så jag kunde lika gärna ha legat kvar där och varit trött hela förmiddagen. Men icke. "Det kommer ju vara dimma!", tänkte jag och var med ens klarvaken. Studsade ur sängen och kikade nöjt ut genom fönstret. Visst låg dimman tjock över kvarteret! Och frosten...
 
Jag klädde mig i dubbla jackor (en fin och en varm) och cyklade med hela kameraryggan full, bort till min favoritsjö. Där smög jag runt i diset och lyssnade på medan isens nyvakna röst sjöng för mig. Jag har aldrig hört isen sjunga förrut, utan bara hört Jonna berätta om det på sin blogg/youtube. Så jag blev helt till mig när jag - genom mina hörlurar (hade cyklat dit med sagomusik i öronen) - hörde ljudet från sjön.
 
 
 
 
 
 
Helt magiskt! Och den här utsikten! Jag som älskar utsikter... Det var väldigt länge sedan jag klättrade upp på klipporna intill den norra sidan av sjön, så jag hade nästan glömt bort att det fanns ett litet mini-berg där. Blev helt lyrisk när jag började klättra upp. Stod sedan på toppen och lyssnade på Starlit (har ni hört den låten? MAGISK att lyssna på i naturen!), medan jag tittade på dimman som vilade över grantopparna och på solstrålarna, som försökte tränga sig igenom diset.
 
I sådana ögonblick känns det inte som att mitt liv är på riktigt.
 
 
 
 
 
 
18 kommentarer

GOTT NYTT ÅR!

Alltså hur lycklig blir man inte när det börjar snöa och man rotar fram två paket tomtebloss hemma?!
 
 
Canon EOS 5D Mark IV + Canon EF 35/2 IS USM
 
 
Åh det har varit ett par helt underbart slappa mellandagar med mamma hemma i Skara. Vi har bara käkat god mat, kollat på film och slöat. Hur skönt som helst! Igår kom Filip hit och vid tio ikväll kommer pappa hem från sin rehabiliteringsresa på Teneriffa! Vad mysigt det ska bli!
 
Pappa fick ju en stroke för 2,5 år sedan (kan inte fatta att det gått så lång tid sedan mamma ringde och berättade att pappa var på väg till Sahlgrenska med ambulanshelikopter..) och har varit förlamad i vänstra delen av kroppen sedan dess. Så i år fick han möjlighet att åka på den här rehabiliteringsresan och har varit borta hela december och tränat. Ska bli så roligt att han kommer hem nu lagom till nyår <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Igår när jag och mamma låg och såg om en av våra favoritserier, Anno 1790, så såg jag plötsligt hur det börjat vrålsnöa ute och vi for ut med våra kameror såklart. Tog lite bilder (som kommer upp i ett senare inlägg) och sedan hann jag inte mer än att sätta mig ner och redigera två av dem innan det började vräka på igen och jag mamma rotade fram tomteblossen.
 
Vi var ute och fotade till händerna var så kalla (och stela!) att vi inte kunde hålla i tomteblossen längre. Men aj aj aj mitt hjärta vad underbart fint det var! Hela luften skiftade i rosa och lila när vi rörde oss in igen och kokade te.
 
 
 
 
 
 
Hoppas ni alla får en mysig nyårsafton! Jag brukar mest ta det lugnt - tycker att det är absolut bäst. Fast det tycker jag ju på alla högtider haha. Jag minns en tid när det alltid skulle vara fest och jag alltid hade ångest. Ångest över att träffa en massa (fulla) människor jag inte kände. Ångest över att folk skulle smälla av sig sin arm eller något när det var dags för fyrverkerier.
 
Nä, inget mer sånt. Gott nytt år allihop och vi ses igen NÄSTA ÅR!! (Alltid lika kul att säga) ;D
Massa kramar!
 
 
 

16 kommentarer