Känslan när jag vaknade på morgonen var verkligen "OMG! Vad mycket jag ska fota idag!".

Känslan när jag kom hem från fotorundan var dock mer "Jag stod ju mest och tittade på frosten och solen och snöglittret som förtrollade luften. Tog jag ens några bilder?". Jag är så himla van vid att bara springa runt med kameran i högsta hugg och smattra på, att det känns konstigt att jag inte har behovet att göra det längre. Jag menar, jag kom hem med 12 olika typer av bilder och jag använde 9 av dem i det här inlägget. Snacka om att inte ta fler bilder än vad jag behöver och snacka om att jag verkligen kunde njuta av rundan samtidigt? För något år sedan kom jag hem med 350 bilder efter en sån här runda - och ändå publicerade jag inte fler bilder än vad jag gjort här.

 

Det är det som är så himla roligt med utveckling: Att det inte bara är synliga saker som utvecklas. Det är en så himla go känsla att kunna visa upp snyggare tagna bilder och bättre redigering... men det är också en så himla go känsla när man är ute och fotar... och känner att man liksom vet. Man låter ögonen glida över omgivningen och på några mikrosekunder vet man vad som är värt att fota eller inte. Man vet vad som blir en bra bild - man ser redan bilden i huvudet innan man ens kikat genom sökaren. Det känns mäktigt på något sätt. Speciellt mäktigt när jag fortfarande har minnet kvar av hur det kändes att vara nybörjare.